Vad krävs för att få bukt med gängkriminaliteten? Teresa Carvalho, Socialdemokraternas nya rättspolitiska talesperson, skriver om sitt Norrköping och behovet av krisinsikt.
Den 27 oktober i år skedde åter en gängskjutning hemma i mitt Norrköping. Denna gång var det en fjortonårig kille som sköt. Det artonåriga offret fick föras till sjukhus med livshotande skador. Med stor sannolikhet handlar det om ett utlagt beställningsmord i gängmiljön.
Tyvärr har detta blivit svensk vardag. Över hela vårt land lever vanligt folk med rädslan för våld i sin absoluta närhet. Sverige har blivit otryggt. Och människor frågar oss socialdemokrater hur vi kunde låta det hända.
Såg ni inte hur konflikterna växte kring narkotikahandeln? Reagerade ni inte på att våldet blev allt grövre? Förstod ni inte vad den stora flyktinginvandringen till redan utsatta områden skulle leda till? Var det inte uppenbart för er att marknadsskolan drev på segregationen och urholkade resurserna? Insåg ni inte att fyra år är ett alldeles för lågt straff för ungdomsmord? Eller att den nya tekniken gav de kriminella mer effektiva verktyg för sin brottslighet? Och viktigast av allt: har ni lärt er läxan? Vad vill ni nu?
För stora delar av befolkningen vilar förtroendet för oss som parti på att vi kan ge bra svar på dessa frågor.
Tryggheten är frihetens förutsättning
Jag kommer från Norrköping, och här har jag bott i stort sett hela mitt liv. Norrköping är en stad som genom åren gått igenom många tuffa prövningar; inte minst till följd av industrinedläggningar och strukturomvandlingar som lett till arbetslöshet och ekonomiska påfrestningar. Men likt fågel Fenix har vi alltid återkommande rest oss ur askan. Det har gett staden en särskild anda, grundad i den historiska och kulturella identiteten som arbetarstad. En anda präglad av stolthet, samhörighet, uthållighet, mångfald och förmåga till förnyelse.
I dag har denna Norrköpingsanda fått sig en törn. Många beskriver en uppgivenhet och känsla av förlorad gemenskap. Segregationen har blivit mer påtaglig och det finns bostadsområden där svenska språket knappt förekommer. Många känner i dag någon som varit i närheten av en skjutning eller som bor i kvarter där det sprängts. Man oroar sig för vad som kan hända härnäst.
Ett stenkast från där jag bor fick polisen spärra av lekplatsen där mina barn brukar leka för att hantera en skarpladdad bomb.
Ett stenkast från där jag bor fick polisen spärra av lekplatsen där mina barn brukar leka för att hantera en skarpladdad bomb. Det sköts nyligen i gallerian där jag brukar handla. I våras avrättades en ung pojke mitt på gatan i ett radhusområde. Efter mordet började dödslistor cirkulera i sociala medier med namn på andra högstadieelever. Alltså dödslistor på barn – hur sjukt är inte det?
Mot denna bakgrund är det inte konstigt att människor lovordade SD-regeringen när landets första säkerhetszon inrättades i Hageby i juni i år. Äntligen gjorde politiken något. Vanliga hederliga invånare i eftersatta områden, som drabbats särskilt hårt av utvecklingen, välkomnade att bli visiterade och kontrollerade.
Invånarnas reaktion var en överraskning för vissa, även i vårt parti, men tryggheten är frihetens förutsättning. Det gäller allra mest där tryggheten är som lägst. Att återskapa tryggheten är i dag vanligt folks och svensk arbetarklass viktigaste prioritering.
I grunden är det socialdemokratiska självklarheter. Du har rätt att känna dig trygg. I arbetslivet, när du går i pension eller om du har oturen att bli sjuk. Lika självklart är att det ska vara tryggt och säkert på våra gator och i våra bostadsområden. Oavsett var man bor ska man kunna gå ut på kvällarna. Man ska kunna skicka ut sina barn att leka utomhus. Tonåringar ska kunna driva omkring, äldre människor ska respekteras och inte behöva vara på sin vakt vid möte med andra människor.
Har man tryggheten som ledstjärna är också riktningen för en socialdemokratisk rätts- och kriminalpolitik tydlig. Fokus måste ligga på att återskapa den trygghet som i dag gått förlorad. Samhället måste då skyddas från farliga brottslingar. Det ska inte vara möjligt för kriminella att styra och ställa och genom sitt vålds- och skrämselkapital tysta hederliga medborgare. Gängkulturen som präglas av förfärliga heders- och machovärderingar och våldsromantik måste bekämpas. Ingen ska behöva ligga sömnlös av oro för att ens barn ska insocialiseras i den miljön.
