Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Möta, hejda, slå - Eric Sundström

Totalförsvaret måste stärkas och den civila beredskapen öka. Men vad innebär det? Eric Sundström förklarar och tecknar historien om varför vårt land saknar såväl skyddsrum som fotbollsplaner.

 

Jag står på Kärrtorps IP i södra Stockholm och tänker på hur vi planerar vårt samhälle. Det har regnat, jag är tränare för flickor födda 2012 och vi är tio olika lag som delar på en plan.

Vårt lag har en spalt i ett område mellan mittlinjen och straffområdet. Vi har inga riktiga målburar, så när vi avslutar med match har vardera lag två mål gjorda av koner. Syftet är att locka fram passningar, eftersom tjejerna har två mål att anfalla emot.

 

Jag rotar bland minnena av min uppväxt med fotboll i Kallhäll på 1980-talet, och jag tror inte att vi någonsin delade plan med ett annat lag. Visst, jag förstår att bristen på sporthallar och planer är ett storstadsfenomen i ett rikt land. Men det är trångt och blött på planen och jag har börjat arbeta med frågor som rör Sveriges civila beredskap i händelse av kris och i yttersta fall krig.

När bollen åker ut till inkast, och därmed automatiskt stör laget i spalten bredvid, undrar jag vad som hände med vårt Sverige. Vi verkar veta priset på allt – men värdet på inget.

 

På 1970-talet ska ett fordon från Försvarsmakten ha parkerat utanför LO-borgen vid Norra Bantorget. Uppdraget var troligen att hämta ett antal Mausergevär som hade förvarats i vapenförrådet i LO-borgens källare, där även en fullgod skyttebana hade blivit anlagd under andra världskriget.

 

Skyttebanan lär sedan ha blivit en del av den folkrörelse som under efterkrigstiden kallades för ”beredskapsskyttet”. Och det förekom verkligen att ombudsmännen tränade skytte – ibland med Gunnar Sträng som enligt skrönorna kom förbi för att skjuta pistol.

 

När jag återberättade historien om skyttebanan på ett digitalt fackligt möte blev jag uppmanad att kolla mitt konto på Messenger. En mötesdeltagare från ett av LO:s medlemsförbund skickade en bild på ett kvitto som vidimerade att en pistol relativt nyligen hade lämnats för skrotning.

 

Sedan övades skytte i LO-borgens källare

Att en facklig expedition ska försvaras med pistol kan låta märkligt, men det finns en logisk förklaring. Ett medlemsregister med namn på motståndare till regimen är naturligtvis önskvärt för vilken diktator som helst – och därmed livsviktigt att försvara. Så när Hitler hade ockuperat Danmark och Norge och mörkret såg ut att sänka sig över Europa, erhöll svenska fackliga funktionärer skjutvapen.

Sedan övades skytte i LO-borgens källare. Aftonbladets Dieter Strand har kallat det för en vacker folkhemsbild:

”Med vapen i hand, i ett gammalt hus vid Norra Bantorget, skulle världens starkaste fackföreningsrörelse försvara sig mot världens starkaste diktatur.”

 

LO:s djupa engagemang i det svenska totalförsvaret under det kalla kriget – som bland annat bedrevs i nära samarbete med SAF – är föremål för ett pågående forskningsprojekt vid Institutet för Näringslivsforskning. En teori är att Tage Erlander berördes djupt av Pragkuppen 1948.

För vad skulle hända om Sverige ockuperades av Sovjetunionen och sedan befriades av USA och Nato? Skulle kommunister på arbetsplatserna kunna utnyttja det vacuum som då torde uppstå?

 

Den forskning som pågår tyder på att en svensk motståndsrörelse växte fram kring arbetsmarknadens parter – ett inhemskt initiativ med doft av Saltsjöbadsandan. Arrangemanget skapades inte i total öppenhet men inom demokratins ramar; det ska ha bidragit positivt till den svenska försvarsviljan; en folklig förankring bland industriarbetare, bönder och småföretagare förefaller ha varit grunden – och den bakomliggande insikten var nödvändigheten av att planera för det värsta.

Chefen och ombudsmannen skulle stå upp för demokratin och den svenska modellen ute på arbetsplatserna i händelse av krig.

 

Enligt Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser satt LO:s ordförande i regel i ledningen för den svenska motståndsrörelsen. Men det fanns undantag: Stig Malm ansågs prata för mycket bredvid munnen. Under Malms tid som LO-ordförande, på 1980-talet, reviderades dock LO:s beredskapsplan.

Av LO:s och förbundens då cirka 3200 anställda blev 230 personer krigsplacerade. Ett eget kansli, kallat lo och förbundens krigskansli, inrättades för att hantera administrationen kring beredskapsarbetet.

 

Även svensk fackföreningsrörelse var beredd på att möta, hejda, slå om ryssen skulle komma.

