Att ta tillbaka kontroll över välfärden kommer kräva förberedelse och handlingskraft, såväl i kommuner och regioner som i riket. Johan Enfeldt ger råd framåt.
Det maktlösa kommunalrådet
– Blir det som du bestämmer, eller bestämmer du som det blir?
I skriften Högerpopulismen och jämlikheten beskrev Anders Nilsson och Örjan Nyström det maktlösa kommunalrådet med en briljant fråga ställd av komikern Claes Eriksson. Frågan fångar mycket kärnfullt den förändrade politikerrollen i många kommuner och regioner.
I stället för att vara allmänhetens företrädare framstår politiker allt oftare som byråkratins representanter gentemot medborgarna. Nilsson och Nyström gick så långt att de menade att en av politikens faktiska funktioner i dagens samhälle är att vara ”buffert för missnöje mellan folket och en styrande administrativt-byråkratisk apparat”. Att förargelse över ”politikerna” blir en säkerhetsventil för frustration över förhållanden och förlopp som ligger bortom medborgarnas – och ofta nog även politikernas – inflytande.
Det här är det stora hotet mot möjligheterna att förändra samhället i socialdemokratisk riktning. Om väljarna inte märker av vår politik ens om socialdemokrater kommer till makten finns det allt färre skäl att rösta på oss.
Sanningen är den att många beslut om välfärdens organisering flyttats bort från de folkvalda. Det gör det svårare för oss att ändra på dem, även om vi skulle lyckas vinna rösterna och mandaten. Att det blivit så här är förstås ingen slump.
Focus on the rules, not the rulers. Det blev ett mantra för den amerikanska högern runt de båda Nobelpristagarna Milton Friedman och James McGill Buchanan, när de besviket konstaterade att privatiseringarna gick för långsamt. Lobbypengar från finansiärer som bröderna Koch räckte visserligen till för att få republikanska politiker valda, men för att uppnå långsiktig förändring behövde de hitta sätt att få privatiseringarna att leva vidare oberoende vem som vann nästa val. Sverige är ett land där deras strategier lyckats ovanligt bra.
Det är där vi står i dag. De 30 år som gått sedan privatiseringarna började har förändrat både det politiska beslutsfattandet och politikens räckvidd. Socialdemokrater som vill göra skillnad efter nästa val måste förbereda sig för att rå på både formalia och kultur. Utan förberedelser är det risk att nästa socialdemokratiska kommunstyrelseordförande inte blir den som ”tar tillbaka kontrollen” utan i stället ett kommunalråd som ”bestämmer som det blir”. Det blir ingen lätt match.
Det handlar förresten inte bara om lagar och regler som beslutats i riksdagen, utan minst lika viktiga är styrdokument, ramavtal och upphandlingar i kommuner och regioner.
Utmanövrerad av sin egen styrmodell
När vi vunnit valet mot höger populisterna kommer nästa strid. I boken Trängd demokrati beskriver författarna hur demokratin är trängd mellan å ena sidan auktoritära nationalistiska krafter och å andra sidan ”styrformer som inte längre fungerar med annat än att ge marknadens principer än större spelrum”. Alla som varit i kommun- eller regionpolitik det senaste decenniet känner igen hur gränsdragningen mellan vad och hur återkommande används för att begränsa politikens räckvidd.
I teorin fattar politiken beslut om vad, och tjänstemannaorganisationen tar sedan hand om hur det ska genomföras. Det finns tre tydliga problem med detta resonemang.
För det första är det uppenbart att hur:et i själva verket ofta är politiskt. Det är faktiskt lätt att visa. Vad kan vara till exempel att erbjuda en ny utbildning via komvux. Hur blir då att organisera ut bildningen. Självklart ligger det politik i frågan om att driva den i egen regi eller göra ännu ett avrop på det befintliga ramavtalet med Hermods eller något annat Academediavarumärke. Forskarna Malin Rönnblom och Kerstin Alnebratt har i boken Feminism som byråkrati beskrivit det som att byråkratins organisering borde vara en politisk fråga, men att byråkratin i stället kommit att bestämma över politiken.
För det andra ligger politikens beslut om vad ofta på en så hög nivå att det blir svårt att invända emot dem. Om fullmäktiges beslut i praktiken blir allmängods på formen ”attraktiv arbetsgivare” eller ”fler som klarar gymnasieexamen” gör sig partierna irrelevanta. Politiken är dessutom ofta sedan chanslös mot byråkratins invändningar i form av praxis och ekonomi. Risken är att det blir besparingar på såväl kompetensutveckling för vårdbiträden som läromedel i gymnasieskolan, de politiska målen till trots.
För det tredje är det risk att frågan om varför glöms bort. Socialdemokrater som springer direkt på lösning, på vad som ska göras utan att komma ihåg att, eller ibland ens kunna, förklara varför blir i bästa fall otydliga, men ofta faktiskt helt obegripliga. Utan ett varför blir det svårt att fånga väljarnas intresse. Utan ett varför blir det svårt att skapa opinion. Utan ett varför lämnas frågan om hur vind för våg.
Kundbegreppet gör förändring svårare än du tror
Det är många som skrivit om varför vi ska vara medborgare och inte kunder i välfärden. Argumenten för detta är många och handlar om att hur kundbegreppet privatiserar och minskar medborgarens delaktighet. Att ändra på detta är dock antagligen långt svårare än att radera begreppet ur kommunens styrdokument.
