För första gången någonsin i kommunens historia leds Ekerö av en socialdemokrat. Johan Sjölander har träffat kommunalrådet Hanna Svensson som berättar om valframgången och lärdomar av att styra.
Jag lämnar Brommaplansrondellens trafikelände bakom mig och åker över broarna ut på Ekerö. Det är lite som en annan värld än det Stockholm jag lämnar bakom mig. Drottningholms slott som tornar upp sig. Vidsträckta åkrar vid sidan av vägen. Villamattor insprängda i ett rent landsbygdslandskap.
Jag tänker på Simon Stålhages konst, när han placerar robotar och science fictionmotiv i en idealiserad bild av hans barndoms åttiotal. Det är minnen av Ekerö han utgår från.
Här bor poliser, hantverkare, småföretagare. En sorts medelklassland, långt ifrån både hyreshusen runt Järvafältet och lyxvillorna på Solsidan. En gång på åttiotalet, satt Socialdemokraterna med i ett Centerstyre där alla partier utom Moderaterna ingick. Det är det närmsta partiet någonsin varit någon formell makt i kommunen.
Fram tills nu. Valet 2022 gick bra, riktigt bra. Socialdemokratin ökade sitt väljarstöd med 6,5 procentenheter. Men det räckte inte. Moderaterna regerade vidare. Tills de föll på eget grepp. Högerstyret sprack. Och Ekerö kommun fick för första gången en socialdemokrat som högsta politiker.
Hon heter Hanna Svensson. Jag träffar henne i hennes luftigt moderna tjänsterum i kommunhuset. Vi har setts förr. Jobbat tillsammans med sjukvårdspolitiken. Ett tag använde jag regelbundet soffan i hennes tjänsterum i landstingshuset som terapisoffa när jag behövde prata av mig.
Nu har hon gjort det omöjliga. Blivit en socialdemokratisk borgmästare i en kommun som varit blå sedan den bildades.
Jag har flera frågor jag vill ställa. Hur gick det till? Varför ökade man så mycket i valet? Vad hände egentligen i det där efterspelet? Hur är det att ta över och leda en bred koalition i en kommun som är så präglad av årtionden av högerstyre? Och finns det något för andra att lära?
Valet 2022 gick bra, riktigt bra
Vi börjar med att prata historia. Birka, Sveriges äldsta stad, är ju en del av kommunen. Och det har hittats ännu äldre fynd. Vikingaarvet lever kvar, om inte annat så i form av entusiastiska arkeologer uppbackade av kändisar som E-Type och Carolina Gynning.
Öarna blev med tiden den stockholmska adelns, inklusive kungafamiljens, sommarställe. Men när staden sedan växte, trycktes odling och gröna näringar ut från Stockholm och dess förorter. Detta präglar fortfarande Ekerö. ”Åttio procent av all typ av örter (typ basilika, oregano m.m.) som du köper i kruka odlas på Ekerö”, berättar Hanna, ”samt var femte tulpan som odlas i Sverige.”
På femtio-, sextiotalen utvecklades det rena landsbyggslandskapet. Villamattorna växte fram. I dag bor här 29000 innevånare. ”På sistone har vi faktiskt kunnat se en viss befolkningsminskning. Förmodligen beroende på kraschen i byggbranschen”, tror Hanna.
Många från inte minst öst har hittat relativt billiga boenden en bit ut på öarna. När byggandet störtdyker flyttar de hem. Och det syns i statistiken.
Jag undrar hur den typiska Ekeröbon ser. Ut. Hanna skrattar. Man växer upp på Ekerö, börjar hon. Och sedan flyttar man till Sundbyberg eller Vällingby eller Solna när man tar studenten.
Men till sist, när man är gravid med sitt andra barn återvänder man till den kommun man aldrig skulle tillbaka till. Ser värdet i tryggheten, att här fortfarande är med Stockholmsmått sett relativt billigt, men kanske ännu mer naturen, föreningslivet.
”Det är inte Djursholm, här är vi välmående men inte superöverklass”, säger Hanna. Det är helt enkelt mycket medelklass. Ekerö är en av de polistätaste kommunerna i landet, och här bor många småföretagare. Hanna stannar vid just att det är så många poliser som väljer att bosätta sig här. Tror det har med tryggheten att göra. ”Man vill inte bo där buset bor.”
