Det tog nästan två år för Sverige att bli medlemmar i Nato. Vilka lärdomar kan vi dra? Paula Carvalho Olovsson skriver om regeringsskiftet, koranbränningar och amerikanska militärflygplan.
Söndagen den 15 maj 2022 fattade Socialdemokraternas partistyrelse det historiska beslutet att ändra partiets säkerhetspolitiska linje. Beslutet kom efter långa diskussioner. Både den dagen i hörsalen på Sveavägen 68, och i den säkerhetspolitiska dialog som partiet genomförde runt om i landet, med stor respekt för frågan.
Bakgrunden var det ryska anfallskriget i Ukraina, som tydligt visade vad Ryssland var kapabla att göra. Kriget förändrade det europeiska säkerhetsläget i grunden och partistyrelsen bedömde att Sverige behövde de formella säkerhetsgarantier som kommer med ett medlemskap i Nato. Det var inget beslut partiet fattade lättvindigt men i det nya säkerhetspolitiska läget drogs slutsatsen att Sveriges säkerhet bäst tryggas inom ramen för medlemskap i Nato.
Sverige och Finland som byggt upp sitt militära samarbete under många år, beslutade också att ansöka om medlemskap samtidigt. Det innebar att de båda länderna skulle kunna fortsätta ha ett samövat och integrerat försvar tillsammans i Nato. Förutsatt att båda släpptes in, förstås.
Sedan den dagen har vägen mot det svenska Natomedlemskapet kantats av svårigheter. Nu, när snart två år har gått sedan den där vårdagen då partistyrelsen samlades för att besluta om Sveriges säkerhetspolitiska linje och Sverige till sist blivit medlem i Nato, kan vi blicka bakåt och se varför det var så svårt.
Under våren 2022, innan Sverige och Finland hade fattat sina beslut, sa Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg flera gånger att både Sverige och Finland skulle vara varmt välkomna som Natomedlemmar om de valde att söka. Han var också tydlig med att han förväntade sig att processen skulle gå fort.
Detta var ett viktigt besked eftersom tiden efter att en ansökan lämnats in identifierades som en särskilt sårbar tid. En sårbarhet som gjorde att statsminister Magdalena Andersson och hennes regering arbetade hårt för att Sverige skulle få säkerhetsförsäkringar från stora och inflytelserika Natoländer under den tiden.
Allt tydde på att det borde kunna gå snabbt.
Att internationella förhandlingar kan ta tid och drabbas av förvecklingar är välkänt. Men läget var exceptionellt, och de samtal Natoledaren fört med Natos medlemsländer tydde på att det fanns ett starkt stöd för svenskt och finskt medlemskap. Samma sak visade de samtal som såväl den finska statsledningen som den svenska regeringen hade med sina blivande allierade. Allt tydde på att det borde kunna gå snabbt.
Så blev det inte. Samma helg som de svenska och finska socialdemokraterna fattade sina beslut om en ny säkerhetspolitisk inriktning, sa president Erdoğan att Turkiet inte såg positivt på planerna att låta Sverige och Finland bli medlemmar i Nato. Anledningen var att det inte skulle vara gynnsamt för Turkiet, eftersom dessa länder var ”gästhem för terroristorganisationer”.
Ganska snart pekade Turkiet ut Sverige som det mer problematiska av de två länderna, vilket besvarades från finsk sida med att Sverige och Finland skulle gå ”hand i hand” in i Nato.
Kunde vi ha agerat på ett annat sätt så att det inte hade hänt? Knappast. Visserligen har Turkiet även vid andra internationella förhandlingar – också om Natomedlemskap – satt käppar i hjulet för andra länder. Men det fanns inget som tydde på att de skulle agera på samma sätt denna gång. Det fanns heller inga krav att ta ställning till, ingenting att agera på.
Till syvende och sist var beslutet att släppa in oss i Nato upp till varje medlemsland och vi hade inga medel att tvinga dem, vi kunde bara försöka övertyga dem.
