Jag är ungefär lika gammal som friskolereformen, det finanspolitiska ramverket och ett hav av avregleringar. Nu är jag snart trettio år i ett land som lever med konsekvenserna av de beslut som fattades innan min existens. Min generation och jag lever i ett samhälle med en havererad bostadsmarknad, ett välfärdssystem som är en kassamaskin för riskkapitalister och en segregation som saknar motstycke. Det är inte en hemlighet att något är ruttet i Sverige.
Min generation känner politisk uppgivenhet. Faktum är att unga känner en allt större skepsis mot det politiska systemet. Mer än varannan ung vuxen tror inte att politikerna har förmågan att lösa samhällets problem, enligt Ungdomsbarometerns generationsrapport. Det är en farlig utveckling, om än en förståelig sådan. Vi har trots allt vuxit upp i ett Sverige – och en värld – där det mesta blir sämre. Vi är helt enkelt barn av vår tid.
Att unga inte tror på det politiska systemet måste tas på allra största allvar.
Något som ofta lyfts som något som kännetecknar Sverige är dess höga mellanmänskliga tillit, eller det som av statsvetarna brukar kallas för ett högt socialt kapital. Utan denna tillit är Sverige inte längre Sverige. Att unga inte tror på det politiska systemet måste tas på allra största allvar.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
