Kontroll över stadsbyggande
Ska den goda staden bli verklighet behöver demokratin ta tillbaka kontrollen. Hur mycket vi bygger, vad vi bygger, var vi bygger, men även hur byggnaderna ska se ut är politik,…
Ska den goda staden bli verklighet behöver demokratin ta tillbaka kontrollen. Hur mycket vi bygger, vad vi bygger, var vi bygger, men även hur byggnaderna ska se ut är politik,…
Att ta tillbaka kontroll över välfärden kommer kräva förberedelse och handlingskraft, såväl i kommuner och regioner som i riket. Johan Enfeldt ger råd framåt. Det maktlösa kommunalrådet – Blir…
Att ställa krav på att få en större del av samhällets välstånd kan lätt få kravställaren att framstå som osympatisk. Att i stället kräva sin beskärda del, en rättvis andel beroende av det egna bidraget till samhällets välstånd, uppfattas däremot oftare som rätt och riktigt. På så vis är rättvisa en kraftfull idé.
För att majoriteten ska uppfatta en viss fördelning av samhällets tillgångar och inkomster som rättvis behöver de intuitivt känna att fördelningen i viss mån speglar människors bidrag till det som ska fördelas. Det nyliberala tankegodset säger att det är entreprenörerna och kapitalägarna som är grunden i värdeskapande produktion, och därför förtjänar de en stor del av kakan. Om en mer jämlik fördelning av både makt och ägande ska betraktas som mer rättvis behöver den nyliberala idén utmanas.
Vill arbetarrörelsen ta strid mot kapitalkoncentration och ”ta tillbaka [den demokratiska] kontrollen”, och samtidigt ha rättvisan på vår sida, behöver vi återupptäcka en gammal analys av hur ekonomiskt värde skapas. Med tanke på att Socialdemokraterna är på jakt efter en samhällsanalys tror jag att det kan vara dubbelt nyttigt att gå tillbaka till grunderna för hur samhällsekonomin faktiskt fungerar.
Därför bör arbetarrörelsen i sin analys ta utgångspunkt i arbetsvärdeläran. Arbetsvärdeläran är insikten om att arbete kommer först i produktionsprocessen och att kapital endast är frukten av arbete. Kapitalägarna är inte ekonomins motor, löntagarna är det. Med denna analys av värdeskapande kan man sedan använda rättvisa som argument för ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle. Vi begär inte mer än vad rättvisan kräver, vi kräver frukterna av vårt arbete.
Värdeskapande och fördelning
Den dominerande nyliberala bilden av hur värde skapas grundar sig i neoklassisk nationalekonomi – eller marginalvärdeskolan. Idén är att alla, både löntagare och kapital, får betalt för sitt bidrag till värdeskapandet i samhället. Kapitalister gör därför inga vinster, utan får betalt i form av ränta på det kapital de ”lånar” ut till produktion. Räntan, likt löntagarnas löner, reflekterar bidraget till produktionen. Det innebär att ”what a social class gets is, under natural law, what it contributes to the general output of industry”, som nationalekonomen John Bates Clark hävdade i slutet av 1800-talet.
Listan över områden där den demokratiska kontrollen behöver öka är lång. Emma Fastesson Lindgren listar några prioriterade områden och föreslår konkreta reformer. Kortsiktigt tänk i kommunsektorn, ideologiska drömmar och…
Ser vi början på en ny teknisk revolution eller kommer artificiell intelligens med begränsningar? Malin Malm tar med oss på en resa genom människans natur, chattprogrammens funktion och makten över…
”Tiden tipsar” finns med i varje nummer av Tiden. Här tipsar vi om poddar, böcker, serier, forskning och diverse annat smått och gott som vi tror ni kommer uppskatta. Finns…
Den här texten är publicerad i tidskriften Tiden nr 2/2023. Sedan 1980-talet har Sverige förändrats. Magdalena Andersson beskriver förändringen hon själv har upplevt, och utgångspunkterna för arbetet med att ta…
Var förs den socialdemokratiska idédebatten i dag? Hur var det förr om åren? Vad bör göras? Håkan A Bengtsson gör ett försök att svara på frågorna, tar några historiska avstickare…
Det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut.” Citatet brukar tillskrivas Frederic Jameson och Slavoj Žižek och dess träffsäkerhet blir tyvärr alltmer tydlig.
Sedan efterkrigstiden har giftermålet mellan demokrati och kapitalism i västvärlden kantats av kriser. Ändå är det detta system som vi klamrar oss fast vid, gång på gång. Trots ökande klyftor, en fullt pågående miljökatastrof och med flera finanskriser i bagaget så kvarstår marknadsstyrning och privatiseringarna. Inte ens finanskrisen 2008 banade en ny väg, vi var till och med villiga att betala enorma summor för att ”köpa ut” bankerna bara för att i princip ha kvar samma system som visat sig inte hålla i längden.