Kampen mot gängkriminaliteten är en viktig del av strävan mot ett rättvist och jämlikt samhälle. Det handlar om något större än att bara lagföra och döma. Det är ett politiskt löfte om ett Sverige där alla, oavsett bakgrund, inkomst eller bostadsområde, ska ges samma tillgång till en trygg och säker vardag. Samma möjlighet till ett gott liv med framtidstro.
Det krävs nya politiska lösningar
Den rättspolitiska debatten förs i dag ofta från två helt olika utgångspunkter. Å ena sidan finns de som säger att vi nu har testat hårdare straff, att det uppenbarligen inte fungerat, och att vi nu måste byta den politiken mot en som fokuserar på tidiga brottsbekämpande och förebyggande insatser. Å andra sidan finns de som tvärtom menar att de många repressiva åtgärderna vi tog initiativ till och genomförde under den föregående mandatperioden var för blygsamma och att vi nu måste ta i med hårdhandskarna på riktigt. Jag anser att bägge dessa slutsatser är korrekta samtidigt.
Socialdemokraterna genomförde under den föregående mandatperioden en helt nödvändig omläggning av både migrations- och kriminalpolitiken och ser i dag också tydliga resultat av det. Polisen har nu möjligheter att kunna besluta om vistelseförbud och beslagta kriminellas egendom. Snart har vi också ett nytt biometriregister på plats och väsentligt fler övervakningskameror. Polismyndigheten fortsätter växa med fler anställda som också har fått bättre möjligheter att lyssna och läsa av digital trafik och innehållet i de kriminellas telefoner. Allt detta grundar sig i vårt arbete och vår politik som vi ska vara stolta över att ha påbörjat.
Samtidigt är det tydligt att vår politik inte var tillräcklig. Vi höjde straffen för vapenbrott för lite och för sent. Vi lyckades inte vända segregationen eller utvecklingen i våra utsatta områden, ojämlikheten fortsätter att öka. Det saknas fortfarande verkningsfulla system för att punktmarkera barn och unga på väg in i kriminalitet och för att stödja och vägleda deras föräldrar. Vi gjorde inte upp med den havererade HVB-hemsmarknaden. Polisen har fortfarande inte tillräckliga verktyg för att komma åt ledarna inom den organiserade brottsligheten och deras företag och pengar. Vi har inte lyckats vända trenden när det gäller försäljningen och bruket av narkotika.
Här behöver mer göras och det är runt dessa frågor som vi nu utvecklar ny politik.
Högern lovade allt till alla men kommer inte leverera
Inför valet 2022 meddelade högerpartierna att de skulle genomföra en rivstart och trycka tillbaka gängkriminaliteten. Men efter två år ser vi tyvärr hur regeringens företrädare i och för sig fortfarande pratar offensivt men saknar förmåga att prioritera. Utvecklingen går fortsatt åt fel håll.
Gängvåldet har blivit allt grövre och drabbar allt fler oskyldiga. Sedan förra året har antalet barn under 15 år som misstänks delta i mordärenden ökat med 200 procent. Sprängmedlen har ersatts av handgranater och artonåringar ersatts av fjortonåringar. Varken gängkriminaliteten eller den bakomliggande, maffialiknande, organiserade brottsligheten har i grunden försvagats. Det parallella rättssystemet där mord begås som hämnd fortsätter. Så kan vi inte ha det.
Som sammankallande i Socialdemokraternas kriminalpolitiska arbetsgrupp och som ny rättspolitisk talesperson är det uppenbart för mig att det krävs ett nytt angreppssätt för att vända utvecklingen. Det behövs en plan som sträcker sig över flera politikområden och mandatperioder.
SD-regeringen förstår inte detta. De vägrar lyfta blicken från sitt Tidöavtal och göra det som krävs. I stället för att fokusera på att lösa det faktiska samhällsproblemet – gängkriminaliteten – tar de ett för brett grepp och bränner av resurser och lagstiftningskapacitet på en ideologiskt driven och allmänt ökad repression. SD-regeringen utvärderar inte sig själva efter antalet skjutningar utan efter antalet utdömda fängelseår. Kosta vad det kosta vill, antalet intagna ska mångdubblas. Oavsett ifall det gör Sverige tryggare eller inte.
Det här en ineffektiv kriminalpolitik. Många typer av kriminalitet minskar redan och ytterligare straffskärpningar för cykelstölder och krogslagsmål är meningslösa. Det är inte dessa brott som skapar otryggheten eller som spär på misstron och rasismen. Samhället blir inte bättre av att fler personer avtjänar fler korta fängelsestraff.
