Demokratin befinner sig i kris, inte för första gången. Ska den överleva måste någonting hända. Demokratin måste ta tillbaka kontroll och rådighet, skriver chefredaktör Payam Moula.
Veckan före midsommar 1985 ligger Tage Erlander för döden. Olof Palme, då statsminister, besöker sin gamla mentor på sjukhuset så ofta han kan.
Under Erlanders sista lördag i livet diskuterar de hans favoritämne. Demokratins handlingskraft.
Palme påminner den ständigt orolige Erlander om morgonen efter andrakammarvalet 1956. Båda regeringspartierna – Socialdemokraterna och Bondeförbundet – hade tappat väljare och Erlander var bekymrad. Hade regeringens handlingskraft försvagats? Var demokratin sårbar?
Några dramatiska år följde, inte minst med långvarig strid om pensionerna. Men handlingskraften hade funnits kvar. Demokratin förblev vital.
På Palmes hoppfulla påminnelse vid sjukhussängen svarar Erlander att det förvisso gick bra för demokratin den gången, ”men det var nödvändigt att lösa verkliga problem och då blir det dramatik”.
Att demokratins handlingskraft var Sveriges längsta statsministers favoritämne är kanske inte svårt att förstå.
Under sina formativa studentår upplever Erlander 20-talets demokratiska kris
Tage Erlander föddes 1901, i ett land utan allmän rösträtt och fackliga rättigheter. Ett land där flera av arbetarrörelsens ledarfigurer blev fängslade. Ett land som styrdes av fåtalets diktatur och flertalets nöd.
Under sina formativa studentår upplever Erlander 20-talets demokratiska kris. Weimarrepublikens undergång och diktaturernas frammarsch.
Dessa erfarenheter följde med honom genom livet, ända fram till hans sista samtal. Hans bestämda uppfattning var att demokratin måste ha kraft att lösa de samhällsproblem som medborgarna upplever. Annars skapas utrymme för totalitära frälsningsläror.
Erlander var dock inte först med denna övertygelse. Inte heller sist.
År 1934, i början av Per Albin Hanssons tid som statsminister, inleder Socialdemokraterna sitt förstamajmanifest med meningen ”Den reaktionära vågen över Europa har ännu icke ebbat ut”. Skriften ger en dyster bild av läget i Europa och varnar för antidemokratiska rörelser också i Sverige.
På kort sikt, hävdar manifestet, kan sådana rörelser bekämpas genom ett förbud mot militärt organiserade sammanslutningar med politiskt syfte. Men på lång sikt är lösningen en annan:
”…det effektivaste medlet mot den antidemokratiska smittan att beröva den dess jordmån. Detta sker genom en välfärdspolitik, som vill övervinna krisen, hjälpa dess offer och ingjuter hopp och förtröstan hos människorna.”
År 1948, ungefär fem år innan Palme anställs hos Erlander, befinner sig Olof Palme i USA för studier vid Kenyon College. Under den här perioden läser Palme Vägen till träldom, nationalekonomen Friedrich Hayeks klassiska kritik av socialismen.
Av Palmes marginalanteckningar och understrykningar framgår att han inte hade mycket till övers för Hayeks argumentation. Det finns dock undantag. Med tre utropstecken och ett ”obs!!” har han markerat Hayeks tes om att det som får demokratier att falla är sänkt levnadsstandard eller en utdragen stillastående ekonomisk utveckling.
Henrik Berggren menar i Underbara dagar framför oss att Hayeks tes inte var särskilt banbrytande. Snarare var den norm under femtio- och sextiotal. Däremot menar han att Palme drev den med ovanlig intellektuell uttrycksskärpa.
Under hela nittonhundratalet var den svenska arbetarrörelsen väl medveten om hoten mot demokratin. De tog framgångsrikt fram motmedel. Men människans minne är kort.
I dag tror en minoritet av Sveriges unga att politiken kan lösa samhällsproblemen. En femtedel av alla unga killar i landet tar avstånd från påståendet ”demokrati är i alla lägen det bästa systemet”. Kanske borde vi inte bli förvånade detta. Kanske borde vi bli förvånade över att situationen inte är värre.