Och nu presenteras även marknaden som lösning på de klimatproblem som kapitalismen har skapat. Det är inte tal om någon systematisk förändring, krisen kommer enligt denna logik även kunna lösas med ett marknadssystem för utsläppsrätter.
Nyliberalismen kanske inte är ”inne” som under 80-talet, men faktum kvarstår att finansiella institutioner har fått en ökad styrmakt i samhället och New Public Managements marknadsstyrning är numera djupt rotad, särskilt i Sveriges förvaltning. Vissa påpekar att covid-19-pandemin öppnade upp för tankar om att statligt ingripande och bidrag faktiskt kunde vara bra, vilket till viss del är sant. Liknande åsikter kan nu även pekas ut i och med inflationen och elkrisen. Grace Blakely skriver dock i tidskriften Tribune att covid-19:s statliga spenderande inte var slutet på nyliberalismen, eller ens utmanade systemet. Detta med tanke på hur resurserna fördelades. Stater behövde återigen köpa ut storföretag och finansvärlden, samma dynamik vi såg efter finanskrisen menar Blakely.
Hur har nyliberalismen då, trots sina brister, vunnit stöd för att avreglerad kapitalism faktiskt är ett nödvändigt ont? Mitt försök till att förklara det nuvarande läget står på tre ben:
Demokratiskt inflytande och demokratiska institutioner har förlorat sin slagkraft.
Nyliberalismens normativa inflytande som underminering av det demokratiska tänkandet självt.
Det saknas något reellt och omfattande alternativ.
Vi kan börja med att se tillbaka på historien. I boken ”How will capitalism end?” redogör Wolfgang Streeck grundligt för nyliberalismens väg till makten. Efter andra världskriget fanns ett brett antagande om att kapitalismen behöver kontrolleras politiskt för att vara kompatibel med demokrati, och för att skyddas från den fria marknaden. Men gradvis så förvrängdes denna slutsats. Enligt nyliberala husgudar som Hayek och Friedman behövde i stället den fria marknaden skyddas från demokratin. Lösningen på våra ekonomiska problem var mer marknad och mindre demokratisk kontroll, vilket i sin tur har försvagat våra demokratiska verktyg.
Streeck menar att de ekonomiska kriser vi har sett i den demokratiska kapitalismen sedan 70-talet handlar om konflikten mellan demokratiska anspråk på social rättvisa och kapitalistiska krav på distribution genom marginell produktivitet (”ekonomisk rättvisa” enligt kapitalet). Under 70-talet utspelades konflikten på nationella arbetsmarknader och under 80-talet kring den växande skillnaden mellan offentliga utgifter och inkomster. Dessa strider låg nära den vardagliga människan. De berörde arbetsplatser och regeringsfrågor. Men sedan dessa har arenorna för dess motsättningar flyttats utom räckhåll.
Vissa menar att de ekonomiska problemen som uppstod hos kapitalistiska demokratier efter 70-talet berodde på ökade krav hos och rättigheter för medborgare. Streeck anser dock att detta berodde på en avtagande skatteplikt.
De ökade kraven kom snarare från kapitalägare, och den ekonomiska globaliseringen gjorde vidare att dessa kunde undvika skatt. Förstärkt skattemotstånd, särskilt hos medelklassen, gav sedan momentum för ytterligare skattereformer under 80-talet.
Det finns förmodligen ingen period som definierat den moderna ekonomisk-politiska debatten i Sverige lika mycket som 90-talskrisen. Alla har någon form av relation till denna period. Det kanske var då mamma tvingades sälja sitt hus med förlust för att räntekostnaderna blev för höga. Eller kanske var det då pappa köpte en etta i Stockholms innerstad för 10000 kronor som nu gjort honom till mångmiljonär. Men detta var det få som anade när räntan toppade på 500 procent under ett par dagar 1992 och bostadsmarknaden tvärnitade.
Vad var egentligen upprinnelsen till 90-talskrisen? I ett ord: nyliberalism.
På 1980-talet avreglerades kreditmarknaderna och valutaregleringen slopades. Besluten öppnade upp för valuta- och värdepappershandel över gränserna. Det var en enorm ekonomisk-politisk förändring som öppnade upp för spekulation och finansiellt risktagande på en helt ny nivå.
I princip alla tidigare restriktioner för bankernas utlåning avskaffades över en natt. När bankerna inte längre var lika begränsade i sin utlåning beviljades finansbolag och fastighetsbolag stora lån som trissade upp priserna på bostadsmarknaden. Samtidigt fortsatte bankerna att låna ut baserat på en marknadsvärdering av fastigheterna, snarare än bolagens faktiska förmåga att betala tillbaka lånen. Finanspolitiken eldade samtidigt på prisutvecklingen på bostäder genom ränteavdrag som sänkte hushållens lånekostnader. Inflationen steg.
