Är livet meningslöst? Det tycker var fjärde svensk. Linus Glanzelius efterlyser politik som svarar på livets stora fråga.
Politik är mer än medieklipp, och större än summan efter alla rader med budgetsatsningar. Det klart att socialdemokratin ska jobba för att vinna mediecykel efter mediecykel och ta fram politik som kan genomföras på riktigt; det där hantverket är vi riktigt bra på. Men vi behöver lite perspektiv.
Magdalena Andersson och socialdemokratin borde lyfta blicken och höja ambitionerna. Att dra i gång arbetsgrupper för en uppdaterad samhällsanalys är ett bra steg. Vi behöver bli bättre på att fånga de stora stämningarna i vårt land. För att lyckas krävs nyfikenhet och rå ärlighet. Och varför inte börja med den kanske största frågan av alla: Vad är egentligen meningen med livet?
En av fyra svenskar tycker nämligen att livet är meningslöst, enligt en undersökning från Kairos Future. För 20 år sedan var det sex av hundra som tyckte att livet saknade mening.
Från att ha varit ett problem på marginalen verkar bristen på mening ha blivit folksjukdom. Men det är kanske inte de drabbade som är sjuka. Kanske är det verkligheten som blivit galen?
En avgörande utveckling är antalet timmar vi spenderar på olika appar. Sociala medier är en del av förklaringen. Vi har börjat jämföra oss med andra på ett helt annat sätt än tidigare. De gigantiska plattformsföretagen kan utforma algoritmer som håller oss klistrade vid telefonerna – och tvekar inte att spela på mänsklighetens svagaste sidor.
Ljuset från mobilskärmen speglar sig i ögonen. En van rörelse med pekfingret swajpar vidare till nästa video. Budskapen haglar på.
–Du kan bli snygg! Du kan bli rik! Du kan till och med få en perfekt familj!
Socialdemokratin borde verka för att ta kontroll över algoritmerna; makten över techbolagen kommer bara att bli viktigare. Den dramatiska utvecklingen inom ai kräver också folkligt förankrade regelverk. Låt arbetarrörelsen kraftsamla och driv på för gemensamma regler i Bryssel.
Men att styra upp själva plattformarna löser bara en del av problemet. Vår mänskliga vilja att känna oss omtyckta och framgångsrika kommer någonstans ifrån.
John Vervaeke, som forskar inom kognitiv psykologi och filosofi, menar att stora delar av västvärlden drabbats av en meningskris – vi i Sverige är inte ensamma om utvecklingen.
Människor har blivit – och upplever sig – frånkopplade från andra. Det skulle kunna vara ett resultat av att våra ramverk för att förstå och tolka samhället har blivit för svåra för oss att få ihop; vi tappar hoppet och tron. I stället fyller vi tomrummet med bullshit, något vi innerst inne är medvetna om.
Socialdemokraterna borde ta fram ett program för gemenskap – mot ensamhet; inte bara för änkor och änklingar, utan för de många unga i vårt land som inte känner att de har några meningsfulla relationer. Föreningslivet förtjänar mer uppskattning. Borde den som är aktiv i det lokala knattelaget få dra av arbetstid?
Här kanske någon invänder. Är det verkligen en politik för mening vi behöver? Är inte problemet det ekonomiska systemet? Jo, så är det nog också.
Global konkurrens driver arbetsvillkoren nedåt. H&M är bara en av många aktörer som försämrat villkoren för att trycka ner utgifterna – med ökad alienation och ensamhet som följd. När fastanställda kollegor på heltid ersätts med timvikarier ersätts också möjligheten att lära känna varandra.
Arbetarrörelsen måste dra en gräns. Arbetet måste också kunna skapa meningsfulla relationer. Samtidigt borde socialdemokratin och fackföreningsrörelsen prioritera att möta teknikutvecklingen för att säkerställa mellanmänskliga relationer på framtidens arbetsmarknad. För en robot kan göra kvalificerade uppgifter; men inte ersätta det mänskliga mötet.
Om man ska tro på författaren och frilansjournalisten Petter Larsson är hela systemet byggt på felaktiga premisser. I den nysläppta boken ”Riggat – hur tron på meritokratin minskar chansen till en klassresa”, synliggörs illusionen. Vi svenskar tror att vi lever i en mer meritokratisk värld än vi faktiskt gör.
Därför behöver socialdemokratin ompröva den ekonomiska politiken och utveckla en arbetslinje som faktiskt gynnar hårt jobb. I Sverige ska det gå att göra en klassresa. Men ingen ska behöva göra en klassresa för att leva ett vettigt liv. En undersköterska förtjänar inte bara arbetsskor, hon förtjänar att kunna köpa en egen liten sommarstuga och känna det solvarma gräset mellan sina tår.
Men inte ens detta skulle räcka för att hantera problemet med brist på mening.
För att känna mening behöver vi någonting att tro på. Det menar den svenska filosofen och författaren Martin Häggund. I boken ”Vårt enda liv” lyfter författaren att – utöver relationer och tid – så är tro avgörande för att känna mening. Inte alls nödvändigtvis religiös tro, utan tron på att ett annat samhälle är möjligt.
Socialdemokraternas uppdrag är större än att få till de mediala utspelen eller att få kronor och ören att gå ihop. Det ska också vara att skapa engagemang för ett annat samhälle. Att bygga folkrörelse – inte för att medlemssiffrorna gör sig så fina i databasen – utan för att det är meningsfullt.
Så se till att din partiförening diskuterar stora som små frågor. Varför inte skriva ihop lite förslag och skicka till distriktsstyrelsen? Bjud in de tillsatta arbetsgrupperna eller någon politisk företrädare. Fråga dem om meningen med livet. Och värva en ny medlem.
Linus Glanzelius, påverkansansvarig LO
