Har kriget i Gaza gjort en tvåstatslösning omöjlig?
Eller är det snarare så att fler än någonsin inser dess behov?
Margot Wallström och Annika Söder skriver om vägen framåt för fred.
Var det för tidigt eller för sent? Det var frågan vi ställde oss när den svenska regeringen erkände Palestina som stat för tio år sedan. Sedan dess har ännu ett antal länder följt vårt exempel, så det är nu nära 150 länder som erkänt Palestina, mot 135 för tio år sedan. Bland dem finns fyra europeiska länder – vårt grannland Norge samt Spanien, Irland och Slovenien – som alla erkände på försommaren i år.
En majoritet av FN:s medlemsländer har i höst i FN:s generalförsamling röstat för ett snabbt genomförande av en tvåstatslösning.
Hamas grymma attack och det förödande kriget i Gaza har satt ljuset på hur viktigt det är att lösa denna fråga, att omedelbart gå från ord till handling – att stoppa dödandet och ingjuta hopp om en framtid i fred i Palestina, i Israel och hela regionen.
Vi måste alla visa medkänsla, avsky för våld och dödandet av oskyldiga civila, inte minst barn, varhelst detta sker. Vi måste fördöma terrorism och övervåld.
Vi måste också förstå och hålla i minnet att det senaste årets förskräckliga händelser har sin bakgrund i palestiniernas och israelernas dramatiska historia, lidande och död. Kampen mot antisemitism och islamofobi är helt central.
Vi måste förstå skillnaden mellan den israeliska högerextrema regeringen och det israeliska folket, och att Hamas inte är detsamma som det palestinska folket.
Vi måste förstå skillnaden mellan den israeliska högerextrema regeringen och det israeliska folket, och att Hamas inte är detsamma som det palestinska folket.
Den oproportionerliga skillnaden i antalet döda människor visar Israels överlägsenhet i militär och ekonomisk styrka, och dess stöd från mäktiga aktörer som USA, vilket gör det svårt att genomdriva en fredlig lösning.
Det mänskliga lidandet i Gaza och i Libanon är ofattbart. Mer än 40000 människor dödade i Gaza, de flesta kvinnor och barn. Tiotusentals saknas i ruinerna. Den fysiska, mentala och miljömässiga förstörelsen är enorm. Det kommer att ta generationer för Gaza att komma tillbaka, om det alls är möjligt.
Det är verkligt hög tid att tänka framåt, att tänka långsiktigt. Debatten här hemma borde kännetecknas av respekt och hederlighet inför de stora svårigheterna i regionen. Hur ska de som växer upp i ruinerna efter detta krig kunna leva med och relatera till den andra sidan? Hur ska de unga generationerna kunna hantera känslor som hat och hämnd?
Fred kan inte uppnås genom att bara förstå den ena sidan, hur mycket än känslor kan styra vårt handlande. Författaren Yuval Hariri har sagt: ”Lever du i Mellanöstern tvingas du att bli medveten om människans och historiens mörka sidor. Och att allt kan kollapsa, i vilket ögonblick som helst. Du tvingas se gråzonerna, att ingenting är svart eller vitt. Att människor kan vara offer och förövare på samma gång. Förtryckare och förtryckta.”
Det är troligtvis svårare än någonsin för palestinier och israeler att se en framtid där staterna lever sida vid sida. Att vinna den israeliska opinionen för fred ter sig svårt, inte minst mot bakgrund av hur den andra sidan, palestinierna, utmålas i den allmänna debatten i Israel. Också i Palestina är allmänhetens syn på Israel givetvis mer negativ än på länge. För de båda folken är ”den andre” mer opålitlig än på länge. Det är en lång väg att gå för att i opposition mot vad Israels regering vill, söka mer förståelse mellan de båda. Samtidigt är förstås två stater invid varandra det bästa sättet att skapa fred och välstånd för de båda folken.
Hade bakslagen kunnat undvikas om världssamfundet tagit genomförandet av tvåstatslösningen på allvar, fått slut på ockupationen och erkänt den palestinska staten vid sidan av den israeliska staten?
När vi nu ser tillbaka på det svenska beslutet 2014 kan vi konstatera att vi hade hoppats att andra europeiska länder hade följt efter och gjort detsamma, byggt på principen om fredlig samexistens mellan Palestina och Israel.