När sedan ränteavdragen stramades åt i samband med skattereformen 1990 ökade räntekostnaderna kraftigt. Många bäckar små ledde till den flodvåg som till slut kraschade bostadsmarknaden, drog med hela den svenska banksektorn i fallet och ledde till en valutakris.
Det var inte ”den svällande offentliga sektorn” som var det stora problemet, vilket ibland blivit en borgerlig efterhandskonstruktion av hur 90-talskrisen kom till, utan det var snarare så att offentlig sektor fick ta smällen för aningslösa avregleringar.
Flera institutionellt viktiga förändringar infördes efter 90-talskrisen. Riksbankens oberoende befästes, inflationsmålet upprättades och industriavtalets ”märke” blev norm för den svenska lönebildningen. Växelkursen släpptes fri. Ett ramverk för finanspolitiken upprättades med statsbudget i balans som en av dess viktigaste pelare. Överskottsmålet infördes, som innebär att staten löpande ska betala av på statsskulden. Riksdagen beslutade även att budgeten ska beläggas med ett utgiftstak, det vill säga på förhand enas om hur mycket välfärden får kosta.
Sedan dess har staten med några undantag stadigt gått med överskott. Men samtidigt som den svenska statsskulden sjunkit till ett av världens lägsta, har det privata skuldberget vuxit.
Ett krig utkämpas just nu i Sveriges närområde. De är människor av kött och blod, precis som vi. Människor som får uniformer att klä på sig och vapen att bära, för att sedan skickas ut i de grymmaste våldsamheter moderna vapen kan orsaka. En kalkylerad risk med människors liv som det ultimata priset att betala.
Det är nödvändigt att stanna upp och reflektera över vilka fasor människor genomlider. På så vis får vi perspektiv på våra individuella vardagsbekymmer i ett fredens Sverige. Kanske får vi även skäl att rannsaka oss själva, hade jag likt hundratusentals ukrainare valt att strida för mitt land?
För dem som tagit värvning i ukrainska armén upplevs det nog inte som ett val. Det är inte ett alternativ att ge upp demokratin som det ukrainska folket offrat så mycket för redan. Det är inte ett alternativ att leva under en ockupation. Det är inte ett val att se sina familjer och vänner torteras, våldtas och mördas under Putins diktatur.
När Putin valde att storskaligt invadera Ukraina hade han inte räknat med att det skulle finnas så pass många ukrainare, som till skillnad från Kremls lismande ja-sägare, motiveras av större värden än sitt eget liv och sin egna plånbok. Ukrainska folket skulle ju fly eller ge upp var tanken i Moskva, inte skulle de flockas i massor utanför militärens rekryteringscenter.
En framgångsrik politisk ledare behöver förstå vad som motiverar människor och förmå att omsätta det i politisk handlingskraft. Makthavare kan många bli, även en kallblodig mördare i Moskva.
Ukraina försvarar inte bara sina territoriella gränser. Det handlar om att försvara värden, som att här i Ukraina är vi alla jämlikar. Här väljer folket sina ledare, även presidenten måste vara redo att försvara landet. Att se sin ledare uppoffra sin egen säkerhet genom att stanna kvar i landet för att leda försvaret betyder något för dem som ombeds ställa sig längst fram i ledet.
Det ukrainska folket är motiverat. Det är därför de kommer att vinna.
Ledarna i Ukraina har uppenbarligen förstått vikten av ett motiverat folk. Även den tidiga socialdemokratin förstod att en rörelse kan inget uträtta utan motiverade medlemmar.
Det kan vara svårt att känna igen sig i bilden av arbetarrörelsen som en utsatt grupp i Sverige. Men så var det. Att socialdemokratiska partifunktionärer, fackliga organisatörer och vänsteraktivister kunde fängslas, misshandlas och i värsta fall förlora livet var spelreglerna för det arv vi socialdemokrater i dag förvaltar och ska bygga vidare på.
Hur kunde en fattig rörelse som levde under ekonomiska och fysiska hot från både arbetsgivarna och statsmakten växa fram och till slut organisera en betydande del av partiets väljare under 1900-talets början? Svaret är enkelt. Motivation.
Motivationen som den tidiga arbetarrörelsen lyckades ingjuta hos väldigt många bestod av flera delar. Den mest uppenbara är de stora politiska förändringarna som ett socialdemokratiskt maktinnehav skulle innebära. Socialdemokraterna lovade demokrati till folk som knappt hade några rättigheter, åtta timmars arbetsdag och socialförsäkringar till människor som levde i svält och armod. Det var värt riskerna ett engagemang i Socialdemokraterna och facket skulle innebära.
Vi fick i Sverige en demokratisk revolution som skulle efterföljas av en ekonomisk revolution. För det krävdes ingen väpnad revolution, det räckte med en stark och organiserad socialdemokrati.
Anne-Marie Lindgren analyserar Moderaterna och känner viss längtan efter en anständig konservativ idédebatt. Riksdagsvalet 2006 var en enorm framgång för M med 42 nya mandat. Åtskilliga av dem togs…