Var förs den socialdemokratiska idédebatten i dag? Hur var det förr om åren? Vad bör göras? Håkan A Bengtsson gör ett försök att svara på frågorna, tar några historiska avstickare och avslutar med några rekommendationer.
Det är en gammal god socialdemokratisk tradition att klaga på att idédebatten är skral. Kritiken mot socialdemokratins bristande dådkraft har väl funnits alltsedan tillblivelsen 1889. Och under våren 2023 skrev statsvetarprofessorn Johan Hinnfors i Dagens Nyheter om Socialdemokraternas bristande ideologiska självförtroende och att partiet reducerats till ett socialliberalt parti.
En vanlig bild numera är också att socialdemokratin har sin framtid bakom sig. Eller tappat kompassen och mest simmar medströms. Vilket är mycket möjligt. Men framtiden är ett oskrivet kapitel. Rent allmänt är det klokt att vaccinera sig mot alla former av nostalgi. Den gör inte heller nuläget bättre eller ens mindre jävligt. Det enda säkra är att allt fast förflyktigas, det vill säga villkoren för politiken ändras med tidens obevekliga gång. Och idédebatten måste alltid relatera till nu rådande förutsättningar.
Men samtidigt är historien ett stort ymnighetshorn av erfarenheter att ösa ur och lära sig av. Historien erbjuder inte några färdigskrivna politiska recept, men vittnar möjligen om en politisk och pedagogisk metodik som jag tror har bärighet även framgent. Historien bär på ett förhållningssätt jag tror att arbetarrörelsen skulle må väl av i dag, särskilt i en tid av stora omvärldsförändringar då socialdemokratin har, det kan inte förnekas, stora problem att orientera sig.
Så jag bestämde mig för att göra några nedslag i tidskriften Tidens egen historia. Projekt Runeberg har digitaliserat de flesta av tidskriften Tidens årgångar från mellankrigstiden. Jag började botanisera och hittade omedelbart ett och annat guldkorn. Allt har väl inte överlevt tidens tand. Jag tror inte att vi i dag behöver fördjupa oss i ”Dualismen i den malthusianska befolkningsfrågan”. Några perspektiv är liksom inte längre lika relevanta.
Men jag slås av alla utblickar mot omvärlden i form av rapporter från händelser, rörelser och val i Europa. Den typen av nyfikenhet behövs lika mycket i dag. I Tiden stod också att läsa om den paneuropeiska rörelsens visioner om ett Europas förenta stater. För hundra år sedan!
Jag hittade ”Inför partikongressen 1917”, en lång text författad av partisekreteraren Gustav Möller. Kongressen 17 klöv arbetarrörelsen i en reformistisk och revolutionär del. Socialdemokratins ställningstagande för reformism och parlamentarism bekräftades när ett annat vägval upprättades rent konstitutionellt som ett först vänstersocialdemokratiskt parti vilket snart omvandlades till ett kommunistiskt parti.
Tiden innehöll förstås också texter om socialdemokratins vägval under den här perioden. En hel del präglades av ett som det framstår ärligt intellektuellt sökande. Efter demokratins genombrott letade socialdemokratin efter en väg att förverkliga sin reformism. Det var inte alls självklart hur den vägen skulle se ut. Under 1920-talet stod det alltmer klart att socialisering inte var en framkomlig, möjlig eller ens önskvärd väg.
Så hur skulle de socialdemokratiska idealen förverkligas? Nils Karleby medverkade flitigt i Tiden under de här åren innan sin tidiga bortgång 1926. Och Ernst Wigforss, finansminister i 18 år, recenserade hans postumt utgivna bok Socialismen inför verkligheten. Det är en av få böcker som fortfarande har ett liv.
Karleby kan sägas ha förtydligat en socialdemokratisk position i den socialistiska idétraditionen som jag vill beskriva som icke-doktrinär radikalism. Richard Lindström, legendarisk SSU-ordförande, men inte lika ihågkommen i dag, skrev flera texter om behovet av en revision av det starkt marxistiskt präglade partiprogrammet från 1920. 1928 publicerades ”Bör det socialdemokratiska partiprogrammet revideras?”.
Debatten om partiprogrammet nådde sin slutpunkt vid 1944 års partikongress. 16 år senare. Där hittades en programmatisk formel för den pragmatiska och praktiskt lagda radikalismen. Uthålligheten är slående. Också det en lärdom.
