Arkiv

Vad skulle hända om sex var en rättighet? Är våra begär politiska? Och handlar förbud mot prostitution om en psykologisk tillfredsställelse i att straffa män? Minna Höggren har läst Rätten till sex.

Vem som blir åtrådd och vem som inte blir det är en politisk fråga om man frågar Amia Srinivasan, professor i politisk teori vid Oxfords universitet. Hon skriver i boken Rätten till sex att det inte finns någon ”rätt” till sex, men vågar ändå ställa sig frågan, om det skulle finnas en sådan, vem skulle då ha tillgång till den och vem skulle bli utan?

 
I Srinivasans värld handlar inte sex om reproduktion eller god folkhälsa. Inte heller om att använda sex som ett självstärkande identitetsprojekt eller som drivmedel för kulturdebatt. Sex är politik bortom svartvita diskussioner om samtycke och porr. Det är mycket större än så. Srinivasans tankar om det nakna mötet är bortom det socialdemokratiska familjeideal som vi medvetet eller omedvetet lever efter, förhåller oss till eller tar avstånd från. Inte för att Srinivasan skulle motsätta sig en socialistisk syn på relationer där jämställdhet och individuell frihet är målet. Men den typen av begrepp räcker inte till om vi vill förstå vad sex är och gör med oss på riktigt.

 
I sex essäer, somliga snårigare och radikalare än andra, skriver hon bland annat om vilka män som blir anmälda för sexualbrott (icke-vita) och vilka som blir felaktigt misstänkta för sexualbrott (icke-vita.) Hon går på djupet av konflikten mellan sexnegativa- och sexpositiva feminister samt beskriver hur fenomenet ”incels” (män som lever utan sexuella och/eller romantiska relationer mot deras vilja) hänger ihop med strukturell rasism, eftersom det ofta är den typen av män som blir utan sex och kärlek.

 
Genom att ta avstamp i klassisk feministisk teori presenterar hon tankebanor som känns nya och rent av fräscha. De väcker lust på ett sätt som den feministiska diskussionen inte gjort på flera år. Samtidigt som Srinivasan kritiserar mainstreamfeminismen visar hon vägen för en annan typ av praktisk feminism genom att plocka isär givna sanningar från det feministiska arvet och låta läsaren sätta ihop dem på nytt.

 
Hon påstår exempelvis att antiprostitutionsfeminister, som är för en kriminalisering av sexköp, någonstans vet om att allt annat än en legalisering försvårar situationen för sexarbetaren. Men Srinivasan påstår att den psykologiska tillfredsställelsen i att straffa män med hjälp av lagen, övertriumferar viljan för att göra villkoren bättre för kvinnorna som tjänar pengar på patriarkatet och på så vis också upprätthåller den. Det kanske stämmer, eller så gör det inte det. Oavsett är det en skrämmande och kittlande tanke att närma sig.

Jonatan Granlöf har läst ”Underkastelse” av Michel Houellebecq och längtar bort från alla ekokammare.

Herregud, vart har vi taget vägen egentligen? Efter att ha fallit in i virusångornas trötta oas, och därefter krigsutbrottets mörker, börjar samtiden komma tillbaka till en chockartad explosion av kulturkrig. Varför hatar vi varandra?
 

Jag läser Houellebecqs ”Underkastelse”. Det är en befrielse att få umgås med författaren vars verk verkligen förkroppsligar den apokalyptiska våren och hösten 2016. Verket vibrerar av fascismens antågande och plötsligt vädrar alla desillusionerade konservativa krafter morgonluft. När inte ens liberalerna eller de fria klarar friheten, är inte då underkastelsen oundviklig? Som vi fått se är den inte det, vi är fortfarande fria, men det känns som att vi på något sätt tappat luften ur våra lungor. Vi kvävs, idémässigt, socialt och i karriären. Jag tror inte ens de rika är lyckliga, att få hantera en lönsam värld utan ande eller själ. Vi är alla offer.
 

För Houllebecqs huvudkaraktär var det nog det islamiska månggiftet som var befrielsen från ledan och meningslösheten men för mig var det nog att få underkasta mig Underkastelse. En roman på riktigt engagerad med sin samtid som fångade något av den. Det finns så många ekokammare i dag att en intellektuell, forskare, politiker eller konstnär, som faktiskt engagerar sig med sin samtid blir revolutionerande, en morgonluft. Visar inte Boris Johnson, Michel Houellebecq eller till och med Kajsa Ekis Ekman på det? På för många ställen bryr sig fler om sitt personliga varumärke än människorna runt omkring sig, till och med när deras jobb bokstavligen är att bry sig om någon annan än sig själv?

