Hur ska socialdemokratin navigera mellan samhällsgemenskap och minoriteters rättigheter? Joel Stade skriver om en strategi för judiskt liv i Sverige och hur den kan vara en formel för ett pluralistiskt samhälle.
En metallplåt stor som en A4-sida ungefär, fylld med tecken. Den hebreiska texten undandrar sig min förståelse, men andra symboler känner jag igen. Två stentavlor med Mose lag, de tio budorden, är avbildade i metallen.
Och ovanför dem en symbol som jag kan identifiera men som inte verkar passa in: En vapensköld med tre kronor, krönt av en kunglig krona. Det lilla riksvapnet.
Judiska museet ligger vid Stockholms kanske finaste torg, lilla Tyska Brunnsplan längst in bland Gamla stans gränder. I de lokaler där museet ligger i dag fanns i slutet av 1700-talet en synagoga och adressen utgjorde centrum för judiskt liv i Sverige med kosherslaktare och rituellt bad i källaren.
Därefter har lokalerna varit bland annat auktionskammare och polisstation. Museet flyttade hit 2019.
Det är inne i Judiska museet jag uppmärksammar metallplåten i en monter. På skylten bredvid läser jag att det är en torah-sköld, ett skyddande omslag för den samling texter som i kristna sammanhang kallas de fem Moseböckerna. Skölden är utförd i silver och är märkt med årtalet 1796. Den utgör det äldsta kända svensk-judiska föremålet.
Samma lilla riksvapen som återfinns på mitt pass och i Regeringskansliets logotyp återfinns på det äldsta föremålet som den judiska minoriteten i Sverige har lämnat till eftervärlden. Varför valde svenska judar för mer än två hundra år sedan att sätta en officiell symbol för staten Sverige på den silverplåt som skyddar deras heliga urkund?
Den utgör det äldsta kända svensk-judiska föremålet.
När jag tittar noga inser jag att bara en liten detalj skiljer riksvapnet på torah-skölden från det riksvapen som förekommer på pass och i myndighetsemblem. En liten men betydelsefull detalj.
De senaste decennierna har inneburit en kraftig demografisk förändring i Sverige. Partiets arbetsgrupp som arbetat med frågor om språk och samhällsgemenskap skriver i sin rapport: ”Den största samhällsförändringen under 2000-talet i Sverige är den förändrade demografin på grund av invandringen.
Sverige har gått från att vara ett av västvärldens mest homogena länder till västvärldens mest mångfaldspräglade och heterogena land.” Andelen svenskar med minst en förälder född utanför Norden har ökat från 0,1 procent 1960 till 19 procent 2022.
En effekt av detta dramatiska skifte är att frågor kring religion, kultur och minoritetsskap kommer att få större betydelse i den allmänna debatten och i politiken.
Sedan förlusten av Finland 1809 har Sverige varit unikt homogent: Ingen uppdelning mellan katoliker och protestanter som i Tyskland, ingen union av nationer som Storbritannien, ingen splittring mellan stora språkgrupper som Belgiens flamländare och valloner. Det är naturligt att vi är ovana att navigera i den pluralism som uppstått.
I september 2019 samlades Centern till partistämma i Karlstad. Ett av stämmans beslut var att bifalla ett förslag från en motionär från Olofström i Blekinge om ett förbud mot icke-medicinskt motiverad omskärelse av pojkar. ”När pojkarna fyller 18 år är de myndiga och gör som de vill, omskärelse eller inte. Det är för mig främmande att kirurgiskt markera religionstillhörighet på barn”, skrev motionären.
Centern, ett parti med självbilden att vara Sverigedemokraternas främsta motståndare och varma anhängare av ett multikulturellt Sverige, beslutade om en politik som hade omöjliggjort ett traditionellt judiskt liv i Sverige om den blivit verklighet.
