Den franska filosofen Simone Weil (1909–1943) sammanställde själv endast ett verk för tryckning. ”Att slå rot”, som utkom 1949, först några år efter hennes alltför tidiga död, var ett beställningsverk från den franska exilregeringen i London. De önskade att hon skulle rita upp de politiska principerna för Frankrikes återuppbyggnad när kriget väl var över.
Författaren Albert Camus, som ansåg Weil vara ”det enda stora intellektet i vår tid”, tillmätte ”Att slå rot” en så stor betydelse att han skrev: ”Man kan omöjligt tänka sig en pånyttfödelse av Europa om det inte tas hänsyn till de krav som Simone Weil här fastslagit.” Vilka är då kraven som Weil framhäver? Det handlar, som titeln skvallrar om, om de villkor som måste uppfyllas för att människan ska kunna ”slå rot”.
I bokens första del ägnar sig Weil på typiskt filosofiskt manér åt begreppsutredning. Hon utövar en ständig dialektik med sig själv och tar ingenting för givet. Kanske förvånar vissa av begreppen, som inte alla hör till den vänsterintellektuelles vanliga repertoar. Människan har behov av trygghet, men också av risk. Av självbestämmande, men också lydnad. Av jämlikhet och frihet, men också av en viss sorts ordning och hierarki.
Människan har behov av trygghet, men också av risk. Av självbestämmande, men också lydnad.
Redan bokens allra första mening öppnar upp en värld av moralfilosofiska föreställningar och idéhistoriska rum: ”Begreppet förpliktelse går före begreppet rättighet; det senare är underordnat det förra och är beroende av det.” Bara denna korta utsaga går så på tvärs med vår rättighetsorienterade samtid att den i sig kastar nytt ljus över många samtidsföreteelser, som så ofta härrör just från idén om rättigheter, grundad i en upplysningspräglad syn på rättigheter som naturgivna. Men om man som Simone Weil överordnar begreppet ”plikt” kastar det om många av den samtidspolitiska diskussionens utgångspunkter. Plikten är för henne andra sidan av rättighetens mynt, och därtill den viktigare sidan. Inte, som man kanske hade kunnat tro, på så sätt att den som åtnjuter en rättighet måste ha förtjänat den genom att först uppfylla sina plikter, utan sett från den handlande personens, subjektets, sida i relation till sin nästa; vi bör behandla våra medmänniskor med respekt, inte främst för att de har ”rätt” till det, utan för att vi har en förpliktelse till det.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
