Dygd och skötsamhet är två begrepp som mer eller mindre har försvunnit från den politiska vokabulären. Joel Stade skriver om arbetarrörelsens andliga rötter och påminner om folkrörelsernas inre potential.
”Farsgubben var en stor och kraftig karl. Och så kom förmannen en dag och sa: Lindgren, jag har stått och sett när du arbetar och jag ska säga dig en sak. Om du vill kan du få arbete året runt för jag vill ha såna karlar som du. Det talade pappa om på sin ålders höst. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv, sa han. Vad skulle jag då till Amerika för. Jag hade mitt Amerika här. Jag kunde gifta mig. Han gifte sig med Ester. På fem år fick de fyra pojkar.”
Det är Henry Lindgren som berättar, han var en av de fyra pojkarna. Henry ärvde faderns arbete på sågverket i Holmsund utanför Umeå. 1923 gick han med i nykterhetslogen Skärgårdsblomman, en av de föreningar som arbetarna organiserade i samhället.
Nykterheten och samvaron i logen var viktig, men viktigast var läsningen. Henry lånade böcker i logens bibliotek och läste så att han ”fick ont i ögonen”. Han läste Nationalekonomins grunder och Sokrates försvarstal av Platon, men också Strindberg, Heidenstam och Jack London.
Henry Lindgrens berättelse återfinns i boken ”Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930” av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson. Denna akademiska monografi utgavs första gången 1988 och har blivit något så ovanligt som en historisk klassiker som kommit i flera upplagor, den senaste 2017. En snabb sökning på Stockholms stadsbiblioteks databas en vanlig vecka i november ger till handa att de tolv exemplar som finns på biblioteket och dess olika filialer samtliga är utlånade. Dessutom står 15 personer i kö!
Vad skapar detta intresse för en 35 år gammal monografi om sågverket i Holmsund, en tätort vid Umeälvens mynning, och arbetarna som bodde där?
Men livet är inte bara arbete. De bildar föreningar. De bildar sig.
Det är arbetarnas självorganisering som står i centrum i Ambjörnssons bok. De kommer till Holmsund för arbetet på sågen. Men livet är inte bara arbete. De bildar föreningar. De bildar sig. De tar del av tidens idéer och diskuterar dem vid möten och samtalskvällar. Förutsättningen är skötsamheten. Förmågan att avstå från den frestande alkoholen, självdisciplinen att använda sin fritid efter långa och fysiskt krävande arbete till frivillig organisering utan annat syfte än mänsklig växt. Särskilt kvinnorna vakade över skötsamheten: Barnen ska vara hela och rena, karlarna nyktra, lössen hållas borta.
Auktoriteterna på orten – statskyrkans präst, direktörerna och förmännen på sågverket – är ambivalenta. Det är förvisso bra om arbetarna håller sig borta från spriten, men vad är egentligen poängen med dessa föreningar och all litteratur och diskussion?
Jag föreställer mig att läsningen om arbetarna i Holmsund för många socialdemokrater inger samma känsla som att beskåda Albin Amelins målningar av arbetare och demonstrationståg – stolthet och fascination inför dem som gått före oss. Hur var det möjligt att de hade förmågan, modet och viljan?
Först byggde arbetarna sina egna sammanhang i nykterhetsloger, frikyrkoförsamlingar och fackklubbar. Sedan engagerade de sig i kommunpolitiken i de många småkommuner som fanns långt innan kommunsammanslagningarna och professionaliseringen. Och när det blev dags var de redo att ta över landet. Tusentals hade utbildats och fått erfarenhet. Landet vi lever i byggdes av dem.
En möjlig läsning av Ambjörnssons bok är den marxistiska. Karl Marx skriver om klassen ”i sig självt” och klassen ”för sig själv”. Det som händer i Holmsund är att arbetarna går från att vara närvarande ”i sig självt” genom att sälja sin arbetskraft till en fabriksägare och kan ses slita vid maskiner och i timmerbommen – till att bli en klass ”för sig själva”, med en gemensam klassidentitet och förmåga att formulera kollektiva krav och agera politiskt. Den berättelsen är så klart sann. Det bildas fack- och partiföreningar i Holmsund, socialistisk litteratur läses och politiska vägval diskuteras. Flera av arbetarna kommer in i kommunpolitiken. I slutet av den period som ”Den skötsamme arbetaren” skildrar har arbetarklassen blivit välorganiserad, självmedveten och därigenom en formidabel politisk kraft. Men ”Den skötsamme arbetaren” lånar sig även till andra läsningar.