Den judiska seden att omskära pojkar heter brit milah och sker på den åttonde dagen i en judisk pojkes liv. Seden tillämpas av både sekulära och religiösa judar i hela världen. Bruket har sin grund i torah: ”Detta är mitt förbund, som du ska hålla (…) Den som är åtta dagar gammal bland er ska omskäras.” (1 Mos 17:10, 12).
Till grund för Centerns beslut låg en nitisk implementering av partiets liberala ideologi. Det är en syn där ett individuellt rättighetstänkande är allt, andra hänsyn saknar betydelse.
Stämmans beslut blev ett akut problem när en våg av förutsägbar kritik sköljde över partiet. Så snart tillfälle gavs ströks kravet om förbud av omskärelse av pojkar och partiledare och pressekreterare bad om ursäkt. Men någon ideologisk eftertanke om det liberala rättighetstänkandets tillkortakommanden tycks inte haveriet ha lett till – omsvängningen drevs av opportunism.
Minoritetsskap har en stark kollektiv karaktär.
I den internationella litteraturen är det välkänt att konflikter tenderar att uppstå mellan liberalismens idéer och de nationella minoriteternas intressen. Orsaken är enkel: Minoritetsskap har en stark kollektiv karaktär. En levande nationell minoritet är en gemenskap och en gemenskap kräver ett kollektivt synsätt.
Att ingå i en gemenskap ger oss tillgång till värdefulla upplevelser som vi inte kan uppleva ensamma. Kravet att den som ska omskäras måste vara myndig innebär att judiska män förvägras gemenskapen, eftersom den avgörande ceremonin sker när pojken är åtta dagar gammal. Och det kan inte Centern och andra liberaler ändra på.
Ett annat riksdagsparti föreslår också ett förbud mot brit milah. Även i detta parti är kravet på förbud förbundet med partiets ideologiska kärna. Till skillnad från Centern ber partiet inte om ursäkt.
Sverigedemokraterna menar att omskärelse ”bara ska utföras av medicinska skäl, annars fattar man beslut om detta vid myndig ålder”, ett krav som partiet tidigare presenterade under rubriken ”Könsstympning” på sin hemsida. I en riksdagsmotion skriver justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD) att omskärelse utgör ett ”regelrätt övergrepp”.
Sverigedemokraterna har en entydigt negativ syn på nationella minoriteter. Partiets mål är att ”invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att i stället bli en del av den svenska nationen”. Partiet gör ett pliktskyldigt undantag för de nationella minoriteterna men vill i övrigt stampa ut pluralismen.
Att ett parti som, enligt sin egen vitbok, grundades av fascister och nazister driver en politik som skulle omöjliggöra judiskt liv i Sverige är olustigt men ingen slump.
I ett kvarts millennium har den judiska gruppen förhållit sig till majoritets-Sverige och statens olika påbud och lagar. Under lång tid var villkoren kärva. Enligt det så kallade judereglementet från 1782 fick till exempelvis judar bara bo i Stockholm, Göteborg och Norrköping, de fick bara gifta sig med varandra och bara syssla med viss verksamhet. (Dispans kunde medges när staten kunde vinna på det. Den judiske mannen Fabian Philip fick till exempel bo i Karlskrona då han drev en fabrik för segelduk som flottan hade stort behov av.)
Först på 1900-talet avtog statens öppet diskriminerande attityd till ett mer neutralt förhållningssätt. Nu står vi inför en ny milstolpe i relationen mellan staten och den judiska minoriteten.
I december 2023 presenterades betänkandet ”Ett starkt judiskt liv för framtida generationer, Nationell strategi för att stärka judiskt liv i Sverige 2025–2034” (SOU 2024:3). Utredningen var ett av Sveriges åtaganden vid det internationella Malmöforumet mot antisemitism som Stefan Löfven tog initiativ till. Utredningen fick också sina direktiv av Löfvenregeringen.
