Arkiv

På många sätt har den Europeiska unionen haft en framgångsrik period de senaste åren. Hanteringen av pandemin och den relativt sett goda sammanhållningen kring hur vi bör möta aggressionen mot Ukraina har stärkt det europeiska samarbetet. Men också på lagstiftnings- och policyområdet har framsteg gjorts.
 

Med den nya migrationspakten finns nu för första gången förutsättningar för en gemensam asyl- och migrationspolitik som både är mer rättssäker och förutsägbar. Den medvetna satsningen på grön omställning har givit eu en global ledartröja i klimatarbetet. Det finns fortfarande ett tiotal länder som bankar på EU:s dörr och vill bli medlemmar. Attraktionskraften i det europeiska projektet finns fortfarande där.
 

Men samtidigt tycks orosmolnen bli allt svartare. Den ryska aggressionen mot Ukraina sätter hela Europas säkerhet på spel. Världshandeln får alltmer osäkra förutsättningar för varje nytt utspel från Vita huset. Högerpopulismen växer sig starkare och starkare i nästan alla medlemsländer.
 

Både framgångarna och utmaningarna leder till att en ökad majoritet av medlemsländernas medborgare ser eu som det bästa sättet och komplementet till nationalstaten för att skydda de värden som vi vill ska prägla våra samhällen men också som ett effektivt instrument att möta osäkerheten.
 

Vart är då eu på väg i dessa stormiga vatten? Det finns nog inget entydigt svar på den frågan men jag vill peka på några viktiga element som är nödvändiga för en bättre europeisk framtid.
 

Året är 2015. Fyra kandidater till partiledarposten i Labour kliver in i en hall i Warrington, i nordvästra England. Tre av dem ser besvikna ut. Vad de – och ett fåtal andra – vet, är att den erfarne vänsterpolitikern Jeremy Corbyn har vunnit. Och inte bara vunnit: han har segrat överlägset, med omkring 60 procent av rösterna.

Liz Kendall, högerfalangens kandidat i Labour, skrattar godmodigt när resultaten läses upp. Efter en kampanj där hon ställt sig bakom nedskärningar i välfärden fick hon bara 4,5 procent av Labourväljarnas stöd. Det svaga stödet fick dock knappt någon uppmärksamhet i skuggan av Corbyns omvälvande valseger. Men nästan ett decennium senare får Storbritannien lida för de där knappt fem procenten på grund av de lärdomar som Labours högerflygel drog av det.
 

Att tala om att landet ”lider” kan tyckas överdrivet. Efter Labours valseger i det allmänna valet i juli förra året är vi för första gången sedan 2010 fria från Toryregeringar. Dessutom har Labour en enorm parlamentarisk majoritet, som man redan använt för att driva igenom ambitiös lagstiftning för att exempelvis stärka hyresgästers och arbetstagares rättigheter. Det nya lagförslaget om hyresgästskydd kommer till exempel snart att förbjuda så kallade ”no-fault”-vräkningar. (Det kanske förvånar svenska läsare att hyresvärdar i England i dag kan vräka någon utan att ange något skäl.)
 

Men mer övergripande är bilden långt ifrån ljus.
 

När ”atoms for peace” lanserades av den amerikanske presidenten Eisenhower i FN 1953 blev det startskottet till en utbyggnad av kärnenergi i många delar av världen. Sverige hörde till de länder som länge var i framkant vad gäller forskning om och utveckling av kärnreaktorer, där en första forskningsreaktor stod klar under KTH redan 1954. Lise Meitner var en av initiativtagarna till denna reaktor. Den följdes senare av flera forskningsreaktorer i Studsvik samt design av egna reaktortyper för värme och elektricitet i Ågesta och Marviken.

Under en ganska kort tidsperiod (Oskarshamn 1 överlämnades för leverans 1972, och Forsmark 3 togs i drift 1985) byggde Sverige elva reaktorer, som tillsammans med vattenkraften gav en i stort sett fossilfri elproduktion. Med bildandet av SKB, Svensk Kärnbränslehantering Aktiebolag, och uppdraget att ansvara för slutförvaret har Sverige varit internationellt ledande i processen för avfallshantering. Nyligen har Mark- och miljödomstolen gett tillstånd till ett slutförvar för använt kärnbränsle i Östhammar kommun. Därmed är bränslecykeln sluten och förhoppningsvis kan de första kopparkapslarna med utbränt kärnbränsle snart kunna slutförvaras i Forsmark. Det har varit en exemplarisk process med tanke på hur få industrier som tar hand om sitt avfall från utvinning till förvaring eller återanvändande.

Det finns en annan beslutsmässighet i vårt grannland. Intressant nog stöder Finlands miljöpartister utbyggnaden av kärnkraften.

Finland, som har anammat den svenska metoden för slutförvaret, har kommit längre vad gäller byggandet och utplacering av kapslarna. Det finns en annan beslutsmässighet i vårt grannland. Intressant nog stöder Finlands miljöpartister utbyggnaden av kärnkraften. Man har landat i slutsatsen att världen behöver utveckla fossilfria energikällor med alla tillgängliga medel, och där är kärnkraft en oundviklig komponent. Visserligen blev Finlands senaste tillskott av kärnenergi kraftigt försenat och betydligt dyrare än planerat, men Europas mest moderna kärnkraftverk levererar nu 1600 MW energi dygnet runt och bidrar till Nordens fossilfria energi.