Arkiv

 
För tio år sedan fick jag på nationella provet i gymnasiet i uppgift att hålla ett tal om framtiden. Orolig för den existentiella klimatkrisen talade jag om BECCS – en teknik för att fånga in och lagra koldioxid under marken.
 
Jag såg framför mig hur hälften av Sveriges klimatutsläpp permanent skulle läggas tillbaka under jorden redan år 2020. Jag avslutade med orden: ”Jorden har feber, vi har länge försökt lindra febern, men med BECCS kan vi också bota febern.”

 
Tio år senare är vi fortfarande flera år ifrån att ens den första procenten av Sveriges utsläpp fångas in och lagras genom BECCS. Högljudd kritik har väckts mot lönsamheten och energibehoven av svenska flaggskeppsprojektet att producera stål genom grön vätgas.
 
Efter slopad elbilsbonus skrivs nu prognosen för svenska elbilsförsäljningen ned. Samtidigt fortsätter klimatutsläppen slå nya globala rekord och riskerar öka till och med i Sverige.

 
Det väcker frågan; är det dags att överge hoppet om tekniska lösningar på klimatkrisen? Behöver vi i stället tänka om och minska vår konsumtion, ja kanske överge hela kapitalismen, om vi ska klara klimatet?

 
Inställningen till teknikoptimism är en av de mest grundläggande i hela klimatdebatten. Tyvärr intas positioner i frågan alltför ofta utifrån ideologiska skygglappar och människors känsla för vilka lösningar som bäst passar in i just ens egna kulturella bubbla.
 
Om vi menar allvar med att lösa klimatkrisen borde vi i stället börja i de största klimatutsläppen. Den här artikeln analyserar de viktigaste tekniska lösningarnas teknologiska mognad och ekonomiska överkomlighet för att kunna dra politiska slutsatser om tekniken kan rädda klimatet.

 
Den sektor som svarar för de största klimatutsläppen, en tredjedel av totalen i Sverige, är industrin. Inom industrin är stål- och järnproduktionen värst med sina 13 procent av Sveriges utsläpp. De huvudsakliga industrilösningarna är tänkta att ersätta fossila bränslen med biomassa, el eller vätgas, alternativt samla in koldioxiden vid förbränningen (genom så kallad CCS).
 
Alla större industrianläggningar omfattas i dag av EU:s utsläppshandel där snabbt stigande koldioxidpriser effektivt fördyrar klimatutsläppen. Det bidrar till lönsamheten för de svenska projekt som nu växer fram, särskilt med nya tekniker för att producera stål med grön el (genom vätgas) i stället för kol som energikälla. Investeringarna är redan på plats och inom ett par år väntas produktionen vara i gång.

 
Förutom kompetensförsörjningen blir den politiska utmaningen att snabbt skala upp tillräckligt med billig grön el för att producera vätgasen. Lyckligtvis har priserna på såväl vindkraft som solenergi kraftigt sjunkit de senaste åren, mycket snabbare än energiexperter förutsett.
 
Att det förnybara blivit lönsamt ser vi via det stora intresset från företag som ansöker om att bygga havsbaserad vindkraft, så pass stor att det skulle täcka hela Sveriges energiproduktion flera gånger om. På mycket lång sikt kan även ny kärnkraft bidra, dock är riskerna stora då internationella marknadsbedömare menar att det är klart dyrare än såväl land- som havsbaserad vindkraft.
 
Kärnkraftens fördel, att inte vara väderberoende, minskar i betydelse då vätgas kan produceras när det blåser och lagras tills det är dags att användas. Utmaningen ligger i stället i att hitta modeller för att överkomma det lokala motståndet mot (särskilt landbaserad) vindkraft, men såväl teknisk som ekonomisk mognad får bedömas vara hög för både förnybar energi och vätgas.
 

 
Klockan är 07:30 och det långa malmtåget med 30 vagnar järnmalm från Kirunagruvan anländer. Med säkert 20 ton i varje vagn rullar tåget in i godsterminalen på SSAB:s stålverk samtidigt som morgonskiftet avslutar sin första fikarast.

 
Från kommunstyrelsens sammanträdesrum på stadshusets nionde våning kan man se ut över ett samhälle i omvandling. I horisonten möter Luleälven havet samtidigt som byggkranar och nya lägenhetskomplex reser sig upp, ett levande tecken på att det just i Luleå sker något som inte skett på väldigt länge.
Norrbotten har länge varit ett län präglat av avfolkning och nedlagda arbetsplatser. Det naturliga för många unga har under lång tid varit att flytta söderut för jobb eller utbildning. Men den senaste tiden har något förändrats, en glimt av framtidstro har tänts hos många där den saknats.

