På sistone har jag drabbats av någon form av pandeminostalgi. När jag tänker på det är det rätt hemskt, och jag skäms. Pandemin var fruktansvärd. Människor dog, i ensamhet, och de led. Covidpandemin var en tragedi och det finns egentligen inget annat hedervärt sätt att minnas den.
Men det fanns också något annat där. Inlåsta i våra isoleringar var vi ju ensamma men samtidigt också mer tillsammans än någonsin. För en gångs skull var det ett yttre hot, och inte vi människor som själva hittade på mer innovativa sätt att plåga och döda varandra eller förstöra vad vi har gemensamt.
Vi människor hanterade inte detta perfekt. Från hamstring av toapapper till mediciner som satt fast vid panikstängda gränser till auktoritära regimer som tog chansen att bli ytterligare lite mer auktoritära visade vi oss vara långt ifrån några perfekta varelser. Men ändå. Den stora bilden är att vi stod tillsammans och i slutänden som mänsklig ras kunde gå ur pandemin med raka ryggar.
Jag hoppades länge att vi dessutom skulle ha lärt oss något. Det var så många saker som sattes i blixtbelysning under krisen. Om arbetsmiljö och arbetsvillkor i äldreomsorgen. Vårdens just-in-time-beroende. Hur klassamhället dödade.
Jag inser att den förhoppningen var naiv. Andra förstod det bättre än jag. Tror det var fackförbundet Kommunal som nästan profetiskt annonserade under pandemin, glöm inte bort era applåder när detta är över. Vilket ju så klart var precis vad som hände.
Den där försiktiga optimismen jag kände är helt enkelt svår att hitta stöd för om vi ser ut över det svenska samhället. Och det allra tydligaste exemplet är den välfärdskris vi upplever just nu.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