Kundbegreppet har förändrat den demokratiska kulturen i grunden, inte bara när det gäller hur medborgarna ser på välfärden, utan också på samspelet mellan det allmänna och medborgarna. Vi ska inte heller underskatta det avtryck kundbegreppet satt i politiken och på de politiska partierna och deras företrädare. Bengt Göransson beskrev i Tankar om politik det som att ”den politiskt valde medborgarföreträdaren känner sig företräda säljaren i förhållande till medborgaren”, och hur det i sin tur leder till att den folkvalde blir chef för administrationen i stället för medborgarnas företrädare.
Den nyvalda nämndordförande som inte förmått förbereda för en förändring riskerar att stöta på patrull, inte bara bland tjänstemän och medborgare utan också i det egna partiet.
Är man inte förberedd är man oförberedd
Förändringen kommer alltså inte att gå av sig självt, inte ens efter ett fantastiskt valresultat. Vi kan dock ge den hjälp på traven. Det är helt enkelt nödvändigt att vi förbereder oss. Jag ser tre saker vi som parti kan prioritera i hela landet och på alla nivåer i organisationen:
Utbilda. Om vi inte har klart för oss hur vi ska rå på de mekanismer som gett oss allt fler marknadslösningar riskerar vi att stå kvar med en lika privatiserad välfärd som tidigare. Att då slå oss för bröstet med ett ”men vi fick in krav på arbetsskor i den senaste upphandlingen” kommer inte att räcka i väljarnas ögon, eller förhoppningsvis våra egna.
Åren fram till nästa valrörelse måste ägnas åt att lära våra nuvarande och potentiella förtroendevalda hur omfattande privatiseringarna är, hur de införts och hur regelverken ser ut. Vi behöver lära oss var vi kan använda regelverken till vår fördel och var vi faktiskt måste ändra på dem.
Planera. En rivstart efter valet har inte bara symbolisk betydelse. När det gäller att återta kontrollen över välfärden är det nödvändigt. Det kommer att vara stökigt att ta över verksamheter i egen regi. Om det sker för sent kommer väljarna inte att hinna märka mer än det. Att det blir stökigt. Gör därför en lista på alla verksamheter som privatiserats. När går avtalen ut? När måste vi sätta i gång med att förbereda för att återta i egen regi för att det ska vara möjligt?
Glöm inte reglementen och delegationsordningar! De är ofta helt avgörande för vilka beslut som i praktiken kommer att lyftas till politiken och vilka som kommer att ”rulla på” utan de förtroendevaldas inblandning. Besluten om dessa viktiga styrdokument tas ofta av ett lätt överrumplat fullmäktige i början av varje mandatperiod. Se till att komma väl förberedd. Ha fullständigt klart vad som behöver ändras för att öka förutsättningarna för att ta tillbaka kontrollen. Fokusera på allt som har med driftsform och upphandling att göra. Fastna inte i tjänstemannaorganisationens förslag. Fundera på vad som ska vara politik. Vänta inte tills valet är vunnet. Jobbet går att göra nu.
Organisera. Hur ska vi styra efter valet? Oavsett om vi är i opposition eller majoritet i dag måste vi förbereda ett scenario där vi är starkare. Med till exempel 13 av 51 mandat i fullmäktige i dag är det rimligt att sikta på minst 20 nästa gång. Vilka poster kommer vi att ha då? Vilka ordförande, hur många ledamöter och ersättare, hur många bolagsstyrelseposter? Har vi ens tillräckligt många aktiva medlemmar? Gör en plan för bemanning efter 2026. Engagera, planera och förbered. Nu.
Slutligen skadar det inte att prova att utmana lite. Lägg ett offensivt förslag redan i dag. Testa gränserna för dagens lagstiftning. Gör ett försök att återta en verksamhet i egen regi. Föreslå att dra tillbaka en delegation för att stärka politiken. Utmana kundmetaforen. Bryt ”vad och hur”-normen.
Det kommer kosta
Slutligen. En underfinansierad förskola eller ett underfinansierat äldreboende kommer ofta att vara underfinansierat oavsett utförare. Att utlova förbättrad välfärd med mer personal som har bättre villkor utan att göra något åt välfärdens finansiering håller inte. Att stoppa vinstläckaget räcker en bit, men inte hela vägen. Att återta en verksamhet blir ingen succé om bemanningen fortfarande är otillräcklig och arbetsvillkoren undermåliga. Vi måste som parti vara beredda att prata om kostnaderna och att finansiera våra förslag. Vi måste ge tydliga besked om bättre förutsättningar för kommuner och regioner. Vi måste säga att det kommer att kosta att förbättra välfärden, men att det kommer vara värt det.
Det svenska skattetrycket, eller skattekvoten, tangerade 50 procent av BNP 1990. I dag är vi nere på 42 procent. Det är samma nivå som vi hade 1976. Fundera en stund över hur välfärden såg ut då. Att kritisera ännu en skattesänkning från höger fungerar inte om svaret på frågan om vi själva tänker riva upp beslutet är ett svagt ”vet inte”. Väljarna är smartare än så.
Johan Enfeldt, välfärdsutredare på LO och förtroendevald socialdemokrat i Enköping
