Som ni kanske märkt har inte heller arkitekturen undgått samtidens nätbaserade kulturkrig, med samma trista resultat som på andra områden. Först ut, i de sociala mediernas ungdom, var yimby, Yes In My Backyard, som krävde att allt skulle byggas överallt. Helst högt och stort. Kommunpolitiker, nervöst sneglande på opinionen, hängde på.
Det blev inte så bra. De senaste åren har reaktionen, med Facebookgruppen Arkitekturupproret i spetsen, dominerat debatten. Helst ska ingenting byggas någonstans och ska det byggas så ska det byggas i gammal stil, likgiltigt vilken.
Det är lätt att avfärda önskan om nya hus som ser gamla ut som ett okunnigt och obildat utslag av en reaktionär och rasistisk samtid, och visst är det så. Det är i kommuner med stabil högermajoritet de fått störst genomslag, även om Socialdemokraterna i Göteborg av någon anledning låtit sig dras med.
Att avfärda kritik mot det vi bygger med de argumenten är dock att göra det lite väl lätt för sig. Kritik mot det samtida svenska byggandet är nämligen befogad. Den är undermålig. Den sjukdom Arkitekturupproret tycker sig se är inte inbillad. Men deras diagnos är felaktig.
Grundproblemet är att arkitektur inte längre är den viktiga uttrycksform det en gång var. I slutet av artonhundratalet var arkitekturen ett av det framväxande samhällets allra främsta sätt att manifestera sig. Under nittonhundratalets första årtionden utkämpades kulturkrig på hög nivå inom arkitekturen. Nationalromantik bekämpade jugend, nyklassicism besegrade nationalromantiken, innan Saltsjöbadsandans Sverige på trettiotalet enades om modernismen.
Det innebar inte nödvändigtvis att arkitekturen överöstes av resurser, åtminstone inte efter första världskriget. Tvärtom var hushållning med resurser en hederssak för de svenska modernisterna. Men det hindrade inte att arkitektur var viktigt, byggandet ett sätt för samhället att förverkliga sig och uttrycket betydelsefullt.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
