Vad skiljer en kris från en mer vanlig företeelse? Maria Arkeby analyserar krisen som fenomen och varnar för att kris är på väg att bli det nya normala.
En kris är en svår, ofta hastigt uppkommen (men inte alltid), händelse eller serie av händelser som medför fara för liv, hälsa, materiella eller immateriella skador. En kris definieras också att av stora värden står på spel och att man riskerar att förlora kontrollen över händelsen. Omedelbara och extraordinära åtgärder krävs för att minimera konsekvenserna.
Det är den breda definitionen som ska kunna omfatta såväl samhällskriser och naturkatastrofer som varumärkeskriser. Exempel på samhällskriser skulle kunna vara kriget i vår närhet, inflationen och sjukvårdskrisen. För att inte prata om pandemin.
En annan är klimatet; en kris som utvecklats över tid, men icke för ty, en djupt allvarlig kris. Varumärkesmässiga kriser är sådant som Nestlé med modersmjölksersättningen, HM med textilåtervinningen och Tesla med… ja, det mesta egentligen. Även personliga varumärken drabbas av kriser, tappar förtroende och får avgå från positioner eller se sina karriärer på annat sätt raseras.
Vissa kriser är svåra, eller omöjliga att undvika. Andra är resultat av inkompetens, dåligt omdöme eller girighet. Kanske också av den ”mänskliga faktorn”, hur nu den ska definieras. Men det går alltid att identifiera risker och att förbereda sig för hur olika kriser ska hanteras om och när de inträffar. Det är det vi har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap till, exempelvis.
Men när krisen väl kommit så riskerar den att skapa handlingsförlamning om beredskapen inte finns.
Kriser kräver som regel extraordinära åtgärder och kan inte hanteras inom ramen för vardagliga rutiner. Beslut måste fattas, inte nödvändigtvis för att de behövs, utan för att någon behöver kunna kommunicera att de fattats. För att lugna, för att visa handlingskraft och för att bygga förtroende. I en kris har man sällan 100 procent beslutsunderlag och det blir viktigare att göra rätt saker, än att göra saker rätt.
Jag såg en partiledardebatt för något, eller möjligen två år sedan där deltagarna fick en fråga formulerad ungefär så här, med gröna och röda spatlar för ja eller nej: ”Under pandemin infördes restriktioner som begränsade bland annat människors rörelsefrihet.
Kan ni tänka er att införa restriktioner för att skydda klimatet?” Alla partiledare visade upp en röd spatel, förutom Per Bolund som lite tveksamt viftade med båda. Det hedrar honom.
I dag kallar vi saker för kriser men presenterar lösningar som mer andas korrigering än krishantering.
En kris är en allvarlig händelse med oförutsägbar utveckling som kräver beredskap och extraordinära åtgärder. Vi väntar fortfarande på de senare när det gäller de parallella kriser vi upplever just nu. Välfärden, segregationen, våldet, klimatet, barnfattigdomen, kostnadskrisen. Vi väntar, men det verkar inte finnas vare sig beredskap eller handlingsförmåga. Knappt ens en krisinsikt.
I dag kallar vi saker för kriser men presenterar lösningar som mer andas korrigering än krishantering. Lösningen på en kris kan inte vara en mindre budgetjustering. När medborgarna ser ett glapp mellan problemen och lösningarna riskerar vi att devalvera begreppet kris. Kris blir det nya normala.
Men det finns också något hoppingivande i krisen. Rätt hanterad kan den innebära en positiv förändring, och nytt förtroende. Till viss del blir man bedömd utifrån hur krisen uppstått, men än viktigare är hur man hanterar den. Där väntar vi nu på att få se handlingskraft.
Maria Arkeby, biträdande verksamhetschef Tankesmedjan Tiden
