Vad hände egentligen i det amerikanska presidentvalet? En viss tid har förflutit sedan den 5 november. Det är läge att krossa några myter, ställa några frågor och fundera på vägen fram.
Myt 1: Trump vann en storseger
Valet blev jämnt, enligt de tre sätt som amerikanska presidentval kan utvärderas på: röstmarginalen i elektorskollegiet, i de avgörande delstaterna och nationellt.
Trump vann 322 elektorer. Harris fick 216. Marginalen kan tyckas stor, men på hundra år har den bara varit mindre i sex val.
Röstmarginalen i de tre avgörande delstaterna, Wisconsin, Michigan och Pennsylvania, var 0,9 respektive 1,4 och 1,7 procentenheter. Det är inte mycket.
Trumps röstandel nationellt är inte heller särskilt imponerande. Han landar under 50 procent och får bara 1,6 procentenheter fler röster än Harris. Bara i fyra av de senaste hundra årens presidentval har segrarens röstmarginal varit mindre. Då är valen 2000 och 2016 inräknade när Bush respektive Trump vann utan att ha fått flest röster. USA är och förblir världens enda politiska demokrati där en kombinerad stats- och regeringschef kan bli vald trots att motståndaren vunnit fler röster.
Trumps röstandel nationellt är inte heller särskilt imponerande.
Myt 2: Mätningarna hade fel
Visserligen fick Trump någon procentenhet mer än vad mätningarna hade angett. Men skillnaden mot valresultatet var inom den statistiska felmarginalen. Opinionsundersökningarna fångade den övergripande trenden: Demokraterna stod sig någorlunda i folkrika vågmästarstater som Pennsylvania, Michigan, North Carolina och Georgia. Trump gjorde stora inbrytningar i demokratfästen som Kalifornien och New York och vidgade försprånget i republikanska Texas och Florida. Ingen av dem är vågmästarstater men alla tillhör USA:s mest folkrika delstater. Följden blev ett jämnt men tydligt resultat.
Myt 3: Harriskampanjen var usel
Nej, men utgångsläget var sämsta tänkbara. Under våren ledde Trump konstant över Biden, och under sommaren vidgades övertaget. Biden hade dessutom deprimerande dåliga popularitetssiffror: Omkring 40 procent för och 55 procent emot. Därtill hade Trump ett stort försprång i förtroendet i väljarnas viktigaste frågor – ekonomi och migration.
Under samma period hade Harris lika dåliga siffror som Biden. Men på valdagen var 46 procent positiva till henne och bara 48 procent var negativa. Det var väntat att fler demokrater skulle omfamna henne och driva upp andelen med positiv syn. Vad som imponerar är att andelen negativt inställda väljare minskade så kraftigt.
Harris jämnade också till spelplanen i tunga frågor. På valdagen litade 46 procent på Harris och 52 på Trump när det gällde ekonomin. Motsvarande siffror för immigration var 44 procent för Harris och 53 för Trump. Förändringen jämfört med juli är rejäl: Bara 40 procent tyckte då att Biden var bäst på ekonomisk politik. Hela 54 procent föredrog Trump. Vad gäller immigration stöddes Biden bara av 35 procent, Trump av 52 procent.
Därtill klarade sig Harris i genomsnitt bättre i de delstater som hennes kampanj fokuserade på. Om det beror på kampanjen i sig eller på att flera av de delstaterna har en hög andel väljargrupper som Harris lyckades relativt bra med i hela usa, är dock inte klarlagt.
Fråga 1: Om inte Harriskampanjen var usel – var den rent av bra?
Det vete fan. Klokt nog gjorde Harris en del för att distansera sig från Biden. Hon profilerade sig som en hårdhudad tidigare delstatsåklagare som bekämpat gränsöverskridande gäng. Hon försökte bli förknippad med förändring, snarare än som Bidens vicepresident. Och åtminstone till en början tryckte hon på köksbordsfrågor som priser på mat och mediciner.
När valdagen närmade sig tog emellertid retoriken om Trump som demokratihot alltmer plats. På valmöten lät sig Harris flankeras av den tidigare topprepublikanen Liz Cheney, dotter till Dick Cheney.
Varför kampanjen skiftade fokus är oklart. Harris konkreta policyförslag mätte bra men fick begränsat genomslag, både i traditionella och sociala medier. Det kan ha varit en faktor.