Man kan läsa Ambjörnssons bok som en berättelse om människor som tillägnar sig dygder, alltså de förvärvade och eftersträvansvärda egenskaper som gör det möjligt för en människa att handla och leva väl. Skötsamheten – en dygd som utgör en legering av ordentlighet, pålitlighet och hederlighet – återfinns redan i titeln på Ambjörnssons bok.
Dygderna var avgörande för de gamla grekerna. Inte minst var de centrala för Aristoteles. Olika författare och filosofer gjorde listor över de viktigaste dygderna (och de laster som de korresponderade mot – till exempel tapperhet och feghet). Först på 1700- och 1800-talen började dygderna mönstras ut som centrala för moral och samhälle till förmån för andra synsätt.
Dygderna var avgörande för de gamla grekerna. Inte minst var de centrala för Aristoteles.
Den filosof som mer än andra återupptäckt dygderna i vår tid är Alasdair Macintyre. Han är född i Skottland 1929 och fortfarande verksam vid det katolska Notre Dame-universitetet i Indiana, USA. Med verket ”After Virtue” från 1981 ändrade han den moralfilosofiska debatten och förde åter in dygderna i aristotelisk tappning i samtalet.
Macintyre brukar räknas till en grupp filosofer som fått namnet kommunitära. I stället för den liberala modernitetens vanliga antaganden om autonoma och förnuftiga individer utrustade med rättigheter och preferenser som de försöker få tillfredsställda lyfter Macintyre och kommunitärerna fram gemenskapen som avgörande för både människan och politiken. Det är inte förnuftiga resonemang om vilken handling som står i samklang med universella moraliska som skapar ett gott samhälle. Det är människor som utvecklar dygder som gör det. Förnuft existerar bara inom ramen för en mänsklig tradition, hävdar Macintyre.
Kärnan i Macintyres förståelse av dygderna är att vi förvärvar dessa när vi engagerar oss i ”practices”, alltså praktiker eller sedvänjor. En praktik är helt enkelt en mänsklig aktivitet – han exemplifierar med schack, fotboll, biologisk eller historisk forskning, arkitektur, måleri eller musik. Varje praktik har sin egen logik, sina egna värden och sin egen historia.
Den som engagerar sig i en praktik och eftersträvar framgång kommer alltid att behöva uppvisa dygderna ärlighet, mod och rättvisa enligt Macintyre. Att fuska eller att fega ur gör det helt enkelt omöjligt att bemästra en praktik, oavsett om det är forskning eller tennis.
Macintyre definierar en dygd som ”en förvärvad mänsklig kvalitet, vars innehav och utövande sätter oss i stånd att uppnå det goda, som är internt i praktikerna”. Även om dygderna utvecklas inom ramen för en praktik kommer de att prägla oss även utanför denna praktik. En person som utvecklat mod och rättrådighet som ideell idrottsledare kommer att vara benägen att agera modigt och rättrådigt även på jobbet eller i familjen.
Att delta i och organisera en folkrörelse kan betraktas som en ”practice” i Macintyres mening. Det är här hans perspektiv erbjuder en intressant tolkning av Ambjörnssons studieobjekt – arbetarnas självorganisering.
De kanske tydligaste ”praktikerna” som arbetarna ägnade sig åt är studiecirklar och folkbildning, men även nykterhetslogen, fackföreningen och partiföreningen är sådana praktiker som Macintyre beskriver. Det handlar om folkrörelsens praktik, en sedvänja präglad av sin egen logik av jämlikhet och idealitet och något som deltagarna behövde arbete och erfarenhet för att bli bra på.
Att framgångsrikt ”göra folkrörelse” kräver dygder. Ödmjukhet och självkontroll fordras för att kunna samspela med andra i demokratiska former. Mod och integritet krävs för att bilda en uppfattning och hävda den inför gruppen. Vidare krävs solidaritet med kamraterna, lojalitet med gemensamt fattade beslut, rättvisa i processen att fördela ansvarsuppgifter och ledaruppdrag. Av dem som får kamraternas förtroende som ledare krävs uppmärksamhet och klokskap för att kunna tolka gruppens mening och representera den.
Två typer av belöning finns att få för den som engagerar sig i praktiker enligt Macintyre – interna och externa. Den senare rör sig om sådant som pengar, status och makt – något som personer som excellerar i olika verksamheter inte sällan undfägnas. Den förra belöningen är den belöning som bara uppstår inom ramen för praktiken. För en schackspelare handlar det om tillfredsställelsen i att spela på ett sätt som erkänns som skickligt av andra schackspelare, för en forskare tillfredsställelsen i att tillämpa forskningens egna krav och standarder och nå resultat som erkänns av andra forskare.
