Arkiv

”Samhället är människans verk. Det är inte en naturkraft, inte en gudomlig ordning, inte heller en maskin som rullar av sig själv. Det är vi som skapar samhället och det är vi som kan förändra det.”

Olof Palmes ord har ofta åberopats av socialdemokrater för att ingjuta hopp om en möjlig förändring. Det är en rimlig tolkning, men för mig ligger en annan närmare till hands: en påminnelse om att om samhället är människans verk, så gäller det även dess problem. Ingenstans är det lika tydligt som i frågan om segregation.

För vad innebär segregation? Segregation är ett relationellt tillstånd som innebär att grupper i samhället separeras från varandra, att det finns en rumslig åtskillnad i staden då personer med olika socioekonomisk och etnisk bakgrund bor i olika delar av staden. Segregation är inte ett mått på hur socialt utsatt ett område är – det handlar om avstånd i det fysiska rummet.

Det innebär att en stadsdel som Djursholm kan vara lika segregerad som ett utsatt område, invånarna på båda platser är lika separerade från andra samhällsgrupper. Den som vill bekämpa segregationen måste därför strukturellt bryta den rumsliga separeringen av olika samhällsgrupper. Statliga utvärderingar av tidigare försök att motverka segregation visar att många insatser träffar individer; utbildning, språkträning och arbetsmarknadsåtgärder, vilket leder till möjlighet att flytta till andra stadsdelar. Men när dessa individer flyttar ut flyttar andra med samma problematik in och segregationens grundproblem kvarstår. Forskare beskriver fenomenet som ”lyckoparadoxen”.

För segregationen mäts inte enbart i procenttal – den mäts i avstånd. Avståndet mellan kvarter och områden, mellan hopp och hopplöshet.

Därför kan vi inte bryta segregationen genom att enbart rusta upp utsatta områden eller genomföra kortsiktiga arbetsmarknadsinsatser. Det må vara nödvändigt, men inte tillräckligt. Med risk för att göra poängen övertydlig: En stad där 5 procent går utan arbete kan vara lika segregerad som en där 10 procent gör detsamma. För segregationen mäts inte enbart i procenttal – den mäts i avstånd. Avståndet mellan kvarter och områden, mellan hopp och hopplöshet.

”Det är ny partiledare, vi kör snittar nu.” Så svarade partifunktionären skämtsamt när jag frågade varför den traditionella varmkorven bytts ut mot snittar och bubbel. Året var 2021, och även om vädret påminde om att vintern närmade sig kändes det som en ny vår för vårt parti. Magdalena Andersson, en nationalekonom utbildad vid Harvard och Handels, gav ny energi, nytt hopp och nytt självförtroende till Arbetarepartiet – Socialdemokraterna.

Mötets förtäring blev dock symboliskt i mitt sinne för en kris som länge bryggt i vårt parti. I valet 2022 röstade arbetare för första gången på Socialdemokraterna i lika hög grad som tjänstemän. Ett resultat av att partiet både tappat bland arbetarväljare, men också ökat bland tjänstemän.

Inte bara det, partiet har också ändrats på ett rent geografiskt plan. Samtidigt som partiet stortappade i orter som Munkfors, Bjuv och Örnsköldsvik, blev man starkare än på länge i Nacka, Solna och Vellinge.

För ett arbetareparti måste detta ses som en identitetskris av högsta grad. Varför lämnar kokt-med-bröd-sossarna samtidigt som snitt-sossarna tar deras plats? Varför är det ett problem? Vad ska vi göra åt det?

Gentrifieringen och urbaniseringen av vänstern är inte isolerad till Sverige. Den har även synts till i andra västerländska länder, bland annat Storbritannien, Frankrike och USA. Sverige har dock länge hållit emot.

Reinfeldt gjorde ett tappert försök att bryta in i arbetarklassen under sin tid som ledare av ”det nya arbetarpartiet”.

Reinfeldt gjorde ett tappert försök att bryta in i arbetarklassen under sin tid som ledare av ”det nya arbetarpartiet”. Satsningen exemplifieras i valfilmen ”Mahogny Mats” där det visas hur en byggarbetare stolt går runt med en Reinfeldt-t-shirt på arbetsplatsen. Trots spinnet röstade dubbelt så många arbetare som tjänstemän på Socialdemokraterna i valet 2010. Alliansen vann sina val genom att erövra medelklassväljare i storstadsområdena.

Svensken är individualistisk och den socialdemokratiska välfärdsstaten är ett resultat av svenskens vilja att värna sitt oberoende. Det hävdar i alla fall Henrik Berggren och Lars Trägårdh (2006) i Är svensken människa. Bokens tes om att det svenska samhället har ett slags statsindividualism som överideologi har kommit att bli mycket inflytelserik, inte minst genom de kritiker av det svenska samhället som velat uppmärksamma vad de menar är den mörka baksidan av statsindividualismen: brist på gemenskap, andlig nödtorftighet, ensamhet och brist på personligt ansvar (se ex Gandinis film från 2018). Statsindividualismen har också använts som kritik av den svenska välfärdsstaten av den politiska högern. Ett nutida exempel är socialminister Jakob Forssmed (KD) som har använt tesen om statsindividualism för att peka på Sveriges problem med ensamhet (DN 9/7 2018).

