I två steg har partistyrelsens arbetsgrupper lämnat först sin samhällsanalys, sedan förslagen för att åtgärda de problem som identifierats. Berättelsen om var vi befinner oss i dag låter ungefär så här: Det som en gång byggde Sverige starkt – ingredienserna i den klassiskt socialdemokratiska modellen – har vi låtit förfalla. Unga har vuxit upp i ett samhälle där socialdemokratin inte stått för framsteg. Människors trygghet och tillit hotas av den växande gängkriminaliteten. Klyftorna har vuxit. Marknadslogiken har tillåtits ta över och invandringen har varit för stor i förhållande till mottagarkapaciteten.
Det är lite dystert. Men det är en rättvis spegel av tiden vi lever i, som är mörkare än på länge.
En av arbetsgrupperna citerar Ingvar Carlsson, som i en intervju berömmer eldsjälar i fotbolls-Sverige och säger att ”jag skulle önska att det blev lite mer känt att vi har verktyg och konkreta exempel på hur ungdomar sugs upp från riskmiljöer och kriminalitet och går från att vara främling till lagkamrat. Det finns positiva saker som fungerar.” Det är en viktig påminnelse om vilket anslag som varit den klassiska socialdemokratins signum: att bygga på det som fungerar, att inte ge upp tron på människan och att gneta på i de vardagliga lösningarna snarare än i de grandiosa visionerna. Och även om arbetsgrupperna tar avstamp i en mörk verklighetsbild, lyckas de ofta hitta just en sådan, betydligt ljusare ton i själva förslagen. Det som skisseras är ett konstruktivt, hoppfullt samhällsbygge, baserat på åtgärder som skulle göra reell skillnad och som samtidigt är fullt realistiska. Det är snyggt gjort.
Också av rent strategiska skäl är det viktigt. Socialdemokrater kan aldrig vinna en tävling i svartsyn. Tillåts den breda ut sig kommer det alltid att vara andra politiska krafter som har störst dragningskraft.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