Trots att Stoltenberg till en början trodde att de frågor som Turkiet lyft skulle kunna hanteras utan någon fördröjning av anslutningsprocessen, så visade det sig snart att Turkiet hade en rad krav på de båda länderna; krav som skulle visa sig vara ganska långtgående. Turkiet oroade sig för att terrorister hade en fristad i Sverige och Finland, att man kunde skicka vapen och pengar härifrån till terrorister i Turkiet, och att det förekom demonstrationer med PKK-symboler.
Avbrutna leveranser av försvarsmateriel till Turkiet var en annan stötesten. Samtal på olika nivåer mellan Turkiet, Sverige och Finland tog vid för att försöka reda ut vad det egentligen var som Turkiet ville ha försäkringar om, och vad som var möjligt att ge. Även från Natos sida försökte man bistå, och flera Natoländer försökte förmå Turkiet att vara resonabla och släppa in Sverige och Finland så snabbt som möjligt utan omöjliga krav.
I början av juni 2022, mitt under samtalen med Turkiet för att försöka få till stånd ett ja till den svenska Natoansökan, valde Sverigedemokraterna att väcka misstroende mot dåvarande justitieminister Morgan Johansson över kriminalpolitiken. Initiativet fick snabbt stöd av M, KD och L. Eftersom regeringen vid denna tid vilade på en mycket knapp majoritet hamnade avgörandet i en ledamots händer – den politiska vilden och tidigare vänsterpartisten Amineh Kakabaveh.
Allt strålkastarljus riktades därmed på den överenskommelse som gjorts året innan mellan Socialdemokraterna och Kakabaveh om samarbete med det kurdiska partiet PYD – ett parti som Erdoğan likställer med terrorklassade PKK. Men misstroendeomröstningen föll och samtalen med Turkiet kunde sedan fortsätta.
Inför Natotoppmötet i Madrid ledde samtalen fram till en överenskommelse mellan Sverige, Finland och Turkiet. Sverige och Finland åtog sig bland annat att fortsätta stärka arbetet mot terrorism, och att länderna inte skulle ge något stöd till de kurdiska rörelserna YPG, PYD och Gülenrörelsen.
Som partner i Nato var det också naturligt att det inte skulle finnas några hinder för försvarsmaterielexport mellan länderna, något som den självständiga myndigheten för exportkontroll ISP redan hade konstaterat för svensk del.
Det är viktigt att notera att det i överenskommelsen inte finns några åtaganden om att utvisa personer, tvärtom står det att utvisningar ska ske i enlighet med den europeiska utlämningskonventionen. Det finns inte heller några åtaganden som skulle inskränka yttrandefriheten.
Men ansvaret för att övertyga Turkiet om att släppa in oss, det låg på oss
Överenskommelsen har i efterhand kritiserats utifrån tesen att Sverige och Finland aldrig borde ha gett sig in i förhandlingar med Turkiet, utan i stället låtit Nato sköta det. Det är en felaktig premiss. Nato består av dess medlemsländer, varav Turkiet är ett. Natos generalsekreterare bistod trots det med hjälp för de tre länderna att komma överens.
Men ansvaret för att övertyga Turkiet om att släppa in oss, det låg på oss. Andra länder försökte också hjälpa till, men det hade inte varit möjligt för Sverige och Finland att bara sitta och vänta på att andra skulle sköta dialogen åt oss.
I överenskommelsen åtog sig Turkiet att stödja att Nato skulle bjuda in Sverige och Finland i försvarsalliansen. Det var en viktig milstolpe som innebar att våra länder fick en ny status som inbjudna till organisationen, där inte minst möjligheten till starkare säkerhetsförsäkringar var en viktig del. Sverige och Finland blev officiellt länder som var välkomna in i Nato, vilket gav en trygghet.
Den 11 september gick Sverige till val och på valnatten stod det klart att Sveriges nya statsminister skulle heta Ulf Kristersson. Han skulle komma att leda en regering bestående av moderater, kristdemokrater och liberaler, med stöd av Sverigedemokraterna.