Detta anknyter till en tankefigur där välfärdsstaten kväver det civila samhället (vilket för övrigt var ett huvudspår för Timbros ”Socialstatsprojektet” under ledning av sociologiprofessor Hans Zetterberg under tidigt 90-tal). För en postliberal socialdemokrati som vill värna både välfärdsstat och gemenskap är dessa påståenden naturligtvis uppseendeväckande. Bygger den svenska socialdemokratins projekt på en utpräglad individualism? Har den isolering, ensamhet och en oförmåga att värna det allmänna bästa som slutdestination?

En möjlig tolkning av detta vore att Wigforss för ett ”äta kakan men ha den kvar”-resonemang. En mer välvillig tolkning är att Wigforss uppskattar vissa aspekter av individualism, men är motståndare till andra

Den här artikeln ska rota i den frågan och det kan konstateras med en gång att den socialdemokratiska inställningen till individualismen alltid varit kluven. Ernst Wigforss, en av den svenska socialdemokratins främsta intellektuella förgrundsgestalter, brottades med individualismen i en skrift från 1908. Han menade å ena sidan att kapitalismen med dess konkurrens mellan människor leder till en ”rationellt beräknande i, i grunden samhällsupplösande individualism”, vilken socialismen skulle motverka. Å andra sidan var han också förespråkare av individualism eftersom han menade att ”även ’massan’ består av individer med möjlighet och rätt till personlig kultur”, men han trodde på en individualism ”som springer ur ett innerligt samfundsliv och ur detta suger näring för sin växt”. En möjlig tolkning av detta vore att Wigforss för ett ”äta kakan men ha den kvar”-resonemang. En mer välvillig tolkning är att Wigforss uppskattar vissa aspekter av individualism, men är motståndare till andra.

Vi är nog många som känner oss svikna av våra politiska vänner. Samtidigt är det svårt att klandra dem. Genom många meningsskiljaktigheter har vi uppskattat våra vänners uppfattningar just för att de tycker annorlunda. Ändå är det något som skaver.

När liberala såväl som socialdemokratiska tänkare vänder sig mot sakpolitik och taktiserande, bort från ideologi, finns en risk att de tappar bort människovärdet som är grunden för deras politik. Vi behöver hjälpas åt att slå vakt om humanismen.

Vi litade på att våra liberala vänner skulle stå upp för friheten, även för de som tjänar mindre och de som kontrolleras av polis utan uppenbara skäl. Vi litade på att våra socialdemokratiska vänner skulle hålla sig till den missgynnades bästa, utan att tappa bort sig i triangulering och opinionsundersökningar.

Men nu skaver det annorlunda. Det gick bra när vi alla satt och bråkade om energislag, kulturkanon och skolan. Nu är det svårare.

Men nu skaver det annorlunda. Det gick bra när vi alla satt och bråkade om energislag, kulturkanon och skolan. Nu är det svårare. Nu handlar inte längre diskussionen om hur vi påverkar människor, den handlar även om vad det är att vara människa. Det humanistiska värdet får inte tappas bort när samtalet och spelplanen förändras. I stället bör vi förenas i våra olikheter och slå vakt om den grundvärdering som är en förutsättning för att vår övriga ideologi ska falla väl ut.

Tacksamhet, sympati men också sorg. De tre känslorna löper som en röd tråd genom min läsning av Löfvens bok. Låt oss ta dem en i taget.

Tacksamhet – för att Löfven ställde upp. Den känslan är vi många som delar. Det är fortfarande smärtsamt att påminnas om tillståndet partiet befann sig i på grund av valnederlaget 2010 och under turerna med Juholt. Det är smärtsamt att läsa om hur Löfven mer eller mindre blev tvingad till uppdraget, och hur hans partner Ulla grät när besked kom om att hennes partner skulle bli partiledare.

Det är smärtsamt att läsa om hur Löfven mer eller mindre blev tvingad till uppdraget, och hur hans partner Ulla grät när besked kom om att hennes partner skulle bli partiledare.

Sympati – för människan Löfven. Under sina år som partiledare omgavs han av en aura av vänlighet. En ledare som styr genom tillit och förtroende, inte genom att härska. När man läser boken får man den bilden bekräftad. Löfvens år var politiskt och parlamentariskt stökiga, för att uttrycka saken milt, men där finns ingen hämndlystnad eller illvilja. Visst får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar några tjuvnyp, men det är så långt han sträcker sig.

Sorg – för att Löfven aldrig blev någon politiker. Inte i ordets egentliga mening.