
Den svenska självbilden har kollapsat. David Orlic ser det offentliga samtalet försjunka i ett sorgearbete där debatten om Sveriges framtid fastnat i en längtan efter det förflutna
Det är ett land där ekonomiska och sociala klyftor i stor utsträckning påverkar människors livsmöjligheter. Där trångboddhet och hunger är främmande för vissa, men vardag för andra. Där fattigdomen går i arv och rikedomen i berg och skogar går på export.
Det är en arbetarrörelse som kräver materiell och moralisk upprustning – ett nytt samhälle byggt av en ny människa. Det är ett näringsliv som omvandlar Nordens naturresurser till internationella innovationer – ett nytt land byggt av en ny industri.
Det är Sverige runt förra sekelskiftet. Ett Sverige som är besatt av vad det egentligen innebär att vara svensk, besjälat av tankar om medborgares rättigheter och skyldigheter, i en brytningstid mellan gammalt och nytt med blicken fäst mot framtiden.
Det är också Sverige i dag. Men med en avgörande skillnad: vår blick är fäst mot det förflutna.
På några få decennier mellan 1880 och 1920 uppstår två nya maktcentrum i Sverige: näringslivets industrialister och arbetarrörelsens ledarskikt. Tillsammans sopar de bort de gamla eliterna och lägger grunden för en närmast sekellång dominans av svensk politik och svenskt näringsliv. En ömsesidig antagonism förvandlas över tid till ett ömsesidigt beroende. Den svenska modellen är född.
Sveriges historia skrivs med ett före och efter detta. Före: fattigt, tekniskt efterblivet, ojämlikt, okunnigt, moraliskt förfallet. Efter: rikt, högteknologiskt, jämställt, bildat, moraliskt upphöjt. Det är en sekulär frälsningsberättelse om ett lands omvändelse. En trosbekännelse till nationalekonomin, ingenjörskonsten och den protestantiskt präglade arbetsmoralen. En förklaringsmodell som gör välståndet välförtjänt och maktkoncentrationen legitim. Framför allt: ett testamente över politikens potential, som arbetarrörelsens arvtagare läser med andakt och förmedlar från generation till generation.
Detta är fundamentet i den svenska självbilden – en självbild som under de senaste femtio åren sakta eroderats och slutligen kollapsat helt. När människor runt om i Sverige säger att de ”inte känner igen sig”, är det inte bara en reaktion på nyhetsnotiserna som möter dem varje dag, utan lika mycket ett uttryck för en inre kris av närmast existentiellt slag. Det är inte bara Sverige som har förändrats – vår tro på vad Sverige är har skakats om i grunden.
Frågan är om vi rör oss framåt över huvud taget.
För att förstå det svenska tillståndet behöver vi förstå detta: det som var ett efter har i dag blivit ett före. Något har gått förlorat. Det är ingen slump att det offentliga samtalet handlar om trygghet, säkerhet och sammanhållning – ord laddade med längtan efter en svunnen tid. Sett ur detta perspektiv uppvisar debatten om Sveriges framtid påtagliga likheter med sorgearbetets smärtsamma faser: förnekelse, ilska, förhandling, depression, acceptans. Det finns ingen väg runt detta – bara igenom.
Frågan är om vi rör oss framåt över huvud taget.
Kulturhistorikern Chris Lorenz har i sitt arbete belyst hur samhällen i kris kännetecknas av en ökad besatthet av sitt förflutna. I tider av ekonomisk, politisk och social oro skänker tillbakablickande en stabilitet och stärker en identitet som upplevs vara i upplösning. Detta är inte någon nostalgisk övning — tvärtom används det förflutna till att förklara samtiden och att forma framtiden.
Det är därför ingen överraskning att nationens kris i globaliseringens tidsålder resulterat i en nynationalism som hemfaller åt förra sekelskiftets föreställningar kring jord och blod. Nationalisterna går till skrifterna. I deras historieböcker skapas välstånd av en etniskt homogen befolkning som delar en och samma kultur. Ett sådant mål har ingen framåtrörelse – dess löfte är tillbakagång. Kanske är det därför en nationalist som Jimmie Åkesson så frekvent använder sig av ordet återskapa. Återskapa folkhemmet, återskapa tryggheten, återskapa Sveriges gemensamma identitet.