Politiken har långa ledtider. En annan noterbar iakttagelse är att många av partiets ledande företrädare skrev i Tiden och deltog i det som kan beskrivas som ett kollektivt offentligt sökande efter vägar framåt. Ernst Wigforss rapport från sina besök hos de engelska gille socialisterna och byggnadsgillena i England inspirerade hans engagemang för industriell demokrati och självstyrande byggnadsgillen även i Sverige (som senare blev BPA, ett sedan ett par tre decennier avvecklat rörelse bolag). Och icke att förglömma skrev Wigforss tidigt om de ekonomiska idéer som sedermera fick en teoretisk ram i den keynesianska ekonomiska politiken, som kom att bli den dominerande makroekonomiska modellen under efterkrigstiden.
Tidigt stod detta alltså att läsa i Tiden! Många artiklar var på toppen av tidens våg, ibland lite före själva vågen. Ledande socialdemokratiska politiker deltog aktivt i detta viktiga offentliga forum. Under en period när partiet sökte en teori och en väg att realisera sina politiska mål, parallellt med att den prövades i praktiken, inte minst i regeringsställning från 1932 och framåt.
I Om den västerländska marxismen beskrev Perry Andersson vänsterns idéutveckling i väst. För Andersson finns ett före och ett efter. Före 1945 var de stora teoretikerna också aktiva politiker som skrev, tänkte och debatterade. Från 1945 är det akademiker verksamma på universiteten som fördjupar sig i olika slags vänsterorienterade teoribyggen. Mer eller mindre avskilda från den praktiska politiken och rörelser av olika slag. Paradoxalt nog, för det är nu som politikerna på allvar tar sig an förverkligandet av välfärdsstaten, med alla dess bestyr och ut maningar.
I delar av världen, särskilt i Skandinavien, satte socialdemokratin också sin prägel på samhällsbygget, och var på många sätt oerhört framgångsrik. Efter krigets ragnarök etablerades demokratin, och den tidens politiker såg till att den levererade bättre levnadsvillkor. Samtidigt professionaliserades politiken. Tage Erlander anställde sin första politiska medhjälpare i början av 1950-talet. Det var ett första litet steg mot vad vi har i dag.
Men under lång tid var Tiden fortsatt relevant som plattform för de socialdemokratiska politikerna, där några av dem fortsatte att publicera sig. Och den så kallade ”Kretsen kring Tiden” var en viktig mötesplats för möten mellan de ledande S-politikerna och till rörelsen knutna intellektuella. Mötena skedde under slutna former. Det var ett slags idékrets i politikens närhet, ett intellektuellt rörelsenätverk. Tiden var också en plattform där många akademiker som hade hjärtat till vänster publicerade sig.
Jag skrev själv för några år sedan en artikel i Tiden (!) om den omfattande eftervalsdebatten som fördes i Tiden (!) efter valförlusten 1976. En förlust som fortfarande erbjuder några intressanta lärdomar, snart femtio år senare. När jag i dag läste om texterna slog det mig hur långa och utförliga de där texterna var!
Den här historiska tillbakablicken bär med sig en av görande lärdom som rör socialdemokratins särart. Socialdemokratin är svårfångad och omöjlig att sammanfatta i en enda sentens, eftersom den till sin karaktär bygger på mångfald. Socialdemokratin springer ur en bred socialistisk strömfåra, men har hittat en egen väg och utvecklat en egen praktik, som i sin tur format och omformat dess teorier eller ideologi.
Det är inte samma sak som avsaknaden av principer och värderingar. Men till skillnad från en del andra vänsterrörelser har socialdemokratin inte en skarp och på förhand definierad politisk och ideologisk kärna. Därav förmågan att justera kartan efter verkligheten.
Kanske är det inte så konstigt att socialdemokratin ofta kritiserats för att ha svikit sina socialistiska ideal, av andra vänstergrupper. Men som Willy Brandt ut tryckte det 1975: ”Till skillnad från kommunister av allehanda schatteringar bör de demokratiska socialisterna när de rationellt, det vill säga teoretiskt, motiverar sina målsättningar medvetet avstå från att relatera till en enda politisk teori eller filosofi, eftersom den enligt min mening inte representerar någon sluten ideologi eller ens världsåskådning.”
Till protokollet bör föras reflektionen att nyliberalismen i det här avseendet har vissa likheter med bokstavstroende marxism. Båda är fasta tankesystem, där slutsatsen redan ligger inbäddad i teorin. Mellankrigstidens prövningar och omprövningar innebar att socialdemokratin även teoretiskt övergav föreställningen att politiken kunde utgå ifrån och formas av någon slags vetenskaplighet, det vill säga marxismen, eller i varje fall av en dogmatisk tolkning av den.