Själv är hon uppväxt på en bondgård utanför Eskilstuna. Pluggade i Örebro. Där började hon sommarjobba inom kriminalvården, på Hinseberg. När hon pluggat klart tog hon kontakt med Färingsöanstalten på Ekerö.
”Jag ringde på måndagen, gjorde en intervju på onsdagen, flyttade på fredagen och fick börja jobba på måndagen”, berättar hon.
Så kriminalvården förde Hanna Svensson till Ekerö. Och där blev hon kvar.
I det senaste kommunvalet ökade ni med 6,5 procentenheter, säger jag. Det är den elfte största ökningen i landet. Hur gick det till?
En stor del handlar om god stämning i partiet, menar Hanna. Inga konflikter, inga surdegar. Det gav effekt.
”Vi hade knackat fler dörrar i maj 2022 än vi gjorde under hela 2018”, säger hon och fortsätter: ”Vi var ute extremt mycket. Vi hade aldrig svårt att fylla valstugan. 2018 stod jag tolvtimmarspass ensam med en bebis för att få ihop det, 2022 fick vi skicka ut folk att knacka dörr för vi var för många.”
Men det handlar också om kandidaterna, och den lokala förankringen. ”Vi tryckte mycket på lokala företrädare med egna nätverk i föreningsliv, skolor, även de med andra nätverk än de vanliga”, säger Hanna och lyfter fram en hel radda lokala företrädare. Jag frågar om henne själv. Hon nickar.
”Jag var nog hyfsat väletablerad redan 2022. (Här nickar pressekreteraren som sitter med på mötet entusiastiskt.) Det var lite så att jag inte kan gå och handla på Ica utan att bli stoppad. Det var viktigt.”
Hanna fortsätter: ”Vi hade börjat se det redan 2018, man röstade mycket på mig. Även om S inte var största parti var jag sedan tidigare den mest kryssade politikern. I en så borgerlig kommun blev det viktigare att fokusera på person, på kompetens. Och ända sedan 2015, då jag tillträdde som oppositionsråd, har jag varit oerhört noga med att vara ute mycket i näringsliv och föreningsliv.”
Det här är ett tema som återkommer genomgående under hela samtalet. Om vikten av relationer, att vårda relationer, lägga tid på dem. Också till övriga politiker. Under hela tiden i opposition var Hanna Svensson noga med några saker, berättar hon.
En budget i balans, en som skulle gå att regera på, motioner som hade seriös botten, inte bara populism. Helt enkelt att bara vara opposition i frågor som är viktigt på riktigt.
”Det har byggt förtroende även bland andra partier”, säger hon och fortsätter: ”Vi har lagt budgetar som varit seriösa och motioner som är på riktigt.”
Jag undrar om det har kostat på, om det har varit svårt att inte hugga på varenda möjlighet. ”Ibland har vi kanske varit lite försiktiga och snarare puttat andra framför oss, varit avvaktande”, svarar Hanna. Men fortsätter: ”Det är inte i alla lägen man tjänar på att synas mest. Det som gäller är att synas i frågor som är på riktigt.”
Jag återvänder till valnatten. Hade ni väntar er ett så bra resultat?
”Nej, det gick bättre än vi trodde”, erkänner Hanna. ”En del av det är att Magdalena fungerade jättebra. Vi hade en klar Magda-effekt.”
Det handlade också om en kritik mot Moderaternas utveckling. ”Ekeröborna har en självbild av att verkligen inte vara white trash, man gillade inte Ulfs flirtande med Sverigedemokraterna. Vi gick otroligt bra i villaområdena. Det var många där som inte kunde tänka sig att rösta på M på grund av SD.”
Samtidigt fortsätter Hanna att understryka att man i grunden ofta har en form av borgerlig identitet som boende på Ekerö. Detta ställer krav på en socialdemokrat. ”Vi är försiktiga i våra ord, vår framtoning. Ingen pajkastning, inte konflikter för konfliktens skull.”
Men det goda valresultatet räckte inte. Ett nytt moderatstyre formerades. Som sedan föll. Jag undrar, vad var det som hände?
Hanna skrattar. ”Jag har under det här året blivit legitimerad terapeut, om än ej på pappret”, säger hon. Och det som följer är en fascinerande historia. Med rötter tillbaka till före själva valet.