Inte heller är det förvånande att kapitalismens kris i en tid av enorma klyftor och pågående klimatkatastrof lett till en nyindustrialisering som försöker upprepa framgångarna från förra sekelskiftets industriella revolution. Kapitalisterna går till skrifterna. I deras historieböcker skapas välstånd av en stark industri som exploaterar naturresurser och exporterar resultatet. Ett sådant mål är inte banbrytande – dess löfte är kontinuitet. Kanske är det därför en industrialist som Harald Mix så frekvent använder sig av ordet förädla. Förädla naturtillgången, förädla energiråvaran, förädla Sveriges naturliga konkurrensfördelar.
Denna form av tillbakablickande som framtidsvision fyller en viktig funktion för rörelser som försöker hitta sitt fotfäste. Men det historiska medvetandet är förrädiskt. Vad vi väljer att minnas beror till stor del på vilka vi är och vad vi behöver för stunden. Chris Lorenz betonar att en idealiserad och förvrängd historiesyn är vanligt förekommande i kristider, eftersom det förflutna endast tolkas och värderas genom samtida problem. Resultatet är tydligt: en ytlig romantisering av den tid som flytt, en kraftig förenkling av historiska skeenden, lärdomar tagna ur sitt sammanhang och paketerade som samtida lösningar. Riskerna är uppenbara: att bakåtrörelsen förhindrar en riktig framåtrörelse och att det som påstås vara annorlunda i själva verket blir mer av samma.
Ur sorgearbetets perspektiv ser den nationalistiska rörelsen ut att sörja en förlorad sammanhållning, men förefaller ha fastnat i ilskan. Den säger sig vilja något annat än den splittring som präglar vår samtid, men erbjuder snarare mer av den identitetspolitik som den säger har förstört samhället. Näringslivets gröna omställning antar mer formen av förhandling – en inre kamp med många goda intentioner. Den säger sig vilja något annat än den klimatkris vi genomlever, men den enda räddningen anses vara mer av den industriella expansion som den säger har förstört planeten.
Det är naturligt att också demokratins kris – i en tid då alltmer makt utövas utanför dess institutioner – framkallat ett intensivt sökande efter nya politiska projekt som kan mäta sig med förra sekelskiftets samhällsvisioner. Demokraterna går till skrifterna. I deras historieböcker skapas välstånd av politiska reformer som ökar jämlikheten i samhället.
Men kanske är tiden kommen för något annat. En ny tilltro till politikens potential tar form.
Viljan att axla en historisk uppgift efter decennier av frustrerande förvaltning är givetvis välkommen. En demokrati som inte klarar av att ta kontroll över samhällsutvecklingen är dömd till depression, vilket får anses vara det tillstånd som dominerar den progressiva rörelsens eget sorgearbete. Men kanske är tiden kommen för något annat. En ny tilltro till politikens potential tar form.
Vi har byggt bort Fattig-Sverige förut – nu ska vi göra det igen. Det enda som står i vägen är tankesättet som präglar föregående mening.
För det är inte samma fattigdom, inte samma Sverige och inte samma rörelse. Målet är tidlöst, men medlen är fast förankrade i tid och rum. Inga nya riktningar pekas ut från det förflutna. Handlingskraft är de levandes privilegium.
Det är därför som riktig förnyelse aldrig kan handla om tillbakablickande eller kontinuitet. Riktig förnyelse kräver acceptans inför det som gått förlorat och beslutsamhet att skapa något bättre – först då är det möjligt att sluta sörja och börja organisera sig.
Historien upprepar sig inte, trots att den ständigt försöker återskapas av människor utan fantasi. Den som förstår detta möter framtiden som den är: oskriven.
Text: David Orlic, strateg och rådgivare till Socialdemokraterna i två valrörelser