Varje år släpper organisationen Freedom house sin rapport om demokratins globala tillstånd. Förra året firade rapporten 50-årsjubileum, under sobra omständigheter. För sjuttonde året i rad har demokratin försvagats. Inte sedan 2006 har demokratin stärkt sin position globalt.
Den demokratiska recessionen är i dag ett eget forskningsområde med en mängd storsäljande böcker på temat.
Journalisten Martin Gelin och professorn i Nordamerikastudier Erik Åsard skriver i ”Hotet mot demokratin: högerpopulismens återkomst i Europa och USA” att forskningen pekar på två huvudförklaringar till demokratins kris:
Ekonomiska (växande ojämlikhet, globaliseringens effekter, hanteringen av finanskrisen 2008) och kulturella orsaker (inställningen till kön och sexualitet, äktenskap, religion, ras, etnicitet och identitet). Deras tes är att båda spelar roll.
Och visst, på ett ytligt plan kan man peka på ekonomin och kulturkriget. Men på ett djupare plan bör man ställa frågan: Vilka samhällsproblem har politiken löst de senaste decennierna? Det ärliga svaret: nästan inga. Däremot har flera samhällsproblem förvärrats till djupa kriser.
Den amerikanska statsvetaren Sheri Berman beskriver i boken ”The primacy of politics” det hon kallar för ”det svenska undantaget”. När fascismen fick ett kraftigt uppsving i Europa under 1920- och 30-tal klarade sig Sverige. Varför? Berman menar att den svenska arbetarrörelsen etablerade politikens företräde – idén att politiken bör utforma samhället och ställa sig över såväl marknadskrafter som deterministiska idéer om historiens utveckling från kapitalism till socialism.
I dag har marknaden tagit företräde. Kapitalismen är herre samtidigt som demokratin har blivit impotent. Handlingskraften är ett minne blott. Politiker har reducerat sig själva till i värsta fall pajkastare och kommentatorer, i bästa fall skickliga förvaltare.
Men sällan förändrare. Nästan aldrig problemlösare. Detta är grundorsaken till demokratins kris.
Erlanders oro var befogad. Om inget görs kommer västvärldens demokratier bli en historisk parentes, likt demokratin i antikens Grekland.
Kanske lyckas inte Donald Trump vinna det amerikanska presidentvalet i november. Kanske lyckas inte högerextremisterna vinna mark i EU-valet i år. Men det ligger i farans riktning. Och i Sverige är de unga som inte tror på demokratin snart vuxna.
Men demokratins kris kan paradoxalt nog väcka hopp om något bättre. För den unga socialdemokratin var rösträtten lika mycket ett mål som ett medel för verklig demokrati. Den politiska demokratin – rösträtten – kallades ibland för borgerlig demokrati. Socialdemokratins demokrati var någonting djupare. Någonting större.
1919 påtalade Ernst Wigforss att ”en verklig politisk demokrati inte är möjlig utan en samtidig ekonomisk demokrati”. Dåvarande finansminister Fredrik Thorsson menade att ”Det vapen [rösträtten] vi erhållit skall användas för att skaffa de tillbakasatta bättre villkor. Därför tänka vi oss också en utveckling från den politiska demokratin till den sociala.”
I ett tal i Vingåker 1920 hävdade Per Albin att: ”Det är kampen för den ekonomiska demokratin som ofrånkomligt intager fältet, där nyss kampen för den politiska demokratin förts till seger. Ekonomiskt fåvälde är oförenligt med politisk demokrati.”
Det goda samhället var aldrig tänkt att följa per automatik med rösträtten. Kampen var inte slut där. Det var genom verklig demokrati; politisk, ekonomisk och social, som det goda samhället kunde förverkligas.
Den handlingskraft som krävs för att rädda vår demokrati förutsätter demokratisk kontroll. Politiken måste ta tillbaka rådighet. Och med en vitaliserad demokrati kan den demokratiska socialismen få en pånyttfödelse. Det om något, ger skäl till hopp.
Payam Moula, chefredaktör Tiden