 

Sedan föll Berlinmuren och statsvetaren Francis Fukuyama deklarerade historiens slut. Sverige, som hade haft världens fjärde största flygvapen och 50 extra sjukhus inom ramen för försvaret, började rusta ned. Försvarsbesluten togs 1992, 1996 och 2000 av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Totalförsvarets ena del, den militära, bantades. Den andra, den civila delen, avvecklades i praktiken.

 

De senaste decennierna har en rad omvärldshändelser och direkta hot understrukit vikten av att Sverige återupprättar ett starkt totalförsvar, och att vi samtidigt stärker samhällets vidare krisberedskap. Ett samlande begrepp i sammanhanget är vår civila beredskap, vilket avser både krisberedskapen och det civila försvaret.

De omvärldshändelser och hot som dessvärre kryper närmare inpå understryker även att föreningsrörelsen återigen måste engagera sig i Sveriges civila beredskap med full kraft.

 

Ett uppenbart hot är Ryssland – det är redan över 15 år sedan Ryssland invaderade Georgien och ockuperade 20 procent av landets yta. Nu är det Ukraina som försvarar den europeiska säkerhetsordningen, och att Ukraina vinner kriget, återfår kontroll över hela sitt territorium och hejdar fortsatt rysk expansion är vår tids geopolitiska ödesfråga. Vintern 2024 är det ryska övertaget 10000 artillerigranater om dagen mot Ukrainas 2000.

 

En annan förändring som långsamt ökar sin påverkan på våra liv är klimatförändringarna. I vårt land har årsnederbörden ökat med runt 15 procent på 50 år. I Simrishamn har havsnivån redan stigit med sex centimeter. Statens geotekniska institut (SGI) varnar för att Sverige kommer att drabbas av sex gånger fler jordskred årligen.

Extremväder och temperaturförändringar påverkar även arbetslivet. The Lancet Countdown beräknar att 470 miljarder arbetstimmar förlorades globalt under 2021 på grund av värme.

 

Tror du att du har upplevt din sista pandemi? Om du tänker dig att jorden består av 100 däggdjur så är 36 människor och 60 är boskap som vi ska äta upp. Bara fyra är djur som lever i det vilda. Hälften av jordens beboeliga yta används för matproduktion där boskap fylls med hormoner och antibiotika.

Jag oroas över att gränsen mellan människa och natur har blivit för tunn; en av flera risker är att ytterligare zoonoser överförs från djur till människa och orsakar nya pandemier.

 

Sedan jag tränade fotboll i Kallhäll på 1980-talet har samhället även förändrats på en rad andra sätt, vilket har medfört enorma förbättringar men samtidigt – i vissa fall – en ökad sårbarhet. Globalisering, digitalisering, nyindustralisering och medelklassens nya välstånd. Men också utförsäljning, privatisering, marknadisering, just-in-time och ökade klyftor.

 

Kanske krävdes det en pandemi för att vi skulle förstå hur sårbart vårt moderna samhälle egentligen är – och vilka som alltjämt står i frontlinjen. Enligt en undersökning som vi på lo gjorde jobbade runt 94 procent av våra förbundsmedlemmar vidare på sina arbetsplatser under pandemin.

Det var ingen nedstängning, det var arbetarklassen och en del ytterligare yrkesgrupper som höll ställningarna, medan medelklassen jobbade hemifrån.

 

Att Sverige ska återuppta ”en sammanhängande planering för totalförsvaret” beslutades av den S-ledda regeringen i december 2015, mot bakgrund av den första ryska aggressionen mot Ukraina året innan. Vi fick en totalförsvarsproposition, en ansvarsutredning samt en myriad av processer och andra utredningar som ska öka vårt lands försvarsförmåga och civila beredskap.

I oktober 2022 fick Sverige en ny minister för civilt försvar. I min dator har jag ett översiktligt dokument som bara försöker lista allt som pågår: relevanta lagar och förordningar, levererade och pågående utredningar, propositioner, myndighetsuppdrag, forskningsrapporter. Dokumentet har växt till elva tätskrivna sidor.

 

Att en arbetsmarknadsorganisation är skyldig att delta i totalförsvarsplaneringen är visserligen reglerat i en lag från 1982, men pandemin underströk hur viktiga LO-förbundens medlemmar är i händelse av kris och krig.

När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) listar ”exempel på viktiga samhällsfunktioner” är det som en översikt av LO-förbunden: räddningsinsatser, fjärrvärme och fjärrkyla, infrastruktur för el, hälso- och sjukvård, utbildning av barn, livsmedelsdistribution och avfallshantering, industri och transporter på land och till sjöss – till exempel.

