LO har under senare år lidit av intern splittring och försvagad politisk kraft. Men kanske är det på väg att vända nu? Hanna Alexandersson intervjuar nya ordföranden Johan Lindholm.
Det blev en dramatisk start på LO:s kongress tidigare i våras. Med bara timmar kvar till kongressens öppnande hoppade valberedningens förslag till ordförande, Pim van Dorpel från