Det som behövs är ”repression med precision” där vi tydligt fokuserar på gängen.
Det som behövs är ”repression med precision” där vi tydligt fokuserar på gängen. Sverige måste också göra upp med decennier av försummelse av utsatta områden där gängkulturen kunnat växa sig stark. Men för det saknar SD-regeringen en plan. Tvärtom kommer deras politik leda till att segregationen förvärras.
Genom en rättssäker och träffsäker reformagenda ökar vi tryggheten
Som tidigare nämnts ökar inte all brottslighet, men när det kommer till den gängrelaterade kriminaliteten med sprängningar och skjutningar så sticker Sverige ut på ett horribelt sätt.
Svensk lagstiftning är inte anpassad efter hur den grova kriminaliteten har utvecklats. Gängtopparna som beställer morden kommer undan och bosätter sig utomlands. Trots att det är uppenbart vem som är högst ansvarig går det alltför sällan att bevisa. Tystnadskulturen är utbredd och de brottsbekämpande myndigheterna hamnar efter. Under 20-talet har Sverige kunnat lagföra en del gängtoppar tack vare andra länders arbete.
Fransk polis knäckte kommunikationstjänsten Encrochat. I Sverige resulterade det i att många grova brott kunde förhindras och flera brott klaras upp. Encrobevisningen ledde till 400 tilltalade där över tio personer dömdes till livstid och över 1500 fängelseår dömdes ut. Många gängledare sitter numera bakom lås och bom. Det är bra. Framåt behöver vi ytterligare förenkla möjligheterna för polis och åklagare att kunna ta del av de kriminellas datatrafik.
Men det behövs också helt nya verktyg. Vi socialdemokrater har bland annat föreslagit en svensk maffialag inspirerad av den amerikanska Ricolagstiftningen för att komma åt gängtopparna. En central del i den lagstiftningen är en form av kollektivt straffansvar där alla gängmedlemmar kan straffas för den brottslighet som det kriminella nätverket begår.
Går man med i ett gäng, tjänar pengar på verksamheten och gynnas av att en konkurrent blir mördad. Ja, då bär man också ansvar för mordet och ska kunna dömas därefter. I kombination med ett utvecklat kronvittnessystem har ett sådant kollektivt ansvar lett till att man i USA i många fall förmått bryta tystnadskulturen. Gängmedlemmarna har angivit topparna. Till detta vill vi också se en möjlighet att åtala juridiska personer. Detta för att komma åt maffians företag och deras avtalspartner som göder den kriminella ekonomin. Men detta kommer inte räcka. För att knäcka gängen måste vi få stopp på nyrekryteringen.
När föräldraansvaret brister behöver samhället ges bättre verktyg att agera. Socialtjänsten behöver ha möjligheten och resurserna för att kunna punktmarkera unga på väg in i grov kriminalitet, antingen med följeslagare eller fotboja. Det handlar om att säkerställa att de går till skolan, fritidsaktiviteter samt hem, och därmed håller sig borta från kriminella miljöer. Det handlar ytterst om att skydda ungdomarna från att förstöra sina egna och andras liv.
Kort sagt: det behövs helt nya metoder för att trycka tillbaka gängkriminaliteten. Vi behöver vara beredda att göra allt som är rättssäkert och träffsäkert.
Säga som det är – göra det som krävs
Gängvåldet är inget mindre än en fullkomlig katastrof. Många frågar sig om vårt samhälle har förmågan att upprätthålla lag och ordning. Alla kan se att Sverige befinner sig i en ihållande krissituation som måste behandlas med samma handlingskraft som vi hanterat tidigare kriser.
Vi vet att det kommer att ta tid att knäcka gängkriminaliteten. Det kommer ta tid att flytta fram samhällets positioner, bryta segregationen och öka sammanhållningen. Men här och nu förväntar sig svenska folket krisinsikt från oss. Att vi sätter hårt mot hårt mot den systemhotande brottsligheten, ger upprättelse för brottsoffer och står upp för rättvisan.
Gör vi inte det riskerar vi att få betala ett mycket högt pris, både som parti men framför allt som samhälle. Skjutningarna, sprängningarna, kidnappningarna och avrättningarna måste få ett slut. Att komma till bukt med det eskalerande gängvåldet som sätter Sverige i skräck är det viktigaste samhällsproblemet just nu.
Vårt svar till svenska folket måste därför vara tydligt: Socialdemokraterna kommer göra det som krävs för att vända utvecklingen och stärka samhällsgemenskapen. Oavsett om du bor i Norrköping eller någon annanstans i vårt avlånga land ska du känna dig trygg. En sträng och rättvis kriminalpolitik som återupprättar tryggheten är den socialdemokratiska vägen.
