Arkiv

 
Under de senaste åren har omvälvningar ägt rum på Europas politiska och ekonomiska karta. Brexit, flyktingkris, finsk och svensk Natoansökan och Rysslands invasion av Ukraina, för att nämna några händelser. Med dagens splittrade Europa i minne är det tankeväckande att läsa historikern Johan Svanbergs bok ”Europas kärna och utkanter” som handlar om efterkrigstidens Europaintegration och besluten som sedermera blev EG och EU.

 
I centrum för denna Europaintegration stod frågor som rörde industrin, framför allt stålindustrin. Svanberg undersöker mer specifikt de fackliga verksamheternas agerande i den alltmer internationella och integrerade ekonomiska politiken.
 
Dels undersöks det internationella fackliga organet för stålindustri, Internationella Metallfederationen (IMF), dels svenska Metalls arbete på den internationella arenan. På så vis riktas fokus på Europaintegrationen i relation till frågor som berörde arbetarna, snarare än företagen och industribranscherna i sig.

 
En utgångspunkt i boken är att arbetarrörelsens strävan mot internationell klassgemenskap inte alltid överensstämt med lokala intressen. Arbetarpartier och fackförbund har i typfallet organiserats med nationen som ramverk. Kalla kriget och den europeiska järnridån delade även de fackliga rörelserna och symboliserade tydligt svårigheten att nå en transnationell klassgemenskap.
 

Det är en mild fredagsmorgon i november på 16:e gatan i Washington dc. Ett stenkast söderut ligger Black Lives Matter Plaza, den två kvarter långa blandningen av gatumålning och gågata som avslutar 16:e gatan innan Vita Huset tar vid.

 
I en imponerade byggnad i korsningen med M Street har USA:s största och äldsta fackförening sitt hem. The National Education Association (NEA) bildades 1857 och har lite knappt 3 miljoner medlemmar – i första hand lärare och skolpersonal. Två rulltrappor ned under markplan ligger en stor, fönsterlös konferenslokal. Nu är den utlånad i dagarna två till en akronym – TPCC – som kräver sin förklaring.

 
– Det står för Transatlantic Progressive Campaign Committee. Kanske borde vi byta namn, säger akronymens formella ordförande Jim Arkedis och skrattar.
 

Bakgrunden är följande. De flesta konferenser om politiska kampanjer och kommunikation – en stor industri i USA – är stora spektakel med konsulter från alla politiska läger. De konferenser som enbart samlar progressiva tenderar att kretsa kring politiker som håller tal samt paneler om policy och nya rapporter.

 
– På vår konferens ska du vara progressiv eller facklig i bred bemärkelse, och vi fokuserar på kampanj, kommunikation och nya digitala metoder. Framför allt ska vi lära av varandra – något som extremhögern dessvärre är bra på, säger Jim Arkedis.

 
TPCC är en så kallad non-profit: Den låga deltagaravgiften för konferensen täcker nätt och jämnt utgifterna – och NEA har lånat ut lokalerna gratis. En första konferens hölls 2019, därefter kom pandemin emellan.

 
– Men med tanke på supervalåret 2024 var vi tvungna att köra igen. Världens tre demokratijättar, USA, eu och Indien, går ju till val, förklarar Jim Arkedis.

 
Ett drygt fyrtiotal deltagare tar för sig av frukostbuffén och samtalen runt kaffet handlar inte om Indien eller Europaparlamentsvalet. Det är presidentvalet i USA som är den berömda elefanten i NEA:s konferensrum.