Arkiv

Södertälje har gjort en skolresa och i dag har kommunen länets högsta lärartäthet. Efter åtta år som skolpolitiker i Södertälje reflekterar Elof Hansjons om skolans funktion och prestation.

Jag vill berätta om min tonårsrevolt. Den började jag utklädd till en antilop i en sommarglänta. Längs grusvägen och hasselbuskarna i ett naturreservat i Järna. Längs med ån där vi plurrade. Den började med att vi vägrade dansa eurytmi i ett klassrum i waldorfskolan som blev känd i tv-programmet Dokument inifrån: De utvalda barnen. Jag blev tonåring som elev i Solviksskolan. Min revolt var att bli en socialdemokrat som gillar färdigrullade köttbullar, koncentrerad blandsaft och kommunala styrdokument.

Jag har nog egentligen aldrig avskytt min egen skolgång. Det var förstås inte okej när vi satte oss i ring och alla i turordning skulle säga vem man var kär i. Så gör man inte mot barn. Men det gick bra för mig och jag är tacksam för varje lärare som hjälpt mig på vägen – i Solviksskolan, på kommunala Täljegymnasiet och på Stockholms universitet. Men jag fick syn på saker under min skolgång i waldorfskolan i Järna och några lärdomar bär jag med mig om vad som är viktigt när man styr över skolan. Jag skriver utifrån hur mina upplevelser var när jag var elev på 1990-talet. Inte utifrån hur det är på skolan i dag.

Maktstrukturer och regler bör vara nedskrivna och uttalade.

Det finns i alla sammanhang någon eller några som har mer makt än andra. I min gamla grundskola ville man inte låtsas om det. Man ville vara fri från maktstrukturer och ha ett kollektivt beslutsfattande. Men det funkar inte så. När maktstrukturer, regler och hierarkier är outtalade blir de bara exkluderande mot dem som inte kan läsa av det alla andra i rummet vet. En skola bör styras med tydliga regler, tydlig styrkedja och tydligt mandat till den som är rektor respektive huvudman. Gör maktstrukturerna tydliga. Friheten från maktstrukturer är bara en illusion, lite som en enhörning. Den finns inte på riktigt…

Jag måste erkänna att jag inte såg det komma, och jag är inte ensam om det. De allra flesta av oss är uppväxta på en plats och i en tid där demokratin har varit självklar. Vi har levt i föreställningen att det bara finns en riktning som historien kan röra sig mot; mer liberal demokrati. Timothy Snyder kallar det i sin korta och lättlästa bok Om tyranni (On Tyranny) från 2017 för ofrånkomlighetens politik. Men i vår historielöshet så sänke vi vårt försvar, begränsade vår fantasi och öppnade på så vis vägen för den sortens styre som vi aldrig trodde skulle kunna komma åter.

Vi befinner oss i en ny politisk tid där Sverige utgör en del av en högerpopulistisk och nationalistisk europeisk våg. Sverigedemokraterna är dess banérförare och de konservativa partierna svansar efter.

Vår nya politiska tid kräver något nytt av oss. Den kräver att vi bildar oss i ämnen som vi inte tidigare känt behov av att bilda oss inom, det kräver att vi försvarar värden och institutioner som vi inte tidigare trodde var hotade, och det kräver att vi gör motstånd. Men hur gör man det?

Det är här den amerikanska professorn Snyder hjälper till. Han har i sin bok samlat 20 lärdomar för hur vi kan göra motstånd mot ett auktoritärt styre. Han gjorde det i en kontext av att Trump precis blivit vald till president men trots att den är skriven ur en amerikansk verklighet så är den oerhört läsvärd för en svensk…  

Joel Stade skriver i Tiden (3/2022) att socialdemokratin gått vilse i frågor om arkitektur och stadsplanering. Måns Lönnroth kommenterar.

Stade anser att ”modernismen” är ful, att den arkitektur som byggdes före modernismen – det vill säga i stort sett före demokratins genombrott – är ”populär” och att det inte går att bygga moderna hus i gamla miljöer. Tre exempel från Frankrike visar att han har fel:

Nîmes i södra Frankrike har ett mycket väl bevarat romerskt tempel mitt i den gamla staden. På andra sidan gatan ligger stadens nya konstmuseum, ritat av Norman Foster. Naturligtvis inte en ”klassicistisk byggnad” utan helt modernt och som går väl ihop med det 2000-åriga templet just eftersom det är en kontrast.