Redan innan valet kom Magdalena Andersson och Ulf Kristersson överens om att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle föra den svenska Natoprocessen i hamn tillsammans, oavsett valresultat. Magdalena Andersson hade under sin tid som statsminister hållit Ulf Kristersson och Moderaterna mycket nära arbetet. De fick insyn och möjlighet att påverka till exempel under förhandlingarna som ledde fram till överenskommelsen med Turkiet och Finland. Hon bjöd också med moderatledaren till en militärövning i Narvik för att visa på den enighet och samarbete som behöver finnas i frågor som rör svensk säkerhet.
Ulf Kristersson valde en annan väg. Under hans tid som statsminister fortsatte kontakten med Socialdemokraterna, men inte alls lika frekvent som under Magdalena Anderssons tid som statsminister. Kristersson pekade tidigt ut slutförandet av den svenska anslutningen till Nato som en av de viktigaste uppgifterna för sin regering.
Men han gjorde tre stora misstag. För det första överskattade han och hans moderata statsråd sin egen förmåga. För det andra underskattade de svårigheterna. För det tredje – och kanske allra viktigast – så valde de att göra sig beroende av Sverigedemokraterna.
Vi börjar med det första – att de överskattade sin förmåga. Fulla av självförtroende tog den nya regeringen sig an uppgiften att övertyga Turkiet om att släppa in Sverige i alliansen. Utrikesminister Tobias Billström menade att Socialdemokraterna hade ett bagage i kurdfrågan, men det hade minsann inte den nya regeringen.
Han glömde bort det bagage de själva släpade på; det muslimkritiska stödparti som i själva verket var större än de tre regeringspartierna tillsammans, vars partiledare tidigare blivit portad från Turkiet efter att ha delat ut flygblad vid turkiska gränsen.
Regeringen tycktes inte tro på att hålla en ganska strikt linje i kontakterna med Turkiet. I stället försökte man sig på en charmoffensiv. Bland det första Kristersson gjorde som ny statsminister var att åka till Ankara för att besöka president Erdoğan. Vanligtvis görs en sådan resa när en förhandling är i hamn, för att lösa ut det allra sista eller för att visa upp resultatet.
Kristerssons resa blev i stället en förödmjukande uppvisning i turkisk styrka och svensk undfallenhet, utan något resultat att visa upp. Regeringen valde sedan att gå längre än den redan ingångna överenskommelsen, och uttala att man tog avstånd från ypg och PYD, som varit Natos och USA:s allierade i kampen mot is i Syrien, men som Turkiet betraktar som terrorister.
Något genombrott i Natoprocessen kom inte, trots eftergifterna
Utrikesminister Billström gav också intervjuer i turkisk media där han lät påskina att den svenska regeringen skulle ändra grundlagen och se till att det blev förbjudet att vifta med vissa flaggor – något som han sedan inte kunde leva upp till.
Något genombrott i Natoprocessen kom inte, trots eftergifterna och trots det som Billström själv beskrev som ett samtalsklimat mellan Sverige och Turkiet som präglades mer av samförstånd och vänlighet än under den socialdemokratiska regeringen.
Denna övertro på den egna förmågan var förmodligen det som gjorde att både Billström och Kristersson upprepade gånger gav optimistiska utfästelser om när det skulle vara klart, utan att dessa gick i uppfyllelse. Det visar på en förbluffande naivitet.
För det andra så underskattade regeringen svårigheterna. För president Erdoğan handlade den svenska – och finska – Natoprocessen också om inrikespolitik. Han hade ett val att vinna och det var fördelaktigt för honom att kunna visa upp på hemmaplan att han stod upp mot länder som kunde utmålas som misshagliga. President Erdoğan är en politisk storspelare.
Turkiet är involverade i flera av världens konflikter och är en mäktig geopolitisk aktör. De har också visat flera gånger att de är beredda att riskera mycket för att få det de vill ha. De hade också ett tydligt överläge; Sverige ville i detta osäkra säkerhetspolitiska läge komma in i Nato snabbt, men Turkiet hade inte bråttom. Tvärtom.
