Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Kontroll över stadsbyggande - Johannes Hulter

Ska den goda staden bli verklighet behöver demokratin ta tillbaka kontrollen. Hur mycket vi bygger, vad vi bygger, var vi bygger, men även hur byggnaderna ska se ut är politik, menar Johannes Hulter.

 

Att utöka det demokratiska inflytandet över samhället har alltid varit ett av socialdemokratins grundläggande ideologiska mål. Ett samhällsområde där den demokratiska kontrollen är särskilt betydelsefull är stadsbyggandet. Det är ett speciellt politikområde i och med att det så direkt förändrar den fysiska verkligheten för oss alla. När vi bygger om och förändrar vår livsmiljö så ritar vi samtidigt om spelplanen för samhället och vårt gemensamma liv.

 

Trots det är stadsbyggandet ett område som är märkligt avpolitiserat. Trafikplanering ses ofta som en exklusiv fråga för trafikingenjörerna, stadsplaneringen som en exklusiv fråga för stadsplanerarna och arkitektur och gestaltning som en exklusiv fråga för arkitekterna. Politikens roll inskränks till att staka ut vaga, övergripande inriktningar, som att det ska vara ”hållbart” och ”tryggt”, medan de konkreta vägvalen och de avgörandebesluten formuleras av byråkratin och exploatörerna. Politiken reduceras ofta till att säga ja, eller i undantagsfall nej, till vad tjänstemän och exploatörer redan tänkt ut och bestämt. Om det sedan inte blir bra så rycker man urskuldande på axlarna och skyller på den ansiktslösa byråkratin och byggindustrin.

 

När ett så centralt politikområde som stadsbyggande avpolitiseras och medborgarna upplever att de inte kan påverka eller styra hur deras fysiska verklighet utformas så skapar det en mycket allvarlig demokratisk legitimitetsbrist. Uppenbara exempel på detta från vår moderna politiska historia är de stora rivningarna av historisk bebyggelse under rekordåren, anläggandet av trafikleder och perifera satellitstäder under miljonprogrammet, tillväxten av bilberoende externhandel, utspridningen av segregerade villamattor samt förtätning och höghusbyggande med undermålig gestaltning.

 

Alla dessa förändringar har motiverats med fatalistiska argument om att ”utvecklingen” eller ”samtiden” ställer krav som oundvikligen måste åtlydas. Politiker har med naiv entusiasm eller resignerad acceptans böjt sig för den förment objektiva expertisens konsensus om vad som ”måste” göras. Men i grund och botten är allt detta politiska beslut, där det alltid funnits och fortfarande finns alternativ. Allt är förstås inte möjligt, det finns sociala, ekonomiska och fysiska gränser oavsett hur stor den politiska viljan är. Men det finns alltid olika vägval och det är politikens roll att tydliggöra dem, välja mellan dem och ta ansvar för dem. Det är en grundbult i vår demokrati.

 

I Göteborg har vi socialdemokrater gjort upp med den politiska passiviteten. Vi har i stället stakat ut en ny tydlig politisk riktning för stadsbyggandet och tar själva ansvar för resultatet. Vi har utgått från forskning och beprövad erfarenhet kring vad som skapar mer jämlika och hållbara stadsmiljöer, samt vad vi vet är efterfrågat och uppskattat av de människor som ska leva i den stad vi bygger. Slutsatserna i sig är inte kontroversiella, det finns i dag en stark vetenskaplig konsensus kring vilken typ av stadsmiljöer som är attraktiva och socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara. Det som väckt uppmärksamhet är nog snarare att vi vågat omvandla kunskapen till praktisk politik.

 

Vårt politiska program för stadsbyggandet är tydligt: i centrala lägen ska vi bygga klassisk kvartersstad med verksamheter i bottenvåningarna och längre ut traditionell trädgårdsstad. Inriktningen är en sammanhängande stad där det är enkelt att nå allt man behöver i vardagen till fots eller på cykel, det som ibland kallas 15-minutersstaden, och som handlar om att återgå till de äldre stadsbyggnadsprinciper som övergavs när funktionalismen slog igenom för snart hundra år sedan. Det innebär också att vi säger nej till den modernistiska stadsplanering som länge varit dominerande, där segregerade och bilberoende bostadsområden och externhandel byggs isolerat från resten av staden på natur- eller jordbruksmark. Vi vill i stället knyta samman utspridda stadsdelar med urbana stråk och lyfta utsatta områden med nya, levande och attraktiva stadskvarter.

 

Vi vill också se mer traditionell arkitektur, med de klassiska skönhetsvärden som undersökningar och statistik visar att en stor majoritet av befolkningen efterfrågar. Utformningen och gestaltningen av stadens offentliga rum är en gemensam angelägenhet för stadens invånare och därigenom en självklar demokratisk fråga där politiken bör värna våra gemensamma intressen. Den offentliga livsmiljön kan inte väljas bort, det är en del av vår fysiska verklighet vare sig vi vill eller inte. Därför driver vi på för en mer demokratisk arkitektur, som bättre återspeglar befolkningens preferenser.

 

Vi har slagit vakt om allmännyttan och målmedvetet bekämpat varje försök från högern att sälja ut och ombilda våra kommunala hyresrätter. När ombildningshotet nu är avvärjt går vi vidare genom att stärka allmännyttan och använda den som ett draglok för att förbättra och utveckla stadsdelar som har det tufft. Allt detta syftar till att bygga en stad där det är närmare mellan människorna och där den fruktansvärda segregationen som sliter sönder våra städer kan brytas. Vi ska bygga en stad där vi bor tillsammans, en stad som är transport- och resurseffektiv och som de allra flesta tycker är vacker, trygg och trevlig.

