Arkiv

 
Rent statistiskt är de svenska Moderaterna ett av världens minst lyckade partier. Under de senaste hundra åren har partiet fått medborgarnas förtroende att leda landet i endast femton år, med totalt fyra olika statsministrar. Men det finns ett parti i Storbritannien som dessvärre ger dem konkurrens: brittiska Labour.
 
De senaste hundra åren har Labour fått väjarnas förtroende i ungefär 31 år, vilket förvisso inte är en katastrof, men sedan 1979 (!) har bara en enda Labourledare lyckats vinna val mot en sittande Toryregering. Tony Blair. Men kanske är det på väg att förändras nu.
 
I år kommer förmodligen Storbritannien att gå till val. Förmodligen, eftersom ordningen i Storbritannien är att regeringen utlyser tidpunkten för nästa val max fem år efter det senaste valet. Den här gången innebär det att valet senast får ske den 28 januari 2025. Men bland experterna är gissningen att valet trots allt kommer ske någon gång i år.
 
I skrivande stund leder Labour överlägset i opinionen mot regeringspartiet Tories, med en marginal på nästan 20 procentenheter. Regeringspartiet, som först gjorde sig av med Theresa May efter tre år, och därefter skrävlaren Boris Johnson efter tre år, för att sedan göra sig av med Liz Truss efter rekordkorta 50 dagar, leds i dag av Rishi Sunak. En av Storbritanniens mest förmögna män.
 

 
Det finns med andra ord anledning att vara optimistisk.
 
Och kanske är det därför som den svenska socialdemokratin nu sneglar över Nordsjön. Socialdemokraterna har under en kort tid skickat två delegationer för att besöka sitt systerparti i Förenade kungariket. Jag kontaktade därför partisekreterare Tobias Baudin för en intervju. Det blev ett samtal om Labour och att vinna val. Men även om det kommande EU-valet.
 
– Det var riktigt bra stämning efter alla jobbiga år. Partiet har hämtat sig och har gott självförtroende. Det finns en stark vinnarkänsla.
 
Väl inne på Baudins kontor i riksdagen beskriver han mötet med Labour som mötet med ett parti som mår bra. Den svenska delegationen, där Baudin ingick, reste under hösten 2023 till Liverpool för att besöka Labours årliga partikongress. Till skillnad från Sverige där Socialdemokraterna har kongress vart fjärde år sker det varje år i Storbritannien, vilket gör att partiet haft över hundra kongresser genom åren.
 
– Deras kongress är mer av ett event, eller stort konvent. Det blir mycket tal och pepp, men mindre politik som beslutas.
 
Labours partikongresser är gigantiska apparater. Vid den senaste var runt 2 500 journalister på plats, och cirka 15 000 delegater.
 
– Du har även många utställare. Partiet drar in 1,5 miljoner pund. De har gjort business av det. Förutom lobbyister som är där har du vanlig affärsverksamhet, folk som säljer glasögon osv. För att få ihop ekonomin tar de även ut en avgift för partimedlemmar som besöker kongressen.
 
Ett liknande upplägg med partidagar varje år är inte helt ointressant för svensk del menar Baudin, bekymret är att det nog snabbt skulle bli dyrt. Åtminstone om man inte vill ta en avgift av deltagarna, och det vill han inte.
 
Tillbaka till kongressen i Liverpool. Baudin beskriver ett starkt linjetal av partiledare Keir Starmer. Även David Lammy, Labours utrikespolitiske talesperson, talar. Vi ska återkomma till honom senare.
 

 
På sistone har jag drabbats av någon form av pandeminostalgi. När jag tänker på det är det rätt hemskt, och jag skäms. Pandemin var fruktansvärd. Människor dog, i ensamhet, och de led. Covidpandemin var en tragedi och det finns egentligen inget annat hedervärt sätt att minnas den.

 
Men det fanns också något annat där. Inlåsta i våra isoleringar var vi ju ensamma men samtidigt också mer tillsammans än någonsin. För en gångs skull var det ett yttre hot, och inte vi människor som själva hittade på mer innovativa sätt att plåga och döda varandra eller förstöra vad vi har gemensamt.

 
Vi människor hanterade inte detta perfekt. Från hamstring av toapapper till mediciner som satt fast vid panikstängda gränser till auktoritära regimer som tog chansen att bli ytterligare lite mer auktoritära visade vi oss vara långt ifrån några perfekta varelser. Men ändå. Den stora bilden är att vi stod tillsammans och i slutänden som mänsklig ras kunde gå ur pandemin med raka ryggar.

 
Jag hoppades länge att vi dessutom skulle ha lärt oss något. Det var så många saker som sattes i blixtbelysning under krisen. Om arbetsmiljö och arbetsvillkor i äldreomsorgen. Vårdens just-in-time-beroende. Hur klassamhället dödade.

 
Jag inser att den förhoppningen var naiv. Andra förstod det bättre än jag. Tror det var fackförbundet Kommunal som nästan profetiskt annonserade under pandemin, glöm inte bort era applåder när detta är över. Vilket ju så klart var precis vad som hände.