Sverige och Turkiet hade goda diplomatiska relationer, men kanske inte vad man skulle kalla vänskapliga band vid tiden då ansökan lämnades in. På område efter område hade Sverige kritiserat Turkiet för den demokratiska tillbakagången i landet.
Att det dessutom fanns andra parametrar än enbart vad Sverige åtagit sig att utföra i överenskommelsen stod nog klart för de flesta. När dessutom Ungern började konstra, utan att ställa några egentliga krav som man kunde förhålla sig till, så tycktes regeringen närmast handfallen.
För det tredje så gjorde Kristersson sig beroende av Sverigedemokraterna. Ett parti som så sent som en vecka före Rysslands invasion av Ukraina röstade emot ett stödpaket till Ukraina, och vars främsta företrädare inte kunde välja mellan president Biden och president Putin. Gång på gång har Sverigedemokraterna sedan dess valt att sätta sin egen partipolitiska vinning före Sveriges och svenska folkets säkerhet. Samtidigt som regeringen inte klarat av att tygla dem, och väldigt sällan markerat mot dem.
När personer långt ut på högerkanten började bränna koraner under ett mycket känsligt säkerhetspolitiskt läge fanns det tydliga kopplingar till Sverigedemokraterna. Det var SD-kanalen Riks programledare som betalade för tillståndet att bränna koranen utanför Turkiets ambassad.
Det var en SD-medlem som brände koraner på flera platser i landet under sommaren. Det var en av SD:s främsta företrädare, justitieutskottets Richard Jomshof, som eldade på krisen genom att uppmana sina följare att bränna hundra koraner till. Jomshof och andra ledande sverigedemokrater piskade under denna tid upp hatet mot muslimer, förnedrade profeten Muhammed och föreslog senare att muslimska symboler ska förbjudas och moskéer rivas.
Tillsammans med den riktade desinformationskampanj som sker om Sverige i stora delar av den muslimska världen, bidrog korankrisen till att terrorhotnivån i Sverige höjdes. Statsminister Ulf Kristersson framstod hela tiden som närmast handlingsförlamad och mycket ovillig att ta itu med sitt muslimfientliga samarbetsparti. Trots att det så uppenbart också skadade Natoprocessen, som han själv pekat ut som en av regeringens viktigaste uppgifter.
Under de 18 månader som gått med SD-regeringen kunde vi se hur Finland blev medlem i Nato medan Sveriges process stannade av. Trots de självsäkra uttalanden som utrikesministern hade om sin egen förmåga i början så hände det just ingenting under mycket lång tid.
Mot löfte om försäljning av amerikanska militärflygplan gick det svenska anslutningsprotokollet till omröstning
Det blev till slut våra allierade i andra länder som lyckades pressa Turkiet att ge med sig. Mot löfte om försäljning av amerikanska militärflygplan gick det svenska anslutningsprotokollet till omröstning i Ankara. I Ungern blev man tagna på sängen men krävde snabbt förhandlingar eller åtminstone ett möte med den svenska statsministern.
När det till slut blev ett möte och försäljning av svenska JAS-plan kunde Ungern som sista land godkänna den svenska anslutningen till Nato i början av mars.
När vi nu slutligen är Natomedlemmar finns det lärdomar att dra av den långa och krokiga vägen till målet, men fokus måste först och främst ligga på att samla och rusta Sverige i en osäker tid. Då är det uppenbart att Sverigedemokraterna är det största hindret för att uppnå samling, enighet och säkerhet.
Ulf Kristersson borde ta ansvar och slänga ut Sverigedemokraterna från Rosenbad för landets bästa. Men det ser dessvärre ut som att han är alldeles förtjust i jobbförmånerna för att äventyra sin egen plats vid regeringsbordet.
Paula Carvalho Olovsson, internationell sekreterare för Socialdemokraterna
