”Tiden är mogen för en postliberal socialdemokrati, som återerövrar synen på politik som en kamp för löntagarnas intressen, som bejakar människans sociala natur och behov av gemenskap.”
I Tiden nr 1/2020 introducerade jag och vännen Martin Rynoson en postliberal socialdemokrati. Vi gjorde det för att tredje vägens politik nått vägs ände och för att nyliberalismen saknar svar på vår tids samhällsproblem.
Sedan dess har postliberalismen utanför Sveriges gränser vuxit till en spretig rörelse. Den finns till vänster och höger. Gemensamt är en kritik av senkapitalismen, liberal individualism och idén att rättigheter kan existera utan skyldigheter.
Denna spretiga rörelse erbjuder hopp till alla oss som vill vidga demokratins verkningskrets. Den visar möjliga vägar bort från dagens tillstånd där mitten-vänsterpolitiker reducerats till kommentatorer. Bort från ett tillstånd där högerpolitiker som Trump, Meloni och Orban skrattar åt etablissemangets impotens. Ur postliberalismen kan vänstern hämta näring för att bryta sig loss från en ekonomisk politik som formas av teknokrater och Riksbanken. Näring för att ta oss ur ett tillstånd där allmänmänskliga och existentiella frågor har blivit individualiserade, och avpolitiserade.
Att samtiden lämnat (ny)liberalismen bakom sig kan man tycka borde glädja demokratiska socialister. Men den svenska vänstern tycks främst orolig inför den växande kritiken mot globalismen och senkapitalismen. Varför då? Postliberalismen är förvisso en bred kyrka med farliga avarter till höger, särskilt i USA. Men den europeiska postliberalismen, med starka influenser från brittiska arbetarrörelsen, har för det mesta rätt i sin diagnos. Vänstern borde vara mer nyfiken – mindre avfärdande.
Finanskrisen sades blotta den liberala kapitalismens brister. Nu skulle politiken slå tillbaka. Men som bekant föll vänsterns förhoppningar platt.
Efter finanskrisen 2007/08 fanns ett ögonblick där tyckonomer spådde vänsterns comeback. Finanskrisen sades blotta den liberala kapitalismens brister. Nu skulle politiken slå tillbaka. Men som bekant föll vänsterns förhoppningar platt.
I den efterföljande debatten blev förklaringen att vänstern saknade alternativ. Jag menar att den post-liberala socialdemokratin är ett alternativ som då saknades. Tiden är mogen för hela arbetarrörelsen att gå på offensiven i sin kritik av verkligheten. Vi måste bort från att vara försvarare av status quo till förändrare av status quo.
Det finns de som vill avfärda postliberal kritik av samhället med att en annan ekonomisk politik räcker. Och visst är en annan mer omfördelande ekonomisk politik nödvändig. Men det är inte tillräckligt. Det räcker inte för att radera ensamhetspandemin i våra samhällen, bekämpa psykisk ohälsa eller skapa förutsättningar för en känsla av mening. Våra samhällsproblem är större än dålig finanspolitik.
Jag är övertygad om att framtiden är vänster. I det här numret finns glimtar i hur en sådan postliberal vänster kan se ut.
