Tacksamhet, sympati men också sorg. De tre känslorna löper som en röd tråd genom min läsning av Löfvens bok. Låt oss ta dem en i taget.
Tacksamhet – för att Löfven ställde upp. Den känslan är vi många som delar. Det är fortfarande smärtsamt att påminnas om tillståndet partiet befann sig i på grund av valnederlaget 2010 och under turerna med Juholt. Det är smärtsamt att läsa om hur Löfven mer eller mindre blev tvingad till uppdraget, och hur hans partner Ulla grät när besked kom om att hennes partner skulle bli partiledare.
Det är smärtsamt att läsa om hur Löfven mer eller mindre blev tvingad till uppdraget, och hur hans partner Ulla grät när besked kom om att hennes partner skulle bli partiledare.
Sympati – för människan Löfven. Under sina år som partiledare omgavs han av en aura av vänlighet. En ledare som styr genom tillit och förtroende, inte genom att härska. När man läser boken får man den bilden bekräftad. Löfvens år var politiskt och parlamentariskt stökiga, för att uttrycka saken milt, men där finns ingen hämndlystnad eller illvilja. Visst får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar några tjuvnyp, men det är så långt han sträcker sig.
Sorg – för att Löfven aldrig blev någon politiker. Inte i ordets egentliga mening.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