I april förlorade Socialdemokraterna i Finland makten, trots Sanna Marins rockstjärnestatus. Vad hände egentligen? Topi Lappalainen rapporterar.
 

Riksdagsvalet i Finland den 2 april 2023 ser ut att leda till en skarp politisk kursändring, inte i utrikespolitiken, men i inrikespolitiken. Högerpartierna och Sannfinländarna segrade relativt stort jämfört med resultatet fyra år tidigare. Samlingspartiets retorik om att få skuldsättningen i bukt gick hem, trots att Finland inte befinner sig i någon skuldkris.
 

Socialdemokraterna, under ledning av en populär statsminister i Sanna Marin, gick till val i en situation där väldigt många var nöjda med den förda politiken. Inte minst vad gäller hur regeringen hade hanterat pandemin och energikrisen. Skuldsättningen som diskuterades i valet berodde till stor del på det akuta krisläget och största delen av regeringens krisåtgärder hade accepterats av högern när det begav sig, även om man inte skulle ha trott det när man lyssnade på kampanjtalen.
 

Socialdemokraterna ökade kraftigt i Helsingfors där man gick om De gröna och kom på andra plats efter högerpartiet Samlingspartiet. En lång rad tidigare tunga förluster för Socialdemokraterna i huvudstaden hade lett till en konstellation där Samlingspartiet och De gröna dominerade. De gröna hade till och med varit det största partiet i Helsingfors efter riksdagsvalet 2019, men kom nu på tredje plats i deras traditionellt starkaste fäste.
 

De tre största vinnarna i hela landet var Samlingspartiet, Sannfinländarna och Socialdemokraterna i ett val som uppfattades som ett statsministerval. Alla tre partierna befann sig runt 20 procent i opinionsmätningarna och vilket som helst av dem hade kunnat bli etta och inleda regeringsförhandlingarna som största parti. Nu blev Samlingspartiet etta med 20,8 procent, Sannfinländarna tvåa med 20,1 procent och Socialdemokraterna trea med 19,9 procent, men alla tre befann sig inom en procentenhet.
 

Det finns likheter mellan grekisk och svensk politik. Pavlos Cavelier Bizas skriver om det senaste valet i Grekland och vilka lärdomar vi kan dra för Sverige.

Likt många andra greker utomlands följde jag söndagens val i Grekland med spänning. Tyvärr slutade det med besvikelse över att den sittande högerregeringen fick förnyat förtroende. Högerpartiet Ny Demokrati som leds av premiärminister Kyriakos Mitotsakis fick ungefär lika högt stöd som i förra valet 2019 (cirka 40 procent).

 

De kommer dock till skillnad från förra valet inte kunna bilda en regering på egen hand direkt. Grekland har ett speciellt valsystem som ger det största partiet 50 bonusmandat för att enklare möjliggöra majoritetsregeringar. Reglerna ändrades dock med start detta val vilket innebär att bonusmandaten är möjliga att få först efter en andra omgång. Eftersom det gick så bra för Ny Demokrati har de meddelat att de kommer avvakta en andra valomgång den 25 juni för att få egen majoritet i parlamentet i stället för att regeringsförhandla med andra partier nu.

Det största oppositionspartiet Syriza, motsvarigheten till Vänsterpartiet i Sverige, gjorde ett katastrofval. De tappade 11 procentenheter, från 31 procent till 20 procent, trots att de suttit i opposition den senaste mandatperioden. Vårt systerparti, socialdemokratiska Pasok, gjorde däremot ett bättre val och ökade sitt stöd med över 3 procentenheter, dock från låga nivåer; från 8 procent till 11 procent.

Valresultatet blev ett misslyckande för vänsteroppositionen som det senaste året har haft flera gyllene tillfällen att öka sitt stöd då regeringen skakats av flera skandaler. Bland annat avslöjades det att en säkerhetsmyndighet, som genom ett politiskt beslut placerats under premiärministerns kontroll, hade avlyssnat flera journalister och oppositionspolitiker, däribland Pasoks partiledare Nikos Androulakis. Bland annat ledde detta till att Grekland tappade stort i ”World press freedom index” och landade lägst i rankningen bland EU-länder. I mars i år skedde också en tragisk tågkrasch där 57 människor miste livet. Stor kritik riktades mot regeringen för att man inte investerat tillräckligt i järnvägsunderhållet.