Hoppades kampanjen för mycket på att demokratibekymrade republikaner skulle fly Trump? I så fall kom förväntningarna på skam. 94 procent av registrerade republikaner valde Trump. Bara 4 procent valde Harris. Det är i linje med valet 2020 och en lägre andel än vad Clinton fick i valet 2016.
En verklig miss var att tacka nej till att delta i kampsportkommentatorn Joe Rogans podcast. Podcasten är en av USA:s mest populära. Varje avsnitt har mångmiljonpublik, de flesta av dem från en grupp som Demokraterna annars har svårt att nå: väljare som dels är rätt ointresserade av partipolitik, dels är negativt inställda till just Demokraterna. Nämligen män.
En verklig miss var att tacka nej till att delta i kampsportkommentatorn Joe Rogans podcast.
Ett annat misstag var att inte acceptera en andra debatt mot Trump på hans villkor: På den högerorienterade tv-kanalen Fox News med moderatorer valda av Trump. Självklart hade Harris blivit hårt ansatt, men hon hade kunnat visa sig stenhårt tuff. Det älskar amerikaner.
Harris uttalade vid flera tillfällen att hon var valrörelsens ”underdog”. I sak riktigt men hon levde inte som hon lärde. Den som ligger efter bör ta varje chans att sticka ut och göra det oväntade. Men Harris spelade säkert.
Som impopulär vicepresident från Kalifornien och med en usel primärvalskampanj från 2020 var Kamala Harris inte Demokraternas bästa upptänkliga kandidat. Kongressvalet är en stark indikator. I alla fem vågmästarstater som höll senatsval gjorde Demokraternas senatskandidat bättre ifrån sig än Harris. Samma mönster sågs i 25 av de 30 förväntat mest jämna valen till Representanthuset. Allt detta i en tid när röstsplittringen annars generellt minskar.
Däremot talar mycket för att Harris trots allt var den bästa möjliga kandidaten när nu Biden gav upp så nära inpå valet. En intern strid hade lamslagit Demokraterna. Vidare är det inte säkert att en lång tid som kandidat hade gynnat Harris. Hon hade då haft ännu svårare att markera avstånd till Biden.
Fråga 2: Varför vann Trump?
De fyra i-na: inflation, immigration, identitet, internet.
Inflation
”Arbetslöshet skadar regeringar. Inflation dödar dem.” Citatets upphovsperson är okänd men beskriver sannolikt huvudskälet till Trumps seger. Precis som i Sverige har priserna skjutit i höjden. Inflationen trumfade talet om demokratins ödestimma. Och Harris fick aldrig till en politisk konflikt om den ekonomiska politiken.
Trots att Republikanernas hot mot pensioner och sjukförsäkringar och löften om stora skattesänkningar för de superrika är direkt impopulära.
Immigration
Som nyvald president släppte Biden de hårda regler som Trump infört. Antalet personer som olovandes sökte sig över gränsen ökade kraftigt. Till slut skärpte Biden reglerna igen, men skadan var skedd. Det hjälpte inte ens att han och Harris tog fram USA:s i modern tid strängaste migrations- och gränslagstiftning. Inte heller brydde sig väljarna om att Trump torpederade lagförslaget genom att pressa republikanska senatorer att rösta nej. Immigrationen och inflationen blev symboler för Demokraternas bristande kontroll över utvecklingen.
Identitet
I valet 2016 hamrade Trump skickligt ut en populistisk identitetspolitik för vita män och vit arbetarklass. Det räckte för att mobilisera dem och vinna. Successivt har han sedan sökt bredda sig till alla män och alla arbetare, oavsett ursprung. Redan 2020 kunde en ökning av stödet bland latinos skönjas på vissa håll.
I årets val exploderade stödet för Trump bland latinos, som utgör en växande andel av de röstande i USA. 2020 fick Trump mindre än 35 procent i gruppen. I år nådde han nästan 45 procent. Stödet för Demokraterna har fallit i motsvarande grad. 2020 fick Biden närmare 65 procent. Harris landade på knappt 55 procent.
Skiftet är en viktig förklaring till Harris stora rösttapp i Kalifornien, New York, New Jersey, Texas och Florida (liksom till förlusten i flera vågmästarstater). Samtidigt sjönk valdeltagandet påtagligt i demokratfästen där, särskilt i områden med många latinos. Trump har absolut vunnit fler latinos, men uppgången i andel blåses upp av att många demokratiska latinoväljare stannade hemma.
