Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Vad vill människan, egentligen? - Myrna Lorentzon

Hur skulle vi leva om vi levde i enlighet med vår natur? Om vårt innersta väsen fick välja fritt? Myrna Lorentzon försöker hitta sin naturliga vilja och inre längtan.
 

Människans natur är ett mystiskt begrepp. Drivs hon av förnuft eller irrationella begär? Är hon född syndare eller tomt blad? Drivs hon av självförverkligande, av sitt undermedvetna, av evolution? Arv eller miljö? Är hon självisk och tävlingsinriktad eller social och hjälpsam? Finns det över huvud taget något som på ett tillfredsställande sätt ringar in konceptet?
 
Jag menar, existerar ”människans natur” bortom språket eller har vi hittat på det själva? Och om det är vi som konstruerar vår natur, säger det i så fall någonting annat om oss?
 

Ett perspektiv som brukar förbises när man talar om vad människan är, är hennes flexibilitet. Ett spädbarn föds med ungefär 40–50 procent fler synapser än vad man senare hittar i den vuxna hjärnan. Det finns alltså ett större antal förbindelser mellan nervceller, där information överförs från den ena till den andra.
 
Det kan kännas kontraintuitivt att vi har fler sådana när vi föds än när vi är vuxna, eftersom det låter som ett mått på hjärnans komplexitet – man får i stället försöka förstå det som brist på effektivitet. Barnet har flera vägar att välja mellan, och överflödet gör henne flexibel men det är miljön som avgör vilka förbindelser som behövs och är funktionella.
 

Barn föds öppna för världen, inte som tomma blad utan snarare tvärtom – vi föds med allt, och sedan försvinner mer och mer längs vägen. När vi lämnar livet är vi bättre anpassade, mer effektiva, men också, så klart, mer begränsade.
 

Man brukar säga att människan har svårt att förstå oändligheten, att våra hjärnor inte är tillräckligt avancerade. Om det beror på något medfött strukturellt eller på att konceptet inte existerar i den värld som finns framför våra ögon vet jag inte, men kanske säger det något om hur vår omvärld begränsar vårt tänkande: vi kan inte föreställa oss det vi inte redan vet om, de enda färger vi kan tänka fram är de färger vi kan se.
 

Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.