 
Den gröna industrivågen har lett till att många företag nu vill etablera nya industrier. Allt ifrån tillverkning av fossilfritt stål till anoder för batterier och gödsel står på tur att etablera sig i Luleå. Befolkningen förväntas öka kraftigt de kommande åren och samhället står i startgroparna för att påbörja en resa där hela samhället kommer förändras.

 
Men riskerar dessa satsningar att hotas av bostadsbristen? Jag ställer frågan till Carina Sammeli, kommunstyrelsens ordförande i Luleå, som berättar om sina tankar kring omställningen och behovet av fler bostäder.

 
– Inom en tioårsperiod kommer mellan fem- och tiotusen nya arbetsplatser skapas i Luleå och Norrbotten. För att samhället ska klara av en sådan explosionsartad tillväxt så behöver det göras satsningar redan nu för att fler ska välja att bosätta sig i Luleå. Då måste det utöver arbetstillfällen även finnas tillräckligt med bostäder och bra välfärd.
 

 
Under de senaste åren har omvälvningar ägt rum på Europas politiska och ekonomiska karta. Brexit, flyktingkris, finsk och svensk Natoansökan och Rysslands invasion av Ukraina, för att nämna några händelser. Med dagens splittrade Europa i minne är det tankeväckande att läsa historikern Johan Svanbergs bok ”Europas kärna och utkanter” som handlar om efterkrigstidens Europaintegration och besluten som sedermera blev EG och EU.

 
I centrum för denna Europaintegration stod frågor som rörde industrin, framför allt stålindustrin. Svanberg undersöker mer specifikt de fackliga verksamheternas agerande i den alltmer internationella och integrerade ekonomiska politiken.
 
Dels undersöks det internationella fackliga organet för stålindustri, Internationella Metallfederationen (IMF), dels svenska Metalls arbete på den internationella arenan. På så vis riktas fokus på Europaintegrationen i relation till frågor som berörde arbetarna, snarare än företagen och industribranscherna i sig.

 
En utgångspunkt i boken är att arbetarrörelsens strävan mot internationell klassgemenskap inte alltid överensstämt med lokala intressen. Arbetarpartier och fackförbund har i typfallet organiserats med nationen som ramverk. Kalla kriget och den europeiska järnridån delade även de fackliga rörelserna och symboliserade tydligt svårigheten att nå en transnationell klassgemenskap.
 

Det är en mild fredagsmorgon i november på 16:e gatan i Washington dc. Ett stenkast söderut ligger Black Lives Matter Plaza, den två kvarter långa blandningen av gatumålning och gågata som avslutar 16:e gatan innan Vita Huset tar vid.

 
I en imponerade byggnad i korsningen med M Street har USA:s största och äldsta fackförening sitt hem. The National Education Association (NEA) bildades 1857 och har lite knappt 3 miljoner medlemmar – i första hand lärare och skolpersonal. Två rulltrappor ned under markplan ligger en stor, fönsterlös konferenslokal. Nu är den utlånad i dagarna två till en akronym – TPCC – som kräver sin förklaring.

 
– Det står för Transatlantic Progressive Campaign Committee. Kanske borde vi byta namn, säger akronymens formella ordförande Jim Arkedis och skrattar.
 

Bakgrunden är följande. De flesta konferenser om politiska kampanjer och kommunikation – en stor industri i USA – är stora spektakel med konsulter från alla politiska läger. De konferenser som enbart samlar progressiva tenderar att kretsa kring politiker som håller tal samt paneler om policy och nya rapporter.

 
– På vår konferens ska du vara progressiv eller facklig i bred bemärkelse, och vi fokuserar på kampanj, kommunikation och nya digitala metoder. Framför allt ska vi lära av varandra – något som extremhögern dessvärre är bra på, säger Jim Arkedis.

 
TPCC är en så kallad non-profit: Den låga deltagaravgiften för konferensen täcker nätt och jämnt utgifterna – och NEA har lånat ut lokalerna gratis. En första konferens hölls 2019, därefter kom pandemin emellan.

 
– Men med tanke på supervalåret 2024 var vi tvungna att köra igen. Världens tre demokratijättar, USA, eu och Indien, går ju till val, förklarar Jim Arkedis.

 
Ett drygt fyrtiotal deltagare tar för sig av frukostbuffén och samtalen runt kaffet handlar inte om Indien eller Europaparlamentsvalet. Det är presidentvalet i USA som är den berömda elefanten i NEA:s konferensrum.