Erkännandet av Palestina gjorde vi för att:
- vi ville bidra till fred i regionen
- stödja moderata krafter i Palestina
- göra parterna mer jämlika genom att två stater då kan förhandla
- stödja principen om de två staterna sida vid sida, enligt 1967 års gränser, med Jerusalem som delad huvudstad
- bidra till fred mellan de båda folken, också med Israel i åtanke
- det är i överensstämmelse med folkrätten
Inte minst – vi ville bidra till att ingjuta hopp, framtidstro hos unga palestinier och israeler, och minska risken för radikalisering. Detta med tanke på den risk för radikalisering som avsaknaden av alternativ till våld och långvarigt status quo innebär. Också då, 2014, såg vi ökande bosättarvåld, ständigt nya bosättningar – med israeliskt, militärt stöd – och demolering av byggnader och infrastruktur. Status quo är och var därmed detsamma som försämring.
Erkännandet vilade på folkrättslig grund genom stöd av många bindande resolutioner i FN:s säkerhetsråd och den rättsliga principen om att erkännande kan baseras på att det finns ett territorium, ett folk och en regering som kan kontrollera området. Här är bristen på full kontroll på grund av ockupation inget hinder eftersom det finns en legal princip som anger ’ingen rätt ur orätt’. Det vill säga att ockupationen inte är laglig och alltså inte kan användas som argument för att det inte skulle gå att erkänna.
Det är viktigt att komma ihåg att erkännandet av en stat – eller för den delen diplomatiska förbindelser – inte är en belöning. Det handlar om att bekräfta att en nation existerar, att den är del av världssamfundet. Det öppnar kanaler för kontakt och kritik, och det understryker och pekar på den erkända statens ansvar, som ju en stat alltid har.
Det handlar om att bekräfta att en nation existerar, att den är del av världssamfundet.
Dessutom byggde vårt beslut på vad alla EU:s medlemsländer redan hade kommit överens om – då Carl Bildt ledde arbetet i utrikesfrågor under det svenska ordförandeskapet 2009 – nämligen att enskilda EU-länder kan erkänna Palestina när lämpligt.
Inget annat EU-land följde oss då 2014, även om EU-länder som tidigare varit medlemmar i Warszawapakten står fast vid sina erkännanden av Palestina som stat. Vårt nordiska grannland Island hade erkänt före Sverige, år 2011.
Israel ansträngde sig till det yttersta för att förhindra andra länder att göra som Sverige, för att stoppa genomförandet av en tvåstatslösning. Netanyahuregeringen hotade EU-länder med försämrade ekonomiska förbindelser och exempelvis minskad handel. Israeliska företrädare ringde upp EU-ministrar på telefon mitt under ministermöten i eu för att varna dem.
Ministrarna fick höra att om de erkände Palestina så skulle de bli kallade antisemiter. Det var förstås då för utrikesministrarna i eu en helt oacceptabel anklagelse. Ingen eu utrikesminister ville bli offentligt utpekad som antisemit. Men Israel kallade Sveriges utrikesminister för antisemit upprepat och offentligt. Det var en fruktansvärd och kränkande erfarenhet. Kanske den värsta anklagelsen man kan tänka sig. Uppsåtet var att skrämma andra europeiska regeringar att inte erkänna.
Vårt erkännande togs emot mycket väl i de allra flesta länder i världen, också av regeringar som inte hade några omedelbara planer på att själva erkänna den palestinska staten. I Palestina hyllades förstås vårt besked. Vi fick bevis på att unga palestinier uppfattade det som hoppfullt. Även om palestinierna var pessimistiska beträffande verkliga förändringar på marken och på riktigt, såg de vårt politiska steg som modigt och principiellt. De visade stor uppskattning för att vi satte principen om självbestämmande och om mänskliga rättigheter främst. Under åren efter erkännandet var vi deltagare i många initiativ som togs av andra EU-länder och av Sverige, för att främja en fredlig lösning.
UNRWA – FN:s organ för stöd till palestinska flyktingar, var redan då under attack från israeliska företrädare. De ville undergräva både biståndet till palestinska flyktingar liksom UNRWA:s politiska mandat eftersom mandatet stöder flyktingstatus för palestinierna och därmed deras rätt att återvända till de hem de tvingats lämna. Mandatet påminner Israels regering om att de ockuperar palestinska områden.
