Blue Labour föddes under finanskrisen 2008, i den dystra skymningen av New Labour och tredje vägens politik. Det var också tidpunkten för min mors död. Hon led av en fruktansvärd sjukdom som kallas progressiv supra-nukleär pares, och jag såg henne bli en stum åskådare av sitt eget förfall och nedbrytning. Den erfarenheten gjorde mig immun mot progressivism – det sista man vill höra hos läkaren är: ”Det är progressivt.” Förlusten av både min mor och Labour flöt samman i Blue Labour när jag försökte förstå deras betydelse. Den okritiska omfamningen av globalisering, finanskapitalets dominans och en skoningslös modernistisk progressivism lämnade inget utrymme för arbetare i den rörelse de själva hade skapat. Det var ett skolexempel på alienation och berövande.
Min mor avslutade sin skolgång vid 13 års ålder för att arbeta i en fabrik och försörja sina fyra yngre systrar och sin sjuke far, som dog några månader innan jag föddes. Min kärlek till Labour kom från henne. Hon berättade för mig om hur de byggde National Health Service, ledde kampen mot Hitler och delade hennes fanatiska tro på ”utbildning”. United Synagogue, Tottenham Hotspur och Labourpartiet blev för mig vad Edmund Burke kallade ”naturliga sympatier”. Som barn hade jag ingen aning om att troheten till denna specifika treenighet skulle orsaka mig så mycket smärta.
När min mor förlorade sin talförmåga var det enda vi kunde göra att titta på tv tillsammans. Vi följde finanskrisens utveckling och såg hur många generationers tillgångar gick förlorade i spekulativt högmod. Vi såg Gordon Brown säga att det var ”Labours öde att rädda det globala banksystemet”, och min mors blick mötte min innan hon skakade på huvudet och stängde ögonen.
Arbetarnas kultur och erfarenhet formade Labourrörelsen; den var av dem, genom dem och för dem – något som uppenbarligen inte längre var fallet.
Det var då Blue Labour föddes, och det visade sig vara en flod med många strömmar. Några av dessa är filosofiska, med rötter i Aristoteles och det som nu kallas dygdetik, och andra tar in Aquinas och Alasdair MacIntyre på vägen. Vissa influenser är kristna och innehåller hela spannet från den dissidenta traditionen baserad på gemenskap, frihet och samvete, till den katolska socialläran med dess kritik av kapitalismen på basen av arbetets värdighet, lokal demokrati, solidaritet och förvaltning av naturen. Framför allt låg Labours rötter i dess förbund med den brittiska arbetarklassen. Arbetarnas kultur och erfarenhet formade Labourrörelsen; den var av dem, genom dem och för dem – något som uppenbarligen inte längre var fallet.
Blue Labour började som ett erkännande av den sorg och demoralisation som hade drabbat partiet, rörelsen och traditionen år 2008. Partiet var komprometterat, saknade vitalitet och var avskuret från sina förnyelsekällor, både relationellt och konceptuellt. Allt blir inte bättre, och bristen på förståelse av förlust och tragedi krävde en ny formulering av Labours fundamentala principer och en tro på att dessa är både relevanta och sanna.
Labours grundläggande principer är flera, den första säger att människor inte är varor utan kreativa och sociala varelser som längtar efter gemenskap och mening. Den andra är att inte heller naturen är en vara, utan en förutsättning för livet och ett heligt arv. Labourtraditionen hävdar också att demokrati är det bästa sättet att motstå de rikas och de utbildades dominans, och att arbetarklassens ledarskap och deltagande är centralt för detta. Labour var förankrat i klass men var ett nationellt parti, vars internationalism byggde på demokratiska nationalstater där suveränitet var nödvändig för att tämja kapitalet. Vidare att lokal demokrati är avgörande, liksom former av ekonomisk demokrati som kan hålla statens och marknadens krafter ansvariga; en demokrati som är lokalt förankrad och yrkesmässigt relevant. Mer än så drog Labour nytta av historiskt minne, och inte bara av rationellt resonemang.
Labourtraditionen, ensam i mitt land, motsatte sig de rikas dominans över de fattiga, hävdade vikten av yttrandefrihet, religionsfrihet samt föreningsfrihet och gjorde starka anspråk på demokratisk auktoritet för att trotsa status quo. Detta gjordes inom en demokratisk politik för det gemensamma bästa som tog avstånd till våld och stärkte demokratin.
Den uppenbara slutsatsen är att allt detta kan vara en god idé att göra igen. Det som också är uppenbart är att vi går in i en ny era, vi rör oss från globaliseringens era mot det jag kallar ”återställningens era”.
Jag daterar globaliseringens era, som vi nu lämnar bakom oss, till att börja med valet av Margaret Thatchers regering 1979.
Globaliseringens era byggde på idén om förändring utan kontinuitet, om en modernitet utan tradition. Konsekvenserna betraktades som ödet, där alternativ ansågs nostalgiska, ”populistiska” eller dömda att misslyckas. Teknologin kände inga gränser, trygga anställningar försvann till förmån för överförbara färdigheter och enorma förändringar omfamnades som nödvändiga. Invandring sågs som en ödesbestämmelse bortom politiska förhandlingar, universiteten expanderade, bostadspriserna steg, tillverkningsindustrin ersattes av kunskapsekonomin, fysisk närvaro ersattes av virtuell verklighet, och gemenskapens relationer och begränsningar ersattes av självdefinierad identitet. Valfrihet höjdes till den ultimata friheten, även om den helt begränsades av teknologi, marknader och lagar.
Och ändå var det inte sant.
De som gynnades mest av den nya ordningen – de rika och de utbildade – artikulerade sina intressen i termer av universella värden och historisk oundviklighet.
Traditioner trycktes ner men utrotades inte. Verkligheten i ett förankrat och förkroppsligat liv på jorden levdes och delades mellan människor. Kärlek bestod genom avförtrollningen, och demokratin underkastades inte helt procedurerna. De som gynnades mest av den nya ordningen – de rika och de utbildade – artikulerade sina intressen i termer av universella värden och historisk oundviklighet. Värdena var ambition, rörlighet och öppenhet, i motsats till de ”fula” intressena plats och arbete, och allt motstånd karakteriserades som reaktionärt och dömt att misslyckas. Labours fångenskap i det som kan kallas ”flytande modernitet” innebar att partiet inte kunde formulera eller driva på motstånd mot dess acceleration.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