”Våren 22 gjorde jag något så kontroversiellt som att neka den dåvarande moderata kommunstyrelsens ordförande avsägelse. Och fick majoritet för det”, säger Hanna.
”Det fanns inget partipolitiskt i att neka en moderat politikers avsägelse. Men jag gjorde det för kommunens skull. Jag trodde inte att den tillträdande M-politikern skulle klara av att hålla ihop kommunen. Och i stort sett alla partier hängde på.”
Så fullmäktige stoppade ett moderat byte av ledare. Tillfälligt. Det blev återremiss och den nya moderaten blev till slut vald. ”Och oredan jag var orolig för började direkt”, sammanfattar Hanna.
Spänningen låg kvar och det blev långtgående förhandlingar efter valet. Men till slut hade borgerligheten möjlighet att skapa rent alliansstyre och gjorde det.
Fast sedan eskalerade det och exploderade till slut när sittande kso (kommunstyrelsens ordförande) mot alla demokratiska principer tvingade in en tjänsteman en sen onsdagskväll för att själv kunna fatta ett brådskande ordförandebeslut att anställa en kommundirektör, bara några dagar innan det formella mötet skulle hållas.
De andra partierna fick nog. ”Han klarade inte att hålla ihop laget”, konstaterar Hanna torrt.
Ett nytt styre formerades. Grunden var att det moderata ledarskapet gjort bort sig. ”Men det byggde på att min dörr var öppen, de andra partierna pratade med mig”, säger Hanna.
I det läget var det självklart att S skulle ta över, det fanns helt enkelt inga andra kandidater. Nu styr S i en majoritet tillsammans med L, KD, C och MP.
Hur är skillnaden mellan att vara majoritet och opposition?
”Det är större skillnad än jag trodde”, svarar Hanna. Hon har jobbat som politisk tjänsteman i majoritet förut, varit medveten om att det var annorlunda. Men det har varit mycket mer jobb än hon kunde föreställa sig.
”Jag har kissat hårt, säger hon. Man har inte tid att sitta och slökissa. Jag har jobbat mycket tidigare men aldrig så mycket som i början av det här uppdraget.”
Det nya styret fick direkt rekrytera en ny kommundirektör. Hanna slår ur med armarna. ”När jag rekryterade en ny direktör sa jag till honom att organisationen var perfekt. Att allt fungerade fläckfritt. För jag trodde fortfarande det. Bara för att sedan upptäcka att vi har en ganska betydande utmaningar i förvaltningen. Vana vid moderatstyret.”
Vad innebär det?
”Det som förvånar mig är att det sitter så mycket tjänstemannastyre i väggarna”, säger Hanna och går vidare till att beskriva en förvaltning som är direkt ovan vid att politiken på riktigt är med och styr. Hur hon själv ägnar väldigt mycket tid åt interna möten, och varför det behövs.
”Vi behöver ge mycket riktning till tjänstemännen. Det är svårt när du haft ett styre under så långt tid och plötligt har en ny ledning som vill vara med och faktiskt bestämma.”
Temat om relationer återkommer. Men nu handlar det om hur kommunen förhåller sig utåt. Hanna Svensson går så långt som till att tala om en ”krishantering i relationsbyggandet”.
Det handlar om vissa externa relationer där kommunen varit dålig och inte skött dem. Som till företag och stora markägare. ”Kommunen har varit ointresserad av att föra dialog med näringsliv och föreningsliv”, säger hon och det märks att detta är en fråga som engagerar.
Men vad är svårt då, undrar jag.
Finns det en risk att du blir för mycket kommun och för lite sosse, undrar jag.
Hanna tänker efter en kort stund. Men när hon svarar känns hon säker. ”Vi har förhandlat en plattform som jag känner mig trygg med. Som KSO har jag mest makt, då får man vara ödmjuk. Sedan är jag övertygad om att jag kommer få igenom bra saker. I plattformen är vi överens om mycket, som rätt till heltid, att vi ska ha fastanställningar, kräva kollektivavtal i upphandlingar. Vi är överens om miljöfrågorna. Så det är en stark S-politik.”
Men i grunden menar hon att vara den sammanlänkande som håller ihop ger mer. ”Vi har respekt för varandras hjärtefrågor”, säger hon.
Men vad är svårt då, undrar jag.
Lokala sakfrågor, svarar Hanna utan att tveka. Inte ideologiska frågor. Där kan vi förstå och hitta varandra. Ingen är dogmatisk. Vad som är svårare är lokala frågor som är viktiga för enskilda partier. Större eller mindre, med mer känslomässiga band.
Vi går över till att prata budget. För att klara ekonomin behövde det nya styret både höja skatten och strama åt i verksamheterna. Jag förstår att det varit tufft. Inte minst i en liten kommun, där man kan veta exakt vilka de människor är som drabbas av besluten.
En sak som fascinerar mig är vilket fokus ni lägger på föreningslivet, säger jag. När man ser er budgetpresentation på hemsidan består den av två stycken. Ett stycke om skattehöjningen, hur budgeten slår på verksamheterna. Och så ett lika långt om föreningslivet. Det verkar vara en väldigt viktig fråga för er?
Hanna håller entusiastiskt med. Ekeröborna är extremt föreningsaktiva, berättar hon. Det är en viktig del av att leva här. Att vi byggt ett sådant förtroende som parti och som personer har väldigt mycket med föreningslivet att göra. Vi har varit där, lyssnat, tagit till oss. Förstått problemen och varit beredda att göra något åt dem.
Det är en insikt som växt fram. ”I början la jag mycket fokus på näringslivet. Men ganska fort märkte jag att var jag än var ute så kom det hela tiden tillbaka till föreningslivet. Brist på hallar, föreningslokaler.”
Nu är det hela majoritetens politik. Och det får effekt. När Hanna kommer till att berätta om det lyser det i ögonen. Det är inte helt hemma än, många utmaningar kvarstår. Men alla parter är intresserade och det pågår samtal. Det handlar om gamla Ekerö möblers lokaler.
Kanske finns här utrymme för kommunen att ta över efter att företaget gått i konkurs, bygga två nya hallar, frigöra massa yta till idrott och föreningsverksamhet. Jag inser att här knyts flera av trådarna från vårt samtal i övrigt ihop. Viljan att leverera till föreningslivet, vikten av relationer till näringslivet, i det här fallet familjen Wallenberg. Att lösa problem, aktivt. Jag slås av en parallell.
Den här hallen. Är det ditt Ikea i Haparanda?
Ja, svarar Hanna Svensson och skrattar. Och det är ingen tvekan om att hon menar det.
Vi avrundar med att prata ledarskap. Vad har du lärt dig om dig själv, ditt sätt att leda? Vad har du för medskick till dina kommunalrådskollegor, till andra politiskt aktiva?
”Man tjänar sällan på att stå på barrikaderna. Andas och räkna till tio en gång till och fundera på vad som är strategiskt riktigt på lång sikt.”
Hon fortsätter. ”Och relationer, relationer, relationer. Alla relationer är viktiga. När jag har ett missat samtal ringer jag tillbaka. När vi hade kaos i trafiken i höstas satt jag jättemycket med medborgarna i samtal, på Messenger, svarade på mejl. Man behöver inte göra som de säger bara för att man svarar, att lyssna är halva vägen.”
Jag tackar för mig och stänger av bandspelaren. Säger hej då. Tar en extra sväng med bilen innan jag åker hem. Det är verkligen ett helt annat landskap här än bara några kilometer bort, på andra sidan vattnet.
Jag försöker sammanfatta samtalet för mig själv. Det finns någon typ av röd tråd som är så tydlig. Hårt arbete. Ödmjukhet. Lyssna och lär. Inte minst uthållighet. Hålla i och vara beredd när möjligheterna öppnar sig.
Jag stannar för att vända hem. Det har börjat skymma. En pappa och vad jag antar är hans son passerar förbi vändplanen på väg mot sin egen bil. Mannen bär på någon typ av idrottsväska. De skrattar. Ser lyckliga ut.
Och att känna sina medborgare. Det kanske viktigaste av allt. Förstå att plats är något mer än gränser på en karta. Det handlar om ett samhälle. En gemenskap. Här finns någon typ av kod att knäcka. Hur knyter man an till en sådan gemenskap, förtjänar dess förtroende?
Mannen och hans son slänger in trunken genom bakluckan och hoppar in i bilen. Jag startar min och kör tillbaka till Stockholm.
Johan Sjölander, verksamhetschef Tankesmedjan Tiden