Tillsammans med Jordaniens regering inledde vi en långvarig kampanj till stöd för UNRWA, för att säkra finansieringen samt för att göra organisationen mer effektiv och transparent. Många givarländer runtom i världen kom med i detta arbete och vi lyckades genomföra reformer och säkra finansiering. Det är viktigt att notera att UNRWA:s arbete på de ockuperade områdena bedrevs med full insikt från israeliska myndigheter.
UNRWA är inte, och var inte, perfekt, men det finns ingen anledning att hävda att den stöder Hamas. Det har också framkommit av en internationell översyn, som svenska Raoul Wallenberginstitutet deltog i. Beskyllningarna syftar till att undergräva nödvändiga institutioner, hälsovård, utbildning och skydd – liksom till att beskriva FN som partiskt. Nyligen såg vi också israeliska attacker mot FN:s fredsbevarande insats i Libanon, UNIFIL.
Vi chockades alla av Hamas fasansfulla attacker mot Israel den 7 oktober förra året. Dessa handlingar kan inte försvaras. Men, det är viktigt för att nå en fredlig lösning att vi analyserar orsakerna.
Förtryck och hopplöshet inför framtiden göder radikalisering. Särskilt, om det inte finns andra vägar, såsom allmänna val, fullödig demokrati i en självständig stat fri från ockupation.
Med en palestinsk stat, med institutioner, med ansvar, val, demokrati och en självständig ekonomi, så kommer legitimiteten från detta och inte från legitimiteten i våldsamt motstånd mot ockupationen.
Förtryck och hopplöshet inför framtiden göder radikalisering.
Detta reser den generella frågan om ifall väpnade motståndsgrupper kan övergå till att bli politiskt trovärdiga statsbyggare.
PLO, den palestinska befrielseorganisationen, gjorde denna resa, med svenskt stöd. Först Olof Palme, och sedan Sten Andersson, spelade en viktig roll i att få PLO, under ledning av Yassir Arafat, att avsäga sig våld och väpnat motstånd samt erkänna Israels rätt att existera. Många européer stod bakom detta initiativ, liksom flera arabländer. Det svenska målet uppnåddes också, nämligen att USA såg det som angeläget att inleda en dialog med PLO – något som sedan gjorde att Israel förstod att USA och världen förväntade sig att palestinier och israeler måste hitta en fredlig lösning. När sedan Socialdemokraterna förlorade valet 1991 överlämnade Sten Andersson stafettpinnen till Norge. Därmed kom sedan Osloavtalet, som styrt förhållandena mellan israeler och palestinier nu i decennier, men som tyvärr misslyckats med att göra parterna jämlika.
PLO:s övergång till att bli en politisk organisation illustrerar det komplicerade dilemmat med att hantera Hamas. Å ena sidan kanske det är möjligt att förmå denna organisation att lägga ner vapnen. Å andra sidan har Hamas genom sina handlingar 7 oktober förra året visat stor brutalitet. För det tredje kan stödet för Hamas i Gaza och Västbanken förklaras av att den fredliga politiken i trettio år misslyckats med att ta tillvara palestinska mänskliga rättigheter och rätt till självbestämmande. Kunde kontakter med Hamas, som kontakterna med plo i slutet av 80-talet, ha förhindrat 7 oktober 2024? Är sådana kontakter i dag ägnade att få Hamas att slå in på en fredlig, politisk väg? Det är självklart att inte stödja Hamas med pengar eller på annat sätt, men kunde och skulle mer aktiv diplomati få dem att avstå från våld?
Viktigast just nu är att kriget i Gaza måste få ett slut och vapenvilan i Libanon bli varaktig. Ropen på eldupphör i Gaza måste höras och följas. Israeliska gisslan frisläppas, liksom palestinska fångar. Vi har väntat alltför länge. Det är synnerligen märkligt att trots att större delen av världen förväntar sig ett slut på kriget i Gaza och verkar för fred, så pågår det fortfarande. På Västbanken och i östra Jerusalem ökar våldet, särskilt från bosättare. Talet om annektering och fördrivning av palestinier hörs från ledande regeringsmedlemmar i Israel. Risken är också att konflikten sprids än mer i hela regionen och får än värre internationella konsekvenser. När folkrätten och den internationella humanitära rätten undergrävs kan det få allvarliga konsekvenser också i andra delar av världen. Några andra viktiga platser där folkrätten och krigets lagar inte efterlevs är Ukraina, Sudan, Myanmar.