Uppgiften har varit att kartlägga förutsättningarna för judiskt liv och att föreslå en strategi för att främja detta liv i Sverige. Det är något historiskt. Staten går från att domdera och diskriminera judarna till att uttryckligen betrakta den judiska gruppens blomstrande i Sverige som ett mål.
Ett av de hinder mot judiskt liv i Sverige som utredningen identifierar rör skolan. Här blir frågan känslig och obekväm även för socialdemokratin. Under den S-ledda regeringen infördes nya regler om friskolor som fått judiska skolor att mot sin vilja registrera sig som konfessionella. S ville också förbjuda konfessionella friskolor.
I judiska skolor läses böner i anslutning till sabbaten och de judiska helgerna, böner som både har ett bokstavligt religiöst innehåll och en traditionell och kulturell betydelse. Detta är ett exempel på innehåll som i statens ögon gör judiska skolor konfessionella även om den judiska minoriteten själv inte betraktar det så.
I betänkandet skriver utredningen att ”Det har blivit tydligt att det för många judar är mer centralt att leva och praktisera ett judiskt liv än själva trosuppfattningen. Det handlar om att följa judiska traditioner, fira judiska högtider, ta del av judisk kultur och bära judiska symboler.”
Den njugga synen på traditionella judiska bruk i judiska skolor sticker i ögonen. Texter och traditioner som både kan ha en religiös tolkning och en traditionell eller kulturell tolkning betraktas av staten som strikt religiösa. Men denna tolkning gäller bara minoriteter. När det gäller majoriteten är generositeten i statens tolkning i stället stor.
I vanliga kommunala skolor samlas eleverna för att njuta av luciatåg, sjunga kristna julsånger och avsluta vårterminen i en kyrka med att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” (psalm nummer 199 i Svenska kyrkans psalmbok) med referenser till Gud. Texter med ett bokstavligt religiöst innehåll tolkas som kultur och tradition, både av eleverna, skolan och av staten.
De judiska skolorna i Sverige är inget undantag.
Det finns ett stort behov av att styra upp svensk skola: Skolor som har vinst som drivkraft har inte där att göra och rapporter om bristande kvalitet och grova regelövertramp i både kristna och muslimska friskolor måste få konsekvenser.
Men många konfessionella friskolor har stor bredd i elevsammansättningen och håller hög kvalitet. De judiska skolorna i Sverige (det finns tre förskolor, två grundskolor och ett kommunalt högstadium med judisk profil) är inget undantag. Dessa skolor behövs för att föra det judiska kulturarvet vidare.
Ett generellt förbud för konfessionella skolor är feltänkt. Om den utsatta judiska gruppen i Malmö vill starta en skola för att judiskt liv ska kunna fortsätta i staden är det angeläget att det är möjligt. Staten kan inte både ha en strategi för judiskt liv i Sverige och samtidigt förbjuda judiska skolor.
Sedan en tid tillbaka är Socialdemokraterna engagerade i ett politiskt förnyelsearbete. En uppdaterad samhällsanalys formuleras och ny politik stakas ut. Arbetet sker under paroller om att ”ta tillbaka kontrollen” och att ”Sverige ska bli mer som Sverige”.
Partiets omorientering har beskrivits som en vändning mot Tan-polen på skalan Gal-Tan. Skalan, som kompletterar den klassiska höger-vänster-skalan, har två ändar där den ena utgörs av en grön, alternativ och frihetlig Gal-position, och den andra av en traditionell, auktoritär och nationalistisk Tan-position.
Det ligger tveklöst något i observationen om socialdemokratins rörelse mot Tan. Kontroll och hänvisningar till ett idealtillstånd i förfluten tid är typiska Tan-företeelser. Behovet av en sådan rörelse drivs också på av samhällsutvecklingen.
Krig i Sveriges närområde och den otäcka ökningen av grovt våld fordrar ett kraftfullt svar. De ogenomtänkta systemen för valfrihet har lett till segregation och höga kostnader. För att kunna lösa samtidens samhällsproblem behövs ett nytt fokus på gränser och kontroll.