Ming Peis glaspyramid vid Louvren i Paris och Centre Pompidou också i Paris är två andra exempel. Båda hårt kritiserade i början men är en eller annan generation senare i stort sett accepterade.

Enligt Joel Stade ledde modernismen till glesa städer med punkt- och lamellhus som i sin tur tvingar fram trafikapparater som blir oöverstigliga hinder…

Världens mest älskade städer är täta och promenadvänliga. Stadsdelen Manhattan i New York har 27000 invånare per kvadratkilometer, centrala Paris har 21000 och Barcelona 16000. Det är urbana miljöer som är enkla att röra sig i och där tätheten skapar underlag för restauranger, kultur och butiker. Befolkningstätheten i Stockholms stad är 5000 invånare per kvadratkilometer.

Stockholm är tätare än de extremt glesa och bilberoende amerikanska storstäderna (Houston i Texas har 1300 invånare per kvadratkilometer och ligger i USA-toppen avseende bensinkonsumtion per invånare), men långt efter täta europeiska städer. Det är olyckligt att Måns Lönnroth insisterar på att vi ska sitta kvar i urban sprawl, det glesa och bilberoende.

Modernismens löfte är rationalitet. Som stadsbyggnadsideal bygger modernismen på att bensinen är oproblematisk, städerna enkla att planera och att människor inte behöver privata ytor. Men antagandena är felaktiga…

De senaste decennierna har auktoritära länder växlat upp sitt internationella arbete. Ledningen för S-studenter har varit på plats i Dominikanska republiken och varnar för att Sverige är på väg att förlora makt.

Under blixtar och dunder satt vi i 30 graders värme vid hotellpoolen. Ölen hette El presidente och några dagar innan hade Lula valts till Brasiliens president. De brasilianska ungdoms- och studentpolitikerna var samlingens mittpunkt, alla vill veta ”Hur känns det?” ”Lättade” var deras svar. I ett annat hörn satt den svenska delegationen och önskade sig ett annat valresultat i hemlandet.

Den svenska delegationen var på plats i Dominikanska republiken för att delta i Olof Palmes Internationella Centers latinamerikanska program Paola. S-studenters uppgift var att presentera det arbete som förbundet koordinerat under två års tid med sina latinamerikanska systerförbund. Det skulle bli en högtidlig tillställning där den dominikanska regeringen skulle medverka.

Att resa till andra sidan jorden för att presentera ett partnershipdokument må vara märkligt. Både ur ett klimatperspektiv men också för att Sverige är ett litet land nära polcirkeln. Men nu när vi är hemma igen inser vi vikten av vårt arbete…

I en helt annan tid hjälpte vi socialdemokrater Daniel Ortega till makten. I dag behöver vi stödja en fredlig reformering av ett Nicaragua som helt hålls i en diktators järngrepp. Mathias Tegnér skriver om situationen i landet och mötet med oppositionsledaren Suyén Barahona.

13 juni 2021 greps Suyén Barahona av Nicaraguas Policia Nacional. Då var hon den sjunde gripna presidentkandidaten och totalt sett den elfte oppositionsledaren som mist sin frihet inför presidentvalet förra året.

Jag minns själv när jag senast träffade Suyén. Det var i Folkets hus i Stockholm på ett möte med Progressive Alliance 2019. När vi samtalade över en kopp kaffe var hon positiv över att hela oppositionen kunnat enas inom ramen för det som kallas Blåvit enighet, Unidad Nacional Azul Y Blanco, även om hon var orolig över det urskillningslösa våld som president Daniel Ortega slagit ned protesterna med 2018. Nu med facit i hand skulle det visa sig bara vara en början.

Ortega har som ledare för Sandinisterna gått från en framgångsrik frihetsledare som störtade diktator Somoza 1979 till en blodig diktator. Han har också gått från att vara progressiv i frågor kring kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter till att förena sig med landets katolska kyrka och infört bland världens mest restriktiva lagar gällande abort. I dag är dock situationen tydlig. Daniel Ortega är en av Amerikas mest auktoritära ledare…