Hur ska arbetarrörelsen finansiera morgondagens reformer? Mikael Damberg skriver om det finanspolitiska ramverket, vikten av produktivitet och en historia av att vara statsbärande i 100 år.
Den ekonomiska politiken är på många sätt ett unikt politikområde. Jag tror att det är få som engagerade sig politiskt för att hitta den perfekta skattekvoten eller den optimala storleken på statens budget. Det gjorde i alla fall inte jag. Nej, de flesta socialdemokrater engagerade sig drivna av tankar kring jämlikhet, framtidstro, jämställdhet och lika möjligheter. De ville se en bra sjukvård för alla svenskar oavsett storlek på plånboken; en jämlik skola som ger alla barn en möjlighet att nå långt i livet; en lön som går att leva på.
Men oavsett vilken hjärtefråga man har så är den ekonomiska politiken en förutsättning för att nå dit. Fler ungdomsgårdar, en välfungerande mödravård eller nya vägar till ens egen del av Sverige. De flesta politiska förslag kräver resurser. Därför är en stark ekonomisk utveckling grunden för all övrig politik. Det moderna Sverige och det välfärdssystem vi i dag är stolta över växte fram genom politisk vilja, god ekonomisk tillväxt och en tanke om att välståndet ska fördelas rättvist. Det skapade en svensk modell som lyfte Sverige till ett av världens rikaste och mest anständiga samhällen.
Därför är regeringens och Sverigedemokraternas oförmåga att få i gång ekonomin direkt skadlig för det svenska samhällsbygget. Vi kommer ur de senaste årens kostnadskris fattigare än vi hade behövt göra. Tio års reallöneökningar har utraderats och vanliga svenskar kommer avsluta regeringens mandatperiod med lägre löner än de började. Arbetslösheten är den högsta på ett decennium och Sveriges tillväxt är bland de lägsta i Europa. Regeringen pekar gärna på externa faktorer för att förklara detta – och självklart kan de inte beskyllas för utvecklingen i den globala ekonomin. Men faktum är att Sverige klarat sig sämre än jämförbara länder genom krisen. Regeringen har inte fört en rättvis politik för att vända den ekonomiska utvecklingen och nu får vi betala priset. De har slagit undan benen för byggsektorn, baktalat den gröna industrin, havererat energipolitiken och utarmat arbetsmarknadspolitiken. Man har försämrat ekonomin för vanliga hushåll och i stället prioriterat stora skattesänkningar till höginkomsttagare. Det är inte bara en omoralisk politik utan dessutom en dålig tillväxtpolitik.
På totalen kommer den här mandatperioden vara fyra förlorade år för svenska hushåll och för svensk ekonomi.
Nu säger regeringen att det kommer vända. Vi får hoppas att de har rätt – en hel mandatperiod utan tillväxt hade varit katastrofalt för Sverige. Men även fast de flesta prognosmakare spår en starkare ekonomi 2025 och 2026 kan man notera att prognoserna börjar revideras ner. Den ekonomiska vändningen kommer, men den kommer senare än väntat. Det har inneburit fler kvartal med negativ tillväxt, ytterligare rapporter om rekordhög arbetslöshet. I förlängningen har det inneburit fler förlorade jobb och färre hushåll som får ekonomin att gå ihop.
På totalen kommer den här mandatperioden vara fyra förlorade år för svenska hushåll och för svensk ekonomi. Det gör det svårare att bedriva den typ av politik vi socialdemokrater vill se.
För att stärka Sverige och svenska hushåll krävs en annan politik. Det är extra viktigt i en alltmer osäker omvärld. För Sverige möter fortsatt stora risker. Omvärldsefterfrågan sviktar; tysk ekonomi går dåligt och risken för nya handelshinder är stor. Vi har ett osäkert politiskt landskap; Donald Trumps andra presidentperiod kan komma att innebära stora förändringar, med minskat stöd till Ukraina och en omläggning av handelspolitiken. I Tyskland väntar nyval, i Mellanöstern fortsätter det fruktansvärda kriget med risk för ytterligare eskalering. Vi ser oroväckande tendenser till en inbromsning i de nya industriprojekten; regeringens bristande ledarskap och oförmåga att få på plats ny el förvärrar situationen.
Likt alla generationer innan oss möter vi strukturella utmaningar. Sverige har en kraftigt åldrande befolkning, samtidigt är barnafödandet på historiskt låga nivåer. Vi har stora välfärdsåtaganden. Regeringen har satt sjukvården i kris, vi socialdemokrater vill vända utvecklingen och genomföra ett systemskifte i välfärden. Vi vill införa en bottenplatta för kommuner och regioner genom att indexera välfärdens finansiering. Det skulle leda till långsiktighet i verksamheten och en möjlighet att anställa mer fast personal. I ljuset av en osäker omvärld måste vi bygga ut vårt försvar och flera av de kollektiva lösningar som är samhällets ansvar. Infrastruktur och elnät för att nämna två.
Därtill vill Socialdemokraterna höja ambitionsnivån. Vi vill göra Sverige rikare och mer rättvist. Mer resurser måste ges till välfärdens verksamhet och mindre till oseriösa marknadsaktörer. Staten måste ta ett större ansvar och garantera att marknader är väl konkurrensutsatta och fungerar effektivt. Det är nödvändigt för sund konkurrens och tillväxt, men också för att stärka vanliga konsumenter.
I ljuset av en riskfylld omvärld och stora strukturella utmaningar har det blossat upp en viktig diskussion kring socialdemokratins ekonomiska politik. Hur ska vi ha råd att bygga det samhälle vi vill se?
I grunden handlar samhällsbyggnad om politisk ambition och politiska prioriteringar.
I grunden handlar samhällsbyggnad om politisk ambition och politiska prioriteringar. Jag tror att många svenskar och många socialdemokrater är frustrerade över att de upplever att för lite händer; att politikens utfästelser inte gör någon större skillnad i människors vardag; och att de investeringar vårt land behöver inte görs. Vi har haft en högermajoritet i Sveriges riksdag i nästan 20 år – det har lagt en våt filt över den svenska politiken och begränsat vårt manöverutrymme. Därför är det tydligaste sättet att driva förändring att ge Socialdemokraterna ett starkt mandat i nästa val.
Men samhällsbyggnad handlar också om finansiering. Där kommer diskussionen om det finansiella ramverket in. Vi tycker att det är bra att en tydlig majoritet nu samlas kring den linje som Socialdemokraterna har drivit under många år – att övergå från ett överskottsmål till ett balansmål. Konkret innebär förslaget att det under de kommande två mandatperioderna frigörs 200 miljarder för investeringar eller andra offentliga utgifter. Även efter den här förändringen så finns det en rejäl styrka i de offentliga finanserna som kan användas för att stimulera ekonomin i lågkonjunkturer och för att skydda svenska folket, jobb och välfärd även vid svåra och långvariga kriser.
För mig innebär starka offentliga finanser att staten sätter sig i en position där man kan bedriva ambitiös socialdemokratisk politik. Erfarenheten visar att när förtroendet för den långsiktiga hållbarheten i Sveriges offentliga finanser urholkas, så är det den som behöver välfärden allra mest som får betala det högsta priset. I vården sägs sjuksköterskor upp, i skolan får barnen färre lärare. Det som sker är nämligen att höga räntebetalningar tränger ut nödvändiga offentliga investeringar och konsumtion, med stora konsekvenser för välfärd och tillväxt som följd. Och det kan gå snabbt. Vårt grannland Finland är ett bra exempel. Kring 2008 hade Sverige och Finland en lika stor offentlig skuld – runt 35 procent av BNP. I dag har Sverige fortsatt starka statsfinanser med en skuld kring 30 procent av BNP, medan Finlands offentliga skuld närmar sig 80 procent. Som följd har Finland behövt genomföra kraftiga besparingar och i det senaste valet förlorade Socialdemokraterna, till stor del drivet av landets dåliga ekonomi.
Att räntebetalningar tränger ut välfärdens verksamhet är inte ett problem för högerpartierna, de vill ideologiskt nedmontera välfärdsstaten. Men det är ett problem för oss socialdemokrater som vill att samhället ska växa sig starkare. Sunda statsfinanser korrelerar med en hög investeringstakt, särskilt i dåliga ekonomiska tider. Jämför bara Sverige med övriga Europa. Ramverket har gett oss möjligheten att fortsätta investera när andra länder tvingas dra åt svångremmen.
Ett robust finanspolitiskt ramverk och ett balansmål tvingar oss politiker att prioritera – det är i grunden bra. Högern måste betala för sitt kärnkraftsprojekt och de måste stå till svars om de vill sänka skatterna. Ett underskottsmål hade öppnat upp för stora skattesänkningar på lånade pengar och att välfärden successivt prioriterades bort.
Att övergå till ett balansmål kommer inte lösa alla samhällets utmaningar. I grunden är det ett problem att Sverige har för låg produktivitet och låg tillväxt. För att lösa samhällsproblemen måste vi göra Sverige rikare. Ska tillvaron bli bättre för alla svenskar krävs att vi får ut mer av de timmar vi arbetar.
Många länder har under lång tid dragits med en alltför låg produktivitet. Det kan låta teoretiskt, men det får väldigt påtagliga konsekvenser för människors vardag och hur man ser på framtiden. Löneökningarna blir mer blygsamma och framtidsdrömmarna mer avlägsna. Behovet av sjukvård och omsorg växer, men förmågan att möta dem blir sämre. Får man det inte bättre samtidigt som man upplever att välfärden fungerar sämre, då är det inte konstigt att man i första hand ser om sitt eget hus och söker politiska alternativ som bekräftar det.
Att få fart på tillväxten och öka produktiviteten är därför helt avgörande för arbetarrörelsen. Det är en förutsättning för att väcka framtidstro och skapa utrymme att lösa de samhällsproblem vi ser. Därför prioriterar vi annorlunda än regeringen. När de sänker skatten för de rikaste fokuserar vi på att stärka vanliga familjers plånböcker och att få i gång svensk tillväxt. Vi vill se ökade investeringar och en starkare välfärd, finansierad med en rättvis beskattning.
Att det är möjligt har vi visat i våra tre senaste budgetar. Vi har lagt fram ett ambitiöst paket för att bygga nya bostäder, med statliga lån och investeringsstöd. Vi vill bygga 10000 studentbostäder och se särskilda åtgärder för industriorter. Vi har förslag för att få på plats ny billig el här och nu, med en snabbhetsbonus till kommuner som accepterar ny vindkraft. Vi har gått fram med rättvisa skattesänkningar åt vanligt folk, höjt barnbidrag till barnfamiljer och höjt bostadsbidrag till pensionärer. När regeringen har skapat en sjukvårdskris, har vi finansierat välfärden. Dessutom har vi visat att det går att lånefinansiera viktiga infrastrukturprojekt samtidigt som man tar ansvar för statens finanser – Malmbanan och utbyggnad av kablar till havsbaserad vind är två exempel. Vår politik driver tillväxt och skulle göra Sverige rikare, samtidigt som den stöttar vanligt folk.
Genom decennier har vi visat att vi klarar av att kombinera ett ambitiöst välfärdsbygge med en stark ekonomisk tillväxt och ett innovativt näringsliv.
Ett rikare och starkare Sverige är resultatet av politiska val. För att bygga det samhälle som vi vill krävs därför en stark socialdemokratisk rörelse. Där spelar den ekonomiska politiken en viktig roll. Vårt parti har varit Sveriges statsbärande parti i 100 år. Vi har en unikt stark position bland progressiva internationella partier. Det finns många anledningar till det och jag är helt övertygad om att en av dem är vår seriösa ekonomiska politik.
Genom decennier har vi visat att vi klarar av att kombinera ett ambitiöst välfärdsbygge med en stark ekonomisk tillväxt och ett innovativt näringsliv. Det har gett oss en legitimitet i breda väljargrupper och bidragit till att vi stått stadigt – även i tider då andra progressiva partier backar. Det är en tradition vi måste bära vidare.
En ansvarsfull ekonomisk politik har många fördelar. Det är bra för landet Sverige, det är bra för svenska familjer och det är bra för socialdemokratin. Det ger oss möjligheter att bygga det samhälle vi alla vill se.
Vi socialdemokrater vill göra Sverige rikare och rättvisare. Det präglar all vår politik och allt det arbete vi gör. Nu måste vi fortsätta jobba för att få väljarnas förtroende på valdagen 2026.