 
Den där försiktiga optimismen jag kände är helt enkelt svår att hitta stöd för om vi ser ut över det svenska samhället. Och det allra tydligaste exemplet är den välfärdskris vi upplever just nu.

 
Löjtnant Martinez blickar ut över fastlandet, som framträder som en tunn strimma i horisonten. Hon har haft ett långt arbetspass 30 000 meter över Stilla havet. På den här höjden och i den här hastigheten spelar tidszoner ingen större roll. Trots att tröttheten tynger ned hennes axlar, känner hon också stolthet över sitt värv.
 
Här uppe, långt över moln och den kommersiella flygtrafiken, är det kraftig vind, men luften är så tunn att det knappt är någon turbulens. Även om kabinen är trycksatt, behövs en syrgasmask.
 
Det enorma flygplanet, en modifierad version av ett amerikanskt bombplan, har egentligen plats för en hel besättning. Men tack vare automatisering, så kan en enda person i dag manövrera den 200 ton tunga besten. Martinez har under dagen spridit ut 60 ton små droppar svaveldioxid i stratosfären, i enlighet med projektet SHADE.
 
De mikroskopiska dropparna reflekterar solljuset, och bidrar till att kyla ned en planet som höll på att överhettas. Varje dag lyfter hundratals flygplan runt om i världen och släpper ut svaveldioxid över land och hav från stratosfären.
 
Här, långt över moln och nederbörd, förblir partiklarna luftburna i och kringsvepta av jetvindarna i månader. Solen står högt på himlen, och lyser med ett brandgult sken över havet. Innan SHADE påbörjades var solen gul, svavlet har satt sin prägel på solljuset. Men den nya färgen är lika vacker, tänker hon.

 
Plötsligt får hon en nödsignal på radion.

 
”Kontrolltorn 1 till Kondor 23, kontrolltorn 1 till Kondor 23.”

 
”Kondor 23 här, är allt ok, över.”

 
”Kontrolltorn 1, vi har störningar…”

 
”Kondor 23 här, jag hörde inte, upprepa.”

 
”Kondor 23 här, upprepa.”

 
Martinez känner hur det går en kall kår längs ryggen. Vad är det som händer? Hon letar efter en ny radiofrekvens, men hittar inget svar. Bara det statiska bruset. Hon kontrollerar sensorer och system, justerar antenner, felsöker snabbt och effektivt. Svettpärlor bildas på hennes panna, hon tar djupa andetag i sin syrgasmask. Något är väldigt fel.

 
Så ser hon något hon aldrig sett förut, men läst om. Det är stora, glittrande ljusgardiner i himlen i grönt, purpur och rött. De tycks dansa ljudlöst, som magiska väsen på en förtrollad bal. Det hon ser är norrsken utanför Kaliforniens kust. Dess hypnotiserande skönhet får henne att tappa koncentrationen en sekund.

 
På väg mot Folk och Försvars konferens i Sälen, den 7 januari i år, har jag Al Gores CNN-intervju i huvudet. Budskapet var inte nytt. Budskapet var att vi fortfarande har möjlighet att reparera de skador vi orsakat, och stoppa den globala uppvärmningen, men att vi måste göra det nu. Om inte så kommer vi att få se en drastisk ökning av platser där människor inte kan överleva.
 
Under de närmaste decennierna skulle det innebära att omkring en miljard människor tvingas lämna sina hem, en miljard klimatflyktingar. Budskapet var inte nytt, men när intervjun kommer precis dagarna innan försvarskonferensen blir den det enda jag kunde tänka på.

 
FN:s nuvarande generalsekreterare António Guterres har gång på gång försökt föra klimatkrisen högst upp på dagordningen. Under sina år vid posten har han ofta talat om den klimatkatastrof vi står inför. ”Vi är i vårt livs kamp. Och vi förlorar”, Att mänskligheten är ”på väg mot ett klimathelvete” och att vi gått in i en ”era av global kokning”.
 
I oktober besökte han Nepal för att göra vad han beskriver som ett nödrop från jordens tak. Vid foten av Mount Everest talade han om hur glaciärerna i Himalaya smälter, vilket hotar den reserv som förser över en miljard människor i regionen med vatten.

 
För mindre önationer är klimatet en ren överlevnadsfråga. När havsnivåerna höjs sjunker öarna. I Östafrika leder torkan till att boskapen dör. Betesmarken försvinner. I vissa regioner har det gått år sedan regnet sist föll. Miljontals tvingas lämna sina hem i jakten på mat och vatten. Andra tvingas arbeta under fruktansvärda villkor för att överleva.
 
I december kunde vi läsa Aftonbladets reportageserie om södra Madagaskar där barnen numera tvingas arbeta i trånga osäkra gruvor i jakten på glimmer. Hur regnet försvann för sex år sedan och hur den efterföljande torkan tagit allt de tidigare levt av.