Varför ökade Trump sitt stöd bland latinos? Gruppen är socialt och kulturellt heterogen men var totalt sett mer bekymrad över ekonomin än vita väljare. Den oron bräckte eventuell oro över Trumps föreslagna massdeportation av papperslösa. I USA är dessa huvudsakligen latinos, men de flesta latinoväljare kände sig inte hotade. De är ju medborgare, och ingen massdeportation inträffade under förra Trumpperioden.
En stark korrelation kan noteras mellan röstmönster och identitet. Ju svagare latinoidentitet, desto starkare stöd för Republikanerna. Att förstå det för sent var ett misstag från Demokraternas sida som svensk socialdemokrati kan lära sig av: utgå inte från att personer med migrantbakgrund alltid håller den identiteten högst. Särskilt inte om den bakgrunden ligger någon till ett par generationer bakåt.
På grund av klassmässig och etnisk segregation är dessutom väljare med migrantbakgrund oproportionellt utsatta för brott samt följder av okontrollerad migration, både i USA och i Sverige. Deras högst berättigade oro över situationen göder sentiment som högern utnyttjar.
Klart är att latinoväljarna rör sig mot Republikanerna. Man ska samtidigt akta sig för demografisk determinism. 2004 gjorde John Kerry ett för Demokraterna lika dåligt val som Harris i gruppen. Fyra år senare vann Obama nästan sju av tio latinoväljare. Händelsevis också på ekonomin och en längtan efter förändring.
Internet
Det är svårt att bortse från digitala kanalers betydelse. Högervärderingar har en större räckvidd i sociala medier och allt fler hämtar intryck från omvärlden där. Särskilt väljare med begränsat intresse för partipolitik och som ogillar etablissemanget, må det vara medier eller myndigheter.
Högervärderingar har en större räckvidd i sociala medier och allt fler hämtar intryck från omvärlden där.
Det duger inte att som Harris strunta i att dyka upp i USA:s största podcast. Eller att Demokraterna, eller Socialdemokraterna, inte på långa vägar matchar högern digitalt. Men det är mäktiga intressen att slåss emot. Med sin digitala plattform och sin ekonomiska makt var Elon Musk en viktig talesperson och kassakista för Trump.
En väg fram för västvärldens vänster
Deppa inte! Väljarna må vara skeptiska till den breda vänsterns varumärke, men de gillar varan. Samma väljare som röstade fram Trump röstade för stärkt aborträtt, höjd minimilön och nej till skolpeng i flera delstatliga folkomröstningar. En liknande bild ses i Sverige. Väljarna är heterodoxa – det måste partierna också vara.
Försvara inte status quo! Särskilt inte när det gäller viktiga men abstrakta demokratiska institutioner eller principer. I bästa fall bryr sig väljarna inte – i värsta fall blir de provocerade. Institutionerna löser ju inte problemen! Självklart går det utmärkt att stå upp för människors rättigheter, men det bästa är att göra det konkret: ”Hur vill du att ditt barn eller din vän ska behandlas?”
Skäms inte! Gör som Colorados demokrater gjorde med framgång: argumentera för att progressiv politik gör gott, inte bara i hjärtat utan också i plånboken. Privat finansiering av sjukvård fördyrar den. Sämre skola sänker ekonomin. Vi måste tillbaka dit.
Tro inte att valen vinns under kampanjen! Harris gjorde en hedervärd insats men utgångsläget var för dåligt. Bilden var satt. Man får anta att svenska väljare fungerar likadant. Intrycket av S som ett brett parti för vanligt folk behöver cementeras nu. Val vinns under mandatperioden.
Var inte defensiv! Extremhögern har vant sig vid att vara på offensiven, framför allt på digitala arenor. Vänstern i bred bemärkelse måste finnas där. Användarna kanske inte gillar oss till en början, men de flesta är långt ifrån lika extrema som personerna de följer. Och är det verkligen sant att det är enklare att vinna över 5 procent av moderatväljarna än 5 procent av männen på Reddit?
Sist men inte minst: val vinns inte genom att övertyga folk om att de inte ska rösta på motståndaren. Om han så heter Donald Trump eller Jimmie Åkesson. Val vinns genom att övertyga väljarna om att rösta på oss.
