Ledartext från tidskriften Tiden nr 2/2023
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti bildades 1889 och är världens mest framgångsrika parti. Statistiskt finns inget annat demokratiskt parti i världen som vunnit folkets förtroende under så länga perioder som vi har lyckats med. Dick Harrison tecknar socialdemokratins betydelse för Sverige i biografin över Tage Erlander:
”Det går inte att bygga upp en berättelse om seklet, inte ens om enskilda individer, utan att tänka in socialdemokratin. Det ljusröda partiet är för svensk historia mellan 1920 och 1990 vad renässansen är för 1500-talet och barocken för 1600-talet – epoken är omsvept av ett socialdemokratiskt filter med idel lika folkkära som S-märkta nationalsymboler.”
Berättelsen om hur Fattig-Sverige transformerades till världens mest framgångsrika välfärdsland är hopflätad med berättelsen om svensk socialdemokrati.
Mot slutet av 1900-talet händer något. Det är ingen slump att Harrisson drar ett streck för epoken vid 90-talet. Skulle jag fråga Anne-Marie Lindgren om vad som egentligen hände skulle hon nog svara att de materiella förutsättningarna och ekonomins grundvalar förändrades, vilket hon har rätt i. De gamla verktygen fungerade allt sämre.
Men idag, några decennier senare, är bekymret något annat. Vårt främsta bekymmer för stunden är bristen på självförtroende.
Göran Persson brukar säga att politik är konflikt. Men vi som kom efter Persson tycks snarare se på politik som riskminimering. Kanske är det inte heller så konstigt. Om man går med i en rörelse som av samtiden tvingats på defensiven, samtidigt som ens definierande politiska erfarenheter är 90-tals krisen och/eller två valförluster mot Reinfeldt, så kan man förstå om reflexen inte är att söka konflikt.
Men vi lever varken i 90-talet eller i skuggan av Reinfeldt/Borg. Den materiella verkligheten, det svenska folket och det politiska tillståndet har gått vidare. Det är dags att vi gör detsamma.
Politik är konflikt och vi måste återigen välja rätt sådana, i frågor där vi har en otvetydig folkmajoritet bakom oss. Tack och lov finns flera sådana. Banker, elbolag och livsmedelsbutiker – alla har de genom sina övervinster spätt på inflationen. Samtidigt har behoven i välfärden växt lavinartat. Den som idag vill anställa fler poliser, lärare och sjuksköterskor för att låta bankerna eller miljardärerna stå för notan kommer få stöd för sin sak.
Men konflikt kräver mod. Konflikt kräver en motpart, att någon blir arg. Den som är för allt är för inget. Därför måste vi sluta vara rädda för en viss typ av kritik. Tvärtom kan kritik från rätt håll vara bra.
”Folkets väl går före storfinansens” stod det på valaffischerna 1946. Den typen av självförtroende skapade världens mest framgångsrika parti. Det är dags att rätta på ryggen, visa vilka vi finns till för och lägga grunden för ett nytt socialdemokratiskt sekel.
Payam Moula, chefredaktör Tiden