Men Tan-politiken har brister. För att möta den mångfald i det svenska samhället som invandringen lett till kommer den inte att fungera. I Tan-politiken ligger en strävan efter likriktning, ett avståndstagande till pluralism.
Låt Sverige bli mer som Sverige avseende jämlikhet, sjukvård i världsklass och ett värnpliktsförsvar med förmåga att försvara landets gränser. Men att Sverige ska bli mer som Sverige kommer inte betyda ett vitt eller ett kulturellt homogent Sverige igen.
Socialdemokraterna har identifierat behovet av större sammanhållning och samhällsgemenskap. Samtidigt behövs en strategi för att hantera den nya pluralismen. Ett partnerskap mellan en stark välfärdsstat och blomstrande minoriteter är en modell som kan tillgodose både dessa mål.
Riksvapnet på torah-rullen är en symbol för en möjlig relation mellan staten och minoriteterna. En möjlig väg framåt för Sverige som varken bygger på liberalismens oförmåga att se minoritetskapets kollektiva karaktär eller den radikala nationalismens principiella motstånd mot pluralism.
På socialdemokratiskt initiativ formulerar staten nu en strategi för judiskt liv i Sverige. Det är ett viktigt steg. Att strategin handlar om den judiska minoriteten är naturligt: Dels för att judarna är Sveriges äldsta minoritet – nästa år har judar bott i Sverige 250 år utan krav att konvertera. Dels för att den är utsatt för antisemitiska hot, inte minst efter Hamas attack den 7 oktober 2023.
Principiellt öppnar en strategi för judiskt liv självklart för att staten även ska arbeta för att andra minoriteter ska blomma i Sverige, i partnerskap med staten. I framtiden bör Sverige ha strategier även för muslimskt liv i Sverige, för samiskt, sverigefinskt och romskt liv.
Statens åtagande i ett sådant partnerskap handlar om arbete mot diskriminering och rasism och att bidra i ett gemensamt arbete för att utveckla traditioner och kultur. Ett annat åtagande är att hitta pragmatiska lösningar för att så långt som möjligt tillgodose minoriteters rätt till traditionella bruk.
Den lag som riksdagen stiftade 2001 om omskärelse av pojkar upp till arton års ålder är ett uttryck för en sådan pragmatik, där minoritetens strävan och det allmännas behov av patientsäkerhet och kontroll förenas. Vi behöver en motsvarande pragmatisk reglering även för de konfessionella skolorna.
Minoriteternas åtagande är att utgöra en del i ett öppet samhälle, att aktivt bidra till samhällets mål och delta i en dialog med staten och andra grupper. Den samtida motsvarigheten till att ”sätta riksvapnet på torah-rullen” är att placera ett ställ med broschyrer om värnplikten i församlingshemmet, samarbeta med polisen för att minska risken för våldsbejakande extremism och att ställa upp med nattvandrare till kommunens satsning i ett stökigt bostadsområde.
För staten är välorganiserade minoriteter som deltar i dialog oändligt mycket bättre än minoriteter som finansieras från utlandet och som varken deltar i dialog och som undandrar sig insyn. Erfarenheten är att extremister som är beredda att använda våld mot samhället radikaliseras av predikanter på Youtube snarare än i öppenhet.
Enligt lagen om Sveriges riksvapen gäller att ”Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en”.
När jag undersöker torah-skölden i Judiska museet ser jag att en detalj skiljer det lilla riksvapnet på torah-skölden från det officiella riksvapnet. Överst på den krona som kröner riksvapnet återfinns ett litet kors, men på skölden saknas det korset.
Att sätta en symbol för kristendomen – en religion som vuxit fram ur judendomen, men som i sitt centrum har en frälsare som judendomen inte erkänner – på torah var uppenbarligen ett steg över gränsen. Balanspunkten mellan assimilering och isolering.
Joel Stade, medlem i Tidens redaktion