 

Att bryta invanda mönster kräver dock politisk vilja. Byråkratin och byggindustrin fortsätter gärna i samma upptrampade spår om ingen aktivt ställer krav på något annat. Det räcker inte att formulera sig tydligt och skarpt i styrande dokument, även om det förstås i sig är både bra och nödvändigt. Lika viktigt är att rent konkret gå in och styra om eller stoppa planer i ett tidigt skede, om de inte följer den politiska inriktningen. Det har vi gjort i Göteborg och det har fått effekt. Det har förstås också väckt starka känslor och vi har blivit kallade både det ena och det andra i debatten. Men vi har stått upp för vår politik eftersom vi är trygga i att den är ideologiskt, empiriskt och demokratiskt välförankrad. Det vi gör i Göteborg är inget magiskt eller märkligt utan klassisk socialdemokratisk politik för att förbättra vardagen för vanligt folk.

 

De stora utmaningarna för stadsbyggandet – segregationen, bostadsbristen och infrastrukturen – är dock omöjliga att lösa på enbart kommunal nivå. Här skulle vi behöva en mer omfördelande skattepolitik och en mer expansiv infrastrukturpolitik som tar ansvar för de gigantiska investeringsbehoven i landet. Det är inte bara det att enskilda kommuner saknar ekonomiska förutsättningar att klara detta, det är också i grunden ett nationellt ansvar som hela landet solidariskt bör bära. Kommunerna behöver både piskor och morötter från staten för att hålla uppe en tillräcklig planproduktion, tydligare krav på allakommuner att planlägga hållbart och ta sitt regionala bostadssociala ansvar men också finansiellt stöd, exempelvis för att kunna bygga upp en adekvat planreserv. Investeringsstödet för billigare hyresrätter gjorde skillnad, något liknande behöver återinföras och då gärna riktat till hållbart stadsbyggande.

 

En hög och jämn nyproduktion är dock bara en del av lösningen. Det gäller också att använda den befintliga bostadsytan mer effektivt. Sverige har en relativt hög andel bostadsyta per person men den har blivit alltmer ojämlikt fördelad som ett resultat av den ekonomiska politik som förts på nationell nivå. Där behöver det ske en kursändring. Bara en något mer jämlik användning av landets boyta skulle ha stora bostadssociala konsekvenser. En höjning och breddning av bostadsbidraget är en central del av detta. Det är också viktigt att vara medveten om att migrationen har en mycket direkt påverkan på bostadsförsörjningen. En tydligt reglerad och kontrollerad migration kommer att vara helt nödvändig under överskådlig tid. Staten behöver också frigöra resurser för stora infrastrukturinvesteringar, både för att hantera underhållsskulden i befintliga system men även för att anpassa landet för en snabbt växande befolkning och ett mer socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle.

 

Ett annat nationellt problem är den juridiska snårskog av suboptimerande lagstiftning och regleringar som byggts upp under decennier och som påfallande ofta har svagt eller inget vetenskapligt stöd. Här är det nödvändigt med en ordentlig upprensning som gör det lätt att göra rätt (bygga tät, funktionsblandad, sammanhängande kvartersstad och trädgårdsstad) och svårt att göra fel (sprida ut glesa, bilberoende, modernistiska bostadsenklaver och externhandel) i stället för tvärtom.

 

Ett av många exempel är Boverkets krav på direkt solljus i bostaden som, till skillnad från det fullt rimliga dagsljuskravet, är en funktionalistisk kvarleva som helt saknar vetenskaplig evidens och under många decennier försvårat byggandet av traditionell kvartersstad. Vi har därför föreslagit att man stryker detta i den pågående översynen av Boverkets föreskrifter. Ett annat exempel är riksintresselagstiftningen som präglas av ett institutionaliserat godtycke som gör många viktiga stadsutvecklingsprojekt betydligt mer komplicerade, långdragna och oförutsägbara än de skulle behöva vara.

 

Men även om såväl bostads- som infrastrukturpolitiken till stor del avgörs på nationell nivå och juridiken ofta är rent kontraproduktiv om man vill bygga attraktivt och hållbart så finns det en väldigt stor handlingsfrihet på kommunal nivå när det gäller att utforma den konkreta stadsbyggnadspolitiken. Olika kommuner har förstås olika förutsättningar, beroende på storlek, geografiskt läge, arbetsmarknad, demografi och mycket annat, men oavsett situation så finns alltid många olika vägar framåt och det är en politisk fråga vilken av dem man ska välja. Att det är en politisk fråga innebär dock inte att man ska bortse från hårda och obekväma fakta, tvärtom. Politiska beslut ska underbyggas med kunskap och klarsyn och inte vägledas av önsketänkande, gammal vana eller ovilja att erkänna och göra upp med tidigare misstag.

 

Filosofen Immanuel Kant beskrev upplysningen som människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. I samma anda kan man säga att vi socialdemokrater är i behov av en sorts politisk upplysning. Vi behöver träda ur vår självförvållade omyndighet, våga göra bruk av vårt förnuft och återta den demokratiska kontrollen över vårt gemensamma samhälle. Sapere aude!

 

 

Johannes Hulter, kommunalråd med ansvar för stadsutveckling i Göteborg