Skälet till att dessa händelser inte gett någon större effekt i valresultatet tror jag är för att många inte litar på vänsteroppositionen. Syrizas ledare Alexis Tsipras har haft problem med trovärdighet eftersom han regerade mellan 2015 och 2019 och inte lyckades genomföra det han sa att partiet skulle göra om det kom till makten. Ekonomin var förvisso dålig då, precis efter finanskrisen, medan ekonomin har återhämtat sig de senaste fyra åren under Mitsotsakis regering. Även om det berott på korrelation snarare än kausalitet har han belönats för det i detta val.

En annan fråga där regeringen har starkt stöd är att ta hårdare tag mot migranter. Många flyktingar söker sig till Grekland som första eu-land. Mitsotsakis som tycks ha kopierat ett vallöfte från Trump gick till val på att bygga en mur mellan Grekland och Turkiet med kravet att eu ska betala för muren.

Tyvärr finns det också en uppgivenhet gentemot politiken generellt i Grekland, något som visar sig i det låga valdeltagandet på 61 procent. Många anser att de politiska alternativen är dåliga och att det inte spelar roll vad man röstar på. Grekland är ett land som likt usa haft dynastier inom politiken. Nuvarande premiärminister Kyriakos Mitsotsakis pappa har också varit premiärminister mellan 1990 och 1993 och Papandreousläkten har haft tre socialdemokratiska premiärministrar under 1900- och 2000-talet. Det i kombination med hög korruption har skapat ett stort politikerförakt i Grekland.

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2023.

Den fackliga kampen handlar om fördelningen av arbetets värde. Den kampen vinner vi inte längre och därför behöver vi ompröva vår fackliga och politiska strategi. Vi behöver en ny moteld, skriver Susanna Gideonsson. 

 

Rättvisa kan betraktas som ett moraliskt rättesnöre. Ett begrepp olika personer kan lägga olika värdering i. Det är naturligt, i någon mån pratar vi filosofi. Här kan alla välja sin favorithållning och ägna sig åt teoretiska övningar. 

Men en facklig organisation ägnar sig inte åt värderingar eller teoretiska övningar. Vi är grundade i den enkla materiella principen att värdet som arbetare skapar ska fördelas mer jämlikt. Mer rättvist.  

När materiella orättvisor eller snedfördelningar övergår till värderingskonflikter försvinner något mycket viktigt. Nämligen upphovet till orättvisorna. Organisationen av vår ekonomi.  

 

Först och främst. Värde skapas av arbete. Och för att vara mer specifik, arbetare. Den fackliga kampen handlar om fördelningen av det värdet. Under en period har vi sett löneandelen i ekonomin minska. Större del går i stället till vinster. Sedan 2018 har vinstandelen ökat från drygt 35 procent till drygt 40 procent av förädlingsvärdet 2022, med en särskilt hög ökning de senaste två åren. Andelen som går till forskning och utveckling minskar också. Det senare är inte främst orättvist utan främst dumt och kortsiktigt. Men låt mig fokusera på den förändrade balansen mellan löneandel och vinstandel… 

 

Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 1/2023.

Om rättvisa innebär att alla drabbas lika blir det svårt att nå klimaträttvisa. Men att genomföra omställningen långsamt snarare än kraftfullt innebär en större orättvisa, menar Felix Antman Debels. 

 

Vi lever i en värld där spelreglerna är riggade. Visst, det finns alltid de som genom tur eller hårt arbete radikalt kan förändra sina levnadsförhållande. Men för det mesta är det enklare för den som redan har att få mer. I korta tider sätts spelregler som rättar till denna grundläggande orättvisa, ibland skakar krig och katastrofer om spelplanen, men genom historien har regeln snarare än undantaget varit att ojämlikheten i världen har ökat. Några lever i överflöd, de allra flesta lever i armod. Under de senaste 40 åren har vi också vant oss vid att omvälvande samhällsförändringar också stärkt dessa ojämlikheter: internet och digitalisering blev inte en motor för fri demokratisk opinionsbildning. Det blev ett sätt för en ny elit att bli snuskigt rik. 

 

Jag tror därför det finns en tämligen välgrundad skepsis mot att stora samhällsomvandlingar skulle leda till ett rättvisare samhälle. Välfärdsstatens period av utjämnande politik är faktiskt ett historiskt undantag, makt utövas generellt av de härskande för att gynna sig själva. När mänskligheten nu måste genomdriva en av de mest strukturella förändringarna någonsin, övergången till ett fossilfritt samhälle, blir frågan än mer akut. 

 

Det finns hos många progressiva partier en närmast existentiell ångest över att närma sig klimatfrågan i tron att en radikal omställning ska slå undan levnadsförutsättningarna för dem med små resurser, medan de starkaste ska kunna leva sina liv så som det alltid har varit…