Det är komplicerade, osäkra och svåra tider. Frågorna, hindren och riskerna tornar upp sig. Finns det hopp, ändå? Kan EU-länderna komma samman och göra verklig skillnad? Kommer länderna i Arabförbundet fortsätta att visa starkare stöd för en tvåstatslösning, såsom varit fallet det senaste året? Kommer muslimska länder och EU-länder kunna övertyga Israel om värdet av en palestinsk stat? Kommer den stora majoritet av världens länder som stöder en tvåstatslösning att kunna övertyga den inkommande Trumpadministrationen? Kommer de aktörer i världen som bortser från folkrätt och multilateralism att hindra oss från att arbeta för och nå lösningar baserade just på folkrätten?
Kan EU-länderna komma samman och göra verklig skillnad?
I arabvärlden har kriget i Gaza satt i gång mer aktivitet än på länge. Det är positivt att ledande arabländer är mer eniga i sitt stöd till en tvåstatslösning än på länge. I det regionala sammanhanget är också den avvaktande, men trots allt intensiva, dialogen mellan Saudiarabien och Iran av betydelse. Inte minst för att undvika att striderna inte sprider sig ytterligare i regionen. Saudiarabiens villkor för att erkänna Israel, nämligen att först måste en palestinsk stat etableras, kan spela en stor roll i de överväganden som den nya amerikanska administrationen kommer att göra.
Det finns flera tecken och en rörelse framåt som kan göra oss mer hoppfulla:
- Äntligen är tvåstatslösningen tillbaka på den internationella dagordningen. Länder runt om i världen driver linjen att Israel och Palestina måste hitta ett sätt att samexistera, sida vid sida. För detta krävs ledarskap, starkt driv och engagemang. Norge, Irland, Spanien och Slovenien samt ytterligare ett tiotal länder har också erkänt Palestina i år vilket gör att omkring 150 länder av dryga 190 tänkbara, nu erkänner staten. De har bidragit till att bryta dödläget och vi hoppas att andra länder, särskilt i eu, ska följa efter snart.
- Över 90 länder har samlats i en global allians. ”The Global Alliance for the implementation of a Two State Solution”. De är överens om en tvåstatslösning. I gruppen ingår alla EU-länder, också de som ännu inte erkänt Palestina, alla muslimska länder och många andra från alla kontinenter, inklusive till exempel USA och Kina. Om alla dessa länder, särskilt de mäktigaste, blir tydliga i sitt stöd för en palestinsk stat och villiga att sätta press på Israel att återigen acceptera en sådan stat, och att gå med på vapenvila, så kan de göra skillnad.
- En stor majoritet av världens länder försvarar folkrätten och dess institutioner, såsom Internationella Domstolen (ICJ) och Internationella brottmålsdomstolen (ICC), mot de länder och aktörer som vägrar att följa den.
Det finns stor kapacitet och förmåga i det palestinska samhället. I det palestinska civilsamhället finns så många palestinier med kompetens och vilja att vara med och bygga den palestinska staten. Dessa många organisationer och individer är kapabla att bidra till att det palestinska samhället kan etablera en fullt ut självständig stat.
Ungdomsorganisationer, kvinnoorganisationer, forskare, experter, tankesmedjor, förutvarande och aktiva politiker deltar i initiativ för att förbereda en självständig stat. En stat som behöver sina egna självständiga institutioner, uppdaterad lagstiftning, självständiga säkerhetsarrangemang och polis, och som förbereder allmänna val att äga rum så snart det är möjligt, inte minst med tanke på kriget i Gaza. Och givetvis att föra Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem samman i en statsbildning.
Med detta har vi visat att Sveriges erkännande av Palestina inte alls kom för tidigt. Nu, måste goda krafter se till att vårt och andras erkännanden och stöd till Palestina, inte kom för sent.
*Artikeln är en vidareutveckling av Margot Wallströms anförande i slutet av november med anledning av 10 år sedan Sveriges erkännande av Palestina
