Hoppet är det sista som lämnar människan. Kring förra sekelskiftet valde hundratusentals arbetare att lämna misären i det svenska klassamhället för en osäker framtid på andra sidan Atlanten. Men när socialdemokratin blev en etablerad politisk kraft, när inte bara överklassens röster hördes, avtog massflykten – de svenska arbetarna kunde äntligen hoppas på en bättre framtid i sitt hemland.
Vi gjorde optimismen till ett politiskt projekt som stod stadigt under en livstid. Men i dag präglas den politiska debatten av hopplöshet inför politiken och dess möjligheter att lösa samhällsproblemen. När det kommer till integrationen verkar det som att hoppet är på väg att släckas.
Jag träffade några gamla kollegor under julen. Vanliga grabbar med något år i arbetslivet och en fot inne på universitetet. De hade läst rapporten från arbetsgruppen om ett gemensamt språk och tyckte att den var intressant. De kände igen sig i bilden som rapporten presenterade och hade fastnat för slutorden: ”Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”
Mina vänner tänkte att det skulle innebära återvandring, anonyma vittnen, militärer i förorten, visitationszoner och ett samarbete mellan S och SD. Efter några öl frågade de om det inte skulle fungera att låta SD styra i några år, kanske bara behålla det som funkar? Invandringen har ju ändå gått åt helvete, så hur farligt skulle ett SD-styre vara i jämförelse? Att fysiskt avlägsna människor genom en påtvingad utvandring sågs som ett rimligt alternativ när förlorade själar inte kunde räddas från gängvåldet.
Att mina gamla kollegor vänt sig till hopplösheten är inte förvånande. Den pessimistiska framtidstron bland unga har konsekvent visat sig i såväl nationella som globala opinionsmätningar. Födda in i en klimatkris är unga i Sverige mer självcentrerade, ser i högre grad ekonomin som ett nollsummespel och röstar höger.
Kanske inte så konstigt när bostadsköp är lika oåtkomligt som på 50-talet. De materiella förutsättningarna för ett ungdomligt uppror finns på plats. Det som förvånade mig var att jag några dagar senare fick höra min inte-alls-så-unga morfar hålla med om att integrationen känns hopplös.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
