När jag precis hade skrivit klart min senaste bok, ”Medan vi lever. Tankar om existensen”, insåg jag att en tanke hade uppstått i mig under skrivandet: individen är ta mig tusan på upphällningen! Boken handlade inte om den tanken, utan den kom som en restprodukt. Den här artikeln ska handla om den tankeresten.
Det var ju alldeles nyligen som vi i vänstern var pigga på att kritisera individualism, förmodligen eftersom det alldeles nyligen var så att den kom i nyliberal tappning. Det handlade om individens val på en alltmer privatiserad marknad, där valet inte som tidigare bara handlade om chipssorter, utan även om vårdcentraler, skolor, äldreboende. Gemensamma trygghetssystem gröptes ur och ett större ansvar lades på att individen skulle göra sig själv anställningsbar, omskolningsbar, flyttbar. Som Ebba Busch skrev på Twitter 2014: ”Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”
Gemensamma trygghetssystem gröptes ur och ett större ansvar lades på att individen skulle göra sig själv anställningsbar, omskolningsbar, flyttbar.
Det var en individualism som utspelade sig på ett politiskt plan, och jag tror inte jag säger för mycket om jag säger att som ideologi är individualismens största glansdagar förbi.
Åt detta har vänstern anledning att glädjas. Om det är som konsument individen blir stor och viktig är det en mycket begränsad syn på vad en människas unicitet handlar om. Men det jag har börjat oroa mig för är att individen som en tänkande person med egna åsikter och analyser också har börjat retirera.
I den offentliga debatten blir det alltmer sällsynt med verklig argumentation i en specifik sakfråga mellan en person och en annan person. I stället bemöts en individ ofta med anklagelser om att hans eller hennes åsikter riskerar att gynna ”fel krafter”, att alliera sig med ”fel sida” och därför ha fel.
Ett exempel av många: i Dagens Nyheter skrev en docent i företagsekonomi om de fördjupningskurser i högskolepedagogik som är obligatoriska för universitetsundervisande lärare. Docenten hade nyligen deltagit i en sådan och mött olika övningar, till exempel skulle alla deltagarna i fantasin förflytta sig till en bondgård i mitten av 1800-talet och sedan ropa olika instruktioner om vad de skulle låtsas göra: ”Såga! Hugga ved! Mjölka en ko!” Docenten fann dessa kurser meningslösa och han ifrågasatte att skattebetalares pengar gick till att lära universitetslärare att låtsasmjölka kor.
Han fick svar av en utbildare i teambuilding. Hon skrev att det här med att ifrågasätta vad skattebetalares pengar ska gå till ”är något av en favorit-trop hos extremhögern”. Det vill säga: bryr du dig om vart skattepengar går? Aj, aj, aj – tänk dig för, vilka mer gör detta? Extremhögern. Det vill säga: sluta bry dig om detta, annars hamnar du i fel lag. Den egna analysen och det egna ställningstagandet blir betydelselöst.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