Det är den interna belöningen som stimulerar utvecklingen av dygder, enligt Macintyre. Att belönas med pengar eller berömmelse gör det inte. Och den drivkraften är så klart vanlig i ideellt engagemang.
Även om vi väljer att se Ambjörnssons skötsamma arbetare som indragna i en process av praktiker och dygd – vad finns det kvar av det perspektivets relevans i dag?
Jag tänker att den frågan har i alla fall två svar. Det ena handlar om att dygderna även fortsatt är viktiga för ett gott samhälle och att det därför finns anledning att fundera över hur de kan odlas. Det andra handlar om att förståelse för arbetarrörelsens rötter i detta avseende kan ge oss viktig insikt om vad socialdemokratin och arbetarrörelsen är i dag.
I vår tid förstås dygder ofta som benägenheten att följa en viss regel, en form av laglydighet. Den aspekten är förvisso relevant även i Holmsund vid tiden för förra sekelskiftet – nykterhet är en sådan förmåga till regelefterlevnad som blir avgörande i en kultur där starksprit hela tiden finns närvarande. Utan nykterhet och skötsamhet var varken folkrörelsepraktikerna eller bildandet av arbetarklassen ”för sig själv” möjliga.
Det här perspektivet är fortsatt relevant. I Tiden nummer 3/2024 lyfte kriminologen Per-Olof Wikström fram två dygder – självkontroll och ”lagrelevant moral”, alltså viljan att inte begå brott – som avgörande för att individen ska avstå kriminalitet. För samhället blir frågan om moralbildningen, innehållet i människors moral, och utvecklingen av självdisciplin hos människorna viktig.
Med Macintyre blir dygderna ännu viktigare – avgörande för förmågan att kunna leva ett gott liv och att bidra till ett gott samhälle.
Just nu möter socialdemokratin två radikalt annorlunda sätt att se på politiska antropologin och frågan om hur vi blir till som politiska varelser. Medborgaren som formas i folkrörelserna och som utvecklar folkrörelsernas dygder utmanas från både höger och vänster.
Dygder som eftertänksamhet och moderation är uttryck för svaghet i den rörelse som framgångsrikt byggt politisk makt på nätets atomisering.
Från höger möter vi en populism som utgår ifrån den rasande individen. Människan vars impulser och känslor inte blir föremål för självdisciplin eller den modererande effekten av att delta i diskussioner i en grupp. Genom teknologisk utveckling är det möjligt för en individ att bli en politisk varelse framför sin skärm och anonymt göra sin röst hörd. Dygder som eftertänksamhet och moderation är uttryck för svaghet i den rörelse som framgångsrikt byggt politisk makt på nätets atomisering.
I delar av den radikala vänstern är det erfarenheten av förtryck och egenskapen att dela oföränderliga karaktäristika med de förtryckta som ger politisk trovärdighet. Dygder som självkontroll är att betrakta som en brist på kampvilja, en lojalitet med förtryckarna och det förtryckande samhället. ”Disciplinering” kallas skötsamheten kritiskt, en process som påstås komma uppifrån snarare än genom självorganisering.
Det finns anledning att hålla fast vid arbetarrörelsens ursprungliga ideal i mötet med dessa sätt att se på politiken. Folkrörelsen har förändrats, som varje levande tradition gör. Den hotas att tas över av professionalisering och bli en underleverantör till välfärdsbyråkratierna. Även folkrörelserna har avlönade funktionärer och medlemserbjudanden om billigare lån och resor. Men om den främsta drivkraften är folkrörelsen själv, den interna belöningen för att tala med Macintyre, finns potentialen kvar.
Många av Henry Lindgrens kamrater i nykterhetslogen Skärgårdsblomman blev fackföreningsmän och förtroendevalda i arbetarekommunen och kommunala nämnder. Henry fick också förtroendeuppdrag, men i logens biblioteksstyrelse där han tjänstgjorde 1956–67. Han blev sångare, historieberättare, uppläsare (och försäkringsombud) i nykterhetsrörelsen.
Ambjörnsson skriver att Henry Lindgren var stolt över vad som åstadkoms av välfärd och framåtskridande under 1900-talet. Men han var besviken över att de andliga värden som han ville att samhället skulle ge plats för inte blev verklighet.
Någon grå kader av identiska partimän skapade inte folkrörelsepraktikerna i Holmsund, utan individer i ordets finaste betydelse. Människan kan följa sin individuella kallelse fast i helhetens tjänst, menade han.
