Ska demokratin överleva måste den ta tillbaka kontrollen. Payam Moula skriver om det svenska undantaget under 1900-talet och varför Socialdemokraterna bör bli mer som socialdemokrater.
”Socialism är en fin idé i teorin men fungerar inte i praktiken.” Första gången jag fick höra det argumentet gick jag nog i gymnasiet. I dag, femton år senare, skulle man kunna sammanfatta utvecklingen i västvärlden något annorlunda.
Marknadsliberalism är en intressant idé i teorin, men fungerar inte i praktiken. Under 2000-talet har liberalismen kollapsat och i dess ställe har auktoritära krafter växt. Vi socialdemokrater borde ha sett det komma.
Under 1920- och 30-tal fick fascismen ett kraftigt uppsving i Europa, men inte i Sverige. Sheri Berman är professor i statsvetenskap och beskriver i boken ”The primacy of politics” ’det svenska undantaget’. Varför lyckades just Sverige stå emot den auktoritära vågen? Enligt Berman spelade socialdemokratin en nyckelroll.
När industrikapitalismen slog igenom så följde urbanisering, uppluckrade sociala band och ekonomisk utsatthet i dess kölvatten. I början av 1900-talet förhöll sig liberalismen och marxismen passiva till dessa baksidor. De ortodoxa marxisterna ville inte reformera fram kapitalismens överlevnad och liberaler motsatte sig politiska ingripanden i marknaden.
De två ideologier som erbjöd alternativ till passivitet var fascismen och den svenska socialdemokratin. Dessa hade gemensamt att de trodde på politikens företräde, på idén att politiken bör utforma samhället och ställa sig över marknaden. Den andra gemensamma nämnaren var strävan efter en samhällsgemenskap.
Där fascismen vann följde krig och elände. I Sverige formades världens mest demokratiska land.
Idén om politikens företräde fanns länge i socialdemokratins dna. År 1974 stoppade Palme högerns förslag om att föra in fler fri- och rättigheter i den nya grundlagen. Oron var att rättigheter gentemot staten skulle försvåra viktiga sociala reformer. I riksdagsdebatten argumenterade Palme för att demokratins överlevnad hänger på dess förmåga att lösa samhällsproblem. ”Den historiska erfarenheten lär oss att demokratin lätt råkar i vanrykte och kris om samhället inte förmår värna om människors trygghet och välfärd.”
Motviljan att försvaga demokratins handlingskraft gick långt. 1983 hånade Palme Europadomstolen och Gustaf Petrén, en högerkonservativ medborgarrättskämpe, då han kallade domstolen för ”Gustaf Petréns lekstuga”.
Carl Lidbom, handplockad av Erlander och senare minister och juridisk rådgivare åt Palme, förde linjen om politikens överhet längst. Han sade bland annat att man inte ska behandla lagen ”med underdånig respekt” och att lagar är ”instrument som används för att nå politiska mål”.
Ett annat uttryck för politikens företräde var att socialdemokratin ville förhindra en obligatorisk granskning av nya lagförslag i Lagrådet. Palme menade att en sådan ordning vore en återgång till ”Ämbetsmanna- och Domstols-Sverige”.
Insikten om att demokratins överlevnad hänger på dess förmåga att leverera resultat fanns innan Palme och även en viss tid efter. Så sent som 2008 skriver Pär Nuder i sin bok Stolt men inte nöjd att ”stödet för demokratin avgörs ytterst om dess institutioner förmår leva upp till de krav som medborgarna ställer. Det är politikens konkreta resultat i människors vardag som avgör demokratins förankring.”
Några rader senare kan man läsa följande: ”Sedan 1974 års regeringsform har balanspunkten mellan politik och juridik förskjutits. Domstolarnas makt har ökat.”
Socialdemokratins historiskt framgångsrika hållning anses i dag förlegad, eller radikal. Politikens företräde har försvagats och burarna kring demokratin vi tidigare varnade för är i dag på plats. Lärdomarna efter två världskrig tycks ha glömts bort. Marknad och juridifiering har överhet.
Den andra faktorn som fredade Sverige mot fascismen enligt Sheri Berman var gemenskapen i folkhemmet. Ibland beskrivs folkhemmet ofta som en konservativ idé i socialdemokratisk skrud. Den beskrivningen är delvis missvisande.
Den första socialdemokratiska tidningen grundades 1882 med August Palm som ansvarig utgivare och hette Folkviljan. När SAP 1894 grundade sin första tidning fick den namnet Folkbladet. Samma år skrev Axel Danielsson i Arbetet att socialdemokratin borde söka kompromisser med bönderna för att kunna gå från ”att vara en sekt, såsom Bebel vill, till att bli ett folkparti”.
1928 skrev Per-Albin Folkhemstalet. Samma år uppmanade Gustav Möller partiet att bli ”ett riktigt folkparti” och under 30-talet dök begreppet ”folkpolitik” upp. Göran Therborn påpekar i Kapitalet, överheten och alla vi andra att ”folk” var ett honnörsord inom arbetarrörelsen, och socialdemokratin erbjöd folket en samhällsgemenskap.
Spola fram till år 2016. Brexitkampanjen presenterar sin slogan – Ta tillbaka kontrollen. Det politiska etablissemanget i Sverige reagerar med skepsis. Kontroll lät obehagligt, nästan auktoritärt. Den reaktionen var historielös och ett misstag.
I grunden handlar demokrati om kontroll. Om makt. Vilka ska bestämma? För hundra år sedan motade Sverige de reaktionära i grind genom att själva ta kontroll över samhällsutvecklingen, ingripa i ekonomin och forma en samhällsgemenskap. Uppgiften är densamma i dag.
Några tecken på insikt finns, till och med hos liberaler. Björn Östbring skriver i sin bok Liberal nationalism att politiken måste erbjuda ett vi. Samtidigt verkar Östbring i en liberal anda och blundar för de materiella förutsättningarna som är nödvändiga för att ett vi ska formas. Det misstaget gjorde inte Sverige tidigare.
1934 inledde SAP sitt förstamajmanifest med meningen ”Den reaktionära vågen över Europa har ännu icke ebbat ut”. Manifestet ger en dyster bild av läget i Europa men avslutar med en hoppfull uppmaning. ”På längre sikt är dock det effektivaste medlet mot den antidemokratiska smittan att beröva den dess jordmån. Detta sker genom en välfärdspolitik, som vill övervinna krisen, hjälpa dess offer och ingjuter hopp och förtröstan hos människorna.”
Socialdemokraterna presenterade i vår sin valanalys och befinner sig nu i period av politik-utveckling. Det kan verka lockande att fortsätta juridifiera politiken i ett försök att minska handlingsutrymmet för reaktionära krafter. Men att stärka det liberala i vår liberala demokrati är en förlorarstrategi. Lärdomarna efter den dystra början av 2000-talet borde vara enkla.
Ska demokratin överleva behöver den ta tillbaka kontrollen. Socialdemokraterna bör bli mer som socialdemokrater, och Sverige mer som Sverige.
Payam Moula, chefredaktör Tiden
