Vår tid är postliberal

Den postliberala eran och liberalismens begränsningar
Valet av Donald Trump och populismens framfart över Europa bekräftar att vi redan trätt in i en postliberal era. Vår tid markerar slutet på den liberala hegemoni som först uppstod under 1960- och 1970-talen och som triumferade efter kalla krigets slut – en sammansmältning av en vänster-inriktad socio-kulturell liberalism och högerns ekonomiska liberalism. En bred liberal-progressiv konsensus, baserad på personlig autonomi, globalisering, kunskapsekonomin och en växande medelklass, har kollapsat. Efter finanskrisen, covid-19 och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blir det allt tydligare att en majoritetspolitik kräver ökad säkerhet, nationell motståndskraft, en balanserad ekonomisk modell samt nya koalitioner mellan sociala klasser och kulturer.

Det samtida liberala projektet – med sitt fokus på individen, negativ frihet (definierad som avsaknad av begränsningar för privata val, förutom lag och samvete), subjektiva rättigheter och maximering av nytta – misslyckas med att förstå den värld och verklighet vi lever i. En del av förklaringen är att 1900-talets liberalism förnekade alla föreställningar om substantiella, transcendentala värden till förmån för individuella rättigheter garanterade genom samhällskontraktet, samt en nyttoorientering definierad som minimering av smärta och maximering av njutning. Till skillnad från den äldre klassiska liberalismen eller liberalismen hos tänkare som T.H. Green, J. A. Hobson och L. T. Hobhouse så har den samtida liberalismen ofta reducerat rättvisefrågor till antingen legalistiska resonemang eller utilitaristiska kalkyler. Detta har lett till att grundläggande frågor som globaliseringens och massinvandringens inverkan på samhället har avpolitiserats samtidigt som de slutgiltiga besluten har överlämnats antingen till icke folkvalda byråkratier, halvstatliga organ eller domstolar.

Följden har blivit att liberala samhällen under de senaste decennierna har bevittnat en centralisering av makt, en koncentration av rikedom och en varufiering av vardagslivet. Allt detta underminerar de liberala löftena om lika möjligheter, rättsstatens principer, demokratiskt styre och universella mänskliga rättigheter. Dessutom undergrävs mer fundamentala målsättningar om människans blomstring och det gemensamma goda.

Rötterna bakom liberalismens misslyckanden går djupt. Både den liberala filosofin och den liberala ideologin har visat sig vara motsägelsefulla och självdestruktiva.

Rötterna bakom liberalismens misslyckanden går djupt. Både den liberala filosofin och den liberala ideologin har visat sig vara motsägelsefulla och självdestruktiva. Som den franske filosofen Jean-Claude Michéa har visat så frambringar den samtida liberalismens triumf alltmer ett ”allas krig mot alla” (Hobbes) och idén om människan som ett självägande djur (Locke), vilka var dess grundläggande förutsättningar.

Men det är inte bara så att den liberala ideologin är motsägelsefull, eftersom de oundvikliga konflikterna mellan konkurrerande rättigheter endast kan lösas genom centraliserad makt. Det är också sant att individuell frihet, när den kopplas loss från självbehärskning och ömsesidiga skyldigheter, glider in i ofrihet – till och med tyranni – eftersom obegränsad frihet gynnar de starka framför de svaga, de rika framför de fattiga och de mäktiga framför dem utan röst. Självurholkningen av liberala värden som frihet, jämlikhet, tolerans och pluralism återspeglar patologier som både förvränger liberalismens principer och avslöjar dess ideologiska logik.

Liberalismen representerar således den historiskt betingade, men ontologiskt och etiskt onödiga, segern girighet, misstro och våld mot det som är ömsesidigt fördelaktigt, generöst, pålitligt och bygger på övertygelsens kraft. Liksom den liberala filosofin har omdefinierat människan som fundamentalt individuell, abstraherad från sina rötter och sin förankring i samhället, har också liberalismen i praktiken ersatt strävan efter ömsesidigt erkännande och gemensam blomstring med jakten på rikedom, makt och njutning – vilket har bidragit till ekonomisk instabilitet, social fragmentering, kulturkonflikter och ekologisk förödelse.

Faktum är att den ”verkligt existerande” liberalismen underminerar förutsättningarna för ett gemensamt liv i samhället: upplösningen av nära band och solidaritet, uppluckringen av grundläggande gemenskaper – särskilt familjen – vilket leder till en hisnande ökning av ensamhet, frånkoppling av arv och historiska förbindelser, framväxten av monstruösa sociala ojämlikheter samt eliternas separering från vanliga människor. Västerländska samhällen har inte råd att lösas upp av okontrollerad invandring, och det är djupt orättvist om kvinnor måste tävla mot transatleter. Det är dags att begrava denna variant av liberalism, dess sociala katastrof och den auktoritära arrogans den alstrar.

Vad postliberalism är och inte är
Postliberalism är, för det första, ett erkännande av denna ”postliberala” verklighet: att liberalismen har muterat till en intolerant ultraliberalism, som på olika sätt är auktoritär både i ekonomiska och socio-kulturella termer. För det andra framför postliberalism argumentet att liberalismen i sig aldrig var tillräcklig. Liberalismens primat för individuella val kommer alltid att utvecklas till ultraliberalismens okränkbara självbekräftelse. När dessa principer väl är på plats så kan ordningen endast upprätthållas på godtyckliga och ofta tvingande sätt, om än maskerade av liberal legalism och procedurfixering. Därför hävdar postliberalismen, för det tredje, att respekten för frihet måste balanseras av en gemensam strävan efter ekonomisk rättvisa och det allmännasbästa. Endast på en sådan grundval kan respekten för förnuftsbaserade argument och demokratisk debatt återställas. Fred och konsensus kräver en stark överenskommelse om de överordnade målen. Emellertid kommer en sådan överenskommelse om målen aldrig att bli fullständig, och en formell acceptans av att ”komma överens om att vara oense” kommer alltid att ha sin plats i en konstitutionell ordning.