Jag vill nog hävda att just detta är förklaringen till socialdemokratin till skillnad från andra politiska vänsterrörelser överlevt. Socialdemokratin är också dess praktik, inte bara dess teori, formad av och i skärningspunkten mellan utopin och verkligheten. (Jag har för övrigt utvecklat detta perspektiv i en lite längre essä vid namn ”Socialdemokratin och jämlikheten”, publicerad av lo Väst.
Apropå dagens idédebatt befinner vi oss nu åter i en period som kräver nyfikenhet, öppenhet och intellektuell vidsynthet, som i den meningen påminner om de stora utmaningar som mellankrigstidens socialdemokrati ställdes inför. De politiska, organisatoriska och intellektuella utmaningarna är enorma.
Den socialdemokratiska skördetiden efter 1945 är historia. I skarven mellan 80- och 90-tal inleddes den marknadsliberala epoken. Den har delvis pressat tillbaka tidigare socialdemokratiska framgångar. En del förändringar har med globaliseringen och strukturella samhällsförändringar att göra. Andra beror på politiska skiften och vägval. Såsom marknadiseringen av den offentliga sektorn.
Politiska beslut har förvärrat de ökade klyftorna och förorsakat nya spänningar i samhället. Skattesänkningar har brandskattat den offentliga sektorn och lett till en minskad omfördelning. Politiken har pressats tillbaka, dess primat är inte längre lika självklar, en central pelare i socialdemokratisk idévärld.
Allt detta har tärt på socialdemokratins självförtroende och väljarbas. Vi lever nu i en konservativ rekyl mot globaliseringen, där demokratin är satt under press och hot. Allt detta i en tid av accelererande klimatkris och explosiv teknologisk utveckling. I en alltmer osäker omvärld, med ett pågående stort krig i Europa.
Hur allt det här utvecklas är inte givet. Men jag är övertygad om att en viktig pusselbit är att de ledande politikerna måste visa vägen och vara delaktiga i vår tids försök att formulera en annan väg. Det enda säkra är att framtiden inte kommer eller kan vara en blåkopia av 60- och 70-talens organisatoriska lösningar.
Framgångsrika politiska rörelser och partier byggs av ledarskap och organisation, en uppdaterad ideologisk berättelse och konkreta politiska program, det vill säga sammanhängande policyförslag. I grund och botten är det dessa som sätter dagordningen för politiken. Här har arbetarrörelsen i Sverige varit oerhört framgångsrik.
Det räcker att nämna 30-talspolitiken, efterkrigsprogrammet, bostadspolitiken, ATP-reformen, offensiven för ökad jämlikhet samt utvecklingen och expansionen av den offentliga sektorn från slutet av 1960-talet. Innan återkomsten till regeringsmakten 1982 ägnades mycket tid åt programmet ”Framtid för Sverige”.
Men under senare år är det snarare högern som satt dagordningen och lyckats genomföra sina ”reformer”. Som i ”Ny start för Sverige” 1991 och ”Alliansen” 2006. Och 2022 är det skördetid för det högernationalistiska projektet. Här måste socialdemokratin helt enkelt skärpa sig, våga mer, vara mer strategisk och arbeta igenom sina programförslag bättre.
Så. Börja i Tiden. Återskapa Kretsen kring Tiden.
Våga spänna bågen.
Politiska policyprogram är något annat än att skriva pm. Detta måste i grund och botten vara ett kollektivt arbete. Bejaka rörelsens politiska och ideologiska mångfald. Bjud in oliktänkande i rörelsen och även personer utanför partiets aktiva hank och stör, som kan och vill bidra. Lyssna till och bjud in författare, akademiker och debattörer utan partibok. Den socialdemokratiska idén sträcker sig utöver den aktiva medlemskadern.
Skapa nya forum för idéutbyte. Ha ett nyfiket sinne. Våga pröva nya lösningar. Sky dogmatismen och testuggandet, ha en radikal och icke-doktrinär utgångspunkt. Bemöt dina motståndares bästa argument, inte de sämsta. Partiledningen behöver själva delta i det här arbetet, leda det utan att styra i alla detaljer. Låt debatten föras innan budgetramarna slås fast.
Ta vara på den historiska erfarenheten. Finns det risk för att socialdemokratin och arbetarrörelsen håller på och bli historielös? Det finns också en stor kunskapsbas att dra nytta av, delar av den är fortfarande i livet. Ta vara på den historiska erfarenheten, utan att låta den vara bestämmande över nuet.
Den som kan sin historia har också förutsättningar att experimentera med framtiden.
Ja, i bästa fall forma den.
Håkan A Bengtsson, vd för Arenagruppen