 

När vi på LO återigen började arbeta med totalförsvarsfrågan var det självfallet att utgå ifrån medlemmens perspektiv. Därför tog vi fram ”Folklådan” i samarbete med lo Mervärde: En beredskapslåda till lägsta möjliga pris, så att alla ska ha råd, med allt från Trangiakök via vevradio och vattendunk till MSB:s broschyr Om krisen eller kriget kommer.

I samarbete med Coop kommer LO Mervärde snart att erbjuda ”Baslådan” med livsmedel med lång hållbarhet. Inför Beredskapsveckan 2024 lanserar vi en poddbaserad studiecirkel tillsammans med ABF om hemberedskap samt hur kris och krig påverkar din anställning och arbetsplats.

 

Men det är svårt att bygga beredskap i ett samhälle utan marginaler.

LO planerar även andra utbildningsinsatser riktade till fackligt förtroendevalda. Vi har ett nära samarbete med TCO och Saco, och har bildat ett nätverk mellan våra medlemsförbund. Vi svarar på remisser, deltar i utredningar och tar plats i flera av de olika råd som nu bildas – till exempel regeringens tvärsektoriella näringslivsråd och SNS Beredskapskommission.

 

Kort sagt: LO var djupt involverat i Sveriges totalförsvar under det kalla kriget, därefter kopplade vi av – tillsammans med nästan alla andra. Nu vill vi med full kraft bidra till att stärka Sveriges motståndskraft, tillsammans med alla andra aktörer i det svenska samhällslivet som också något yrvaket har vaknat till liv.

 

Men det är svårt att bygga beredskap i ett samhälle utan marginaler.

 

I Enköping finns ett lagerområde som är helt centralt för försörjningen av mat och mediciner i stora delar av Sverige. Ett gäng fackklubbar som kallar sig ”Vargarna” slog larm i tidningen Handelsnytt, påverkade av rapporteringen från krigets Ukraina där Putin bombar civil infrastruktur.

Det finns nämligen inga skyddsrum på lagerområdet. Det närmaste ligger 1,8 kilometer bort och har plats för 28 personer.

 

Sverige har alltjämt en hel del skyddsrum, men de återfinns inte alltid där människor numera arbetar med samhällsviktig verksamhet. Nya Karolinska sjukhuset uppfördes delvis i glas – och utan skyddsrum.

Byggnaden Northvolt ett är lika stor som 71 fotbollsplaner och målet är att 2500 personer ska arbeta där – men det finns inga skyddsrum där heller. I Finland, däremot, måste en industribyggnad på minst 1500 kvadratmeter bygga skyddsrum som motsvarar en procent av golvytan.

 

I och med vårt Natolandskap har vår bristfälliga infrastruktur, bland annat väg- och järnvägsförbindelserna med Norge, hamnat i ett nytt ljus. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg bör ta ett snack med fackförbundet Seko om vad upphandling av järnvägsunderhåll till lägsta pris leder till.

Eller så kan de köra en gissningslek om hur många bolag som trafikerar svensk järnväg. (Rätt svar: runt 60.) Och vet Jens hur stor del av arbetstiden som en lokförare på Green Cargo står still i skogen när planeringen trots allt fungerar som den ska? (Rätt svar: 30 procent.) Hur ska det fungera i kris och krig?

 

En annan akilleshäl är sjöfarten. 90 procent av Sveriges export- och importgods fraktas till sjöss, ungefär hälften av våra livsmedel är importerade. Men bara runt 100 av 400 fartyg i den svenska handelsflottan är svenskflaggade. Ett Panamaflaggat fartyg har ingen skyldighet att hjälpa oss vid höjd beredskap. Och vem kommer att sköta trafiken till Gotland i framtiden?

Nu är det dags för upphandling, kontraktet är på tio år. Men Trafikverket ställer inga krav på svenskflaggade fartyg med svensk besättning – och inte heller på kollektivavtal. Skribenten Joel Stade varnar för ”ett Tesla till sjöss” där Försvarsmakten kan komma att sakna fartyg för transporter till Gotland i skarpt läge.

 

I januari infördes civilplikt, den civila motsvarigheten till värnplikt som ska säkerställa att viktiga delar av samhället fungerar vid höjd beredskap, för den kommunala räddningstjänsten och inom elförsörjningsområdet. Det påminner om en av de största utmaningarna när Sveriges beredskap ska stärkas: kompetensförsörjning.

Fackförbundet Kommunal tvingas påminna om att räddningstjänsten redan i dag arbetar utifrån mycket begränsade resurser, samt att Försvarsdepartementet överskattar den befintliga förmågan inom den kommunala räddningstjänsten. Samtidigt underskattas behovet av vidareutbildning, arbetsledning och arbetsmiljöansvar.

