Johan Sjölander har läst Hans Dahlgrens självbiografi och upptäcker, bakom en berättelse om imperier som faller samman och en värld som förändras, en hyllning till politik som praktik.
Det är något visst med det tyska språket. Saker får en särskild klang. Som Zietenvende, hur tiden vänder, det begrepp Olaf Schultz myntade för att beskriva hur Tyskland behövde tänka om efter Putins invasion av Ukraina.
Jag har begreppet i huvudet när jag först öppnar Hans Dahlgrens omfångsrika självbiografi ”I fem statsministrars tjänst”. För bara tidsperspektivet är hisnande. Här ges personliga betraktelser från ett liv i den yttersta maktens närhet under så lång tid.
Dahlgren börjar sin politiska karriär med Palme. Är i dag fortfarande aktiv, under Magdalena Anderssons ledarskap. Däremellan passerar Ingvar Carlsson, Göran Persson och Stefan Löfven som statsministrar, och Mona Sahlin och Håkan Juholt som var partiledare men aldrig nådde statsministerposten, förbi. För att inte tala om Anna Lindh, som naturligtvis har en särskild plats i berättelsen och helt uppenbart även i författarens hjärta.
Jag är själv inte ung men det blir ändå en berättelse som med råge täcker hela mitt liv.
Jag är själv inte ung men det blir ändå en berättelse som med råge täcker hela mitt liv. Och när läsningen väl kommer i gång upptäcker jag att det är det som fascinerar. Kanske inte de storslagna politiska betraktelserna över hur tiden gång på gång vänder, utan den närmast vardagliga redogörelsen över hur livet i maktens centrum faktiskt ser ut. Eller med andra ord: hur de händelser jag betraktat via nyheterna på teve, hört mamma och pappa prata om runt middagsbordet, så småningom kanske försökt förstå men ändå från utsidan, hur de uppfattades hos dem som var direkt inblandade.
Det händer att jag fastnar i det så pass att min sambo tvingas muttra något om att jag nog borde sova nu eller åtminstone vinkla bort läslampan i sängen. Allt blir inte klarlagt. Jag förstår, till exempel, trots vad jag uppfattar som en gedigen och helt ärlig redogörelse, fortfarande inte vad som egentligen hände mellan författaren och Lars Danielsson i efterspelet till tsunamikatastrofen.
Och en av svagheterna i boken beror nog på vad jag uppfattar som författarens personliga styrka. Jag tror knappt det finns ett negativt personomdöme på de över 600 sidorna.
I en väldigt fin passage får vi en ledtråd till vad det beror på. Dahlgren skriver om sina erfarenheter som chef och är självkritisk till att någon gång ha uttryckt sig fel. Tänk att du som chef bär en megafon när du talar, skriver han, allt du säger kommer uppfattas mycket kraftfullare. Det gäller därför att tänka sig för, ta hänsyn.
Den enda person som utsätts för någon egentlig kritik är just författaren själv. Vid några tillfällen får tvivlet lysa fram. Det är fortfarande inte som i Robert McNamaras ”In Retrospective”, när hela huvudfrågan egentligen är hur Vietnamkriget kunde gå så fel och vilket ansvar författaren hade för det. Men det finns sådana passager, till exempel kopplat till tsunamikatastrofen och historien om Palme och Harvard där Dahlgren självkritiskt grubblar över sitt eget agerande. Eller hur han brottas med Natofrågan men till slut accepterar den väg Magdalena Andersson stakar ut.
Eller hur han brottas med Natofrågan men till slut accepterar den väg Magdalena Andersson stakar ut.
Jag tycker dock de bästa delarna är de när det tvärtom är den rena glädjen, eller ska vi säga förtjusningen, över det politiska hantverket får lysa fram. För där framträder personen Dahlgren nog som bäst.
Under några passager glimtar själva människan fram extra tydligt. Jag tycker mycket om de delarna. Hur den unge Hans, kanske föga förvånande, valdes till kassör och fick ansvar för att hålla ordning och reda redan i skolåldern. Vilket rimligen hade att göra med att han också berättar hur han som barn fascinerades av och tyckte om att leka göra deklarationer. Eller hur hans tekniska intresse fick honom att personligen introducera datamaskinen vilket möjliggjorde beräkningar som låg till grund för den underbara nattens skatteöverenskommelse i början av 1980-talet.
Jag är en doer, inte en thinker, är ett tema som återkommer. Och det är mycket listor, researrangemang, noggranna förberedelser. Politik även på toppnivå blir något väldigt praktiskt.
Nu är den där gränsen mellan att göra och att tänka inte så knivskarp egentligen. Dahlgren visar själv på det, inte minst via sina avslutande funderingar där den rent intellektuella bågen spänns högre. Men det finns absolut ett värde i att lyfta fram det praktiska. Att politik kanske inte bara är att vilja utan även att räkna, planera, organisera, strukturera och få gjort. Att det trägna arbetet med att skapa och hålla liv i relationer spelar roll.
Den berättelse Dahlgrens bok omspänner är så oerhört dramatiskt. Två personer han både arbetar med och kommer nära personligen mördas. Imperier och murar faller samman. Såväl regeringar som presidenter kommer och går, både världen och Sverige förändras i grunden.
Mot bakgrund av det är ”I fem statsministrars tjänst” förvånansvärt lågmäld. Det är mer en saklig redogörelse än en brinnande krönika. Men när man som läsare väl vant sig vid det upptäcker manen redogörelse som fascinerar. Som dessutom, även om det kanske inte var meningen, blir till en hyllning av den där lite gråa praktikern som står snett bakom talarstolen och är den som sett till att allting fungerar.
För redan i bokens titel placerar Hans Dahlgren sig själv i bakgrunden. I denna individualistiska tid av jag-jag-jag samhälle vi lever i är bara det, någonstans, så oerhört befriande.