 

När sökljuset flyttas till elförsörjningsområdet uppdagas andra problem. Ingen av de stora nätägarna, inklusive Svenska Kraftnät, har egenanställd personal för underhåll, felavhjälpning samt nybyggnation. Seko och Elektrikerna har länge påtalat den verklighet som har vuxit fram i stället: entreprenadkontrakt och underentreprenörer i flera led.

Resultatet är försämrad arbetsmiljö, svårigheter med nyrekrytering samt ett beroende av arbetskraft från andra länder. Det senare innebär dels en säkerhetsproblematik, dels en risk – för vem vill inte åka hem till familjen i en krigssituation?

 

Det går att ta många fler exempel på orosmoment i vårt samhällsbygge, några kan understrykas med forskningsrapporter från Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI). Här framförs helt rimliga varningar kring det faktum att ett företag med Kinakopplingar har skött Stockholms tunnelbana och därmed har full kunskap om tunnlarna under Stockholm.

FOI har också varnat för hur våra friskolor (som för övrigt inte har något uttryckligt ansvar vid höjd beredskap) kan utnyttjas av utländska antagonister. I en analys av utländskt ägande i vår ansträngda sjukvård konstaterar FOI att ”risken ökar inte nödvändigtvis med utländskt ägande utan snarare med privat ägande, eftersom det begränsar det allmännas insyn och kontroll”. Och det som en gång har blivit privatiserat kan sedan säljas vidare – och vidare igen.

 

Vi ska inte ha tillbaka det gamla totalförsvaret med mausergevär och köttkonserver – tvärtom finns fördelar med att kunna börja om igen. Och visst ska grunden alltid vara modernitet, varukedjor och öppenhet mot omvärlden; handel och utveckling; innovation och forskning; näringsliv, fackförbund, stat och civilsamhälle i samverkan.

Men det samhälle som ska förstärkas har fler renoveringsbehov och potentiella svagheter än vad vi ibland inser. Det är ”Vår tid”, som Lars Winnerbäck sjunger, och vem vill tänka på gråzonsproblematik, hybrida hot, påverkansattacker och strömavbrott när livet är så bekvämt:

”Över Västerbron cyklar ett rosa cykelbud. Med chipotlemajonäs och picklad rödlök.”

 

Jag åker hem från fotbollsträningen på Kärrtorps IP genom huvudstadens södra närförorter, och tänker på Gunnar Strängs pistolskytte med ombudsmännen i LO-borgen. Det känns som om det var en tid när arbetarrörelsen utgick från samhällsproblemen – därefter såg vi till att skattebaser och investeringar möjliggjorde reformer som var stora nog.

I dag konstaterar vi – något hårdraget – att det finns ett par miljarder över i statsbudgeten när plus har vägts mot minus. Detta ”reformutrymme” strös sedan ut på de enorma samhällsutmaningar som vi står inför, inte sällan där det är önskvärt enligt kommunikatörernas opinionsmätningar. Våra reformer står inte längre i proportion till problemen.

 

Frågan om samhällets beredskap handlar därför ytterst om hur vi ska se till att ge politiken företräde igen, och då måste allt upp på bordet för socialdemokratisk omprövning:

det finanspolitiska ramverket, lånefinansierade investeringar, upphandlingslagstiftningen, relationen mellan offentlig och privat verksamhet, statligt ägande av samhällsviktig infrastruktur, utländskt ägande, outsourcing och oändliga entreprenörsled, arbetsmarknadskriminalitet – men även arbetsmarknadspolitik och kompetensförsörjning (inte minst till många LO-yrken).

 

Och en statsminister som leker kulturkrig med Sveriges beredskap

Flera av dessa frågor diskuteras på Folk och Försvars årliga konferens i Sälen, samt i alla de utredningar, processer, råd och kommissioner som nu pågår. Men regeringen tar springnota från varje diskussion, de verkliga kostnaderna för att rusta vårt samhälle ligger kvar och dallrar likt en aladåb på julbordet. Och handen på hjärtat: Är socialdemokratin så mycket bättre?

 

Men tänk efter: Ett heltäckande, djupgående reformarbete som gör hela vårt samhälle starkt, tryggt och motståndskraftigt inför de osäkra decennier som väntar. Det är svårt att hitta en arbetsuppgift som passar arbetarrörelsen bättre. Och en statsminister som leker kulturkrig med Sveriges beredskap, ifrågasätter invandrares försvarsvilja, lutar sig mot ett främlingsfientligt parti och sitter fast i New Public Managementdrömmar kan omöjligen klara uppgiften.

 

Arbetsbetinget med att förstärka Sveriges civila beredskap kan därför bli en ledstång mot arbetarrörelsens nya tid, för det handlar om våra frågor och det är hela samhällets uppgift.

 

Glöm bara inte att addera några nya fotbollsplaner också.

 

Eric Sundström, utredare på LO med ansvar för totalförsvarsfrågor och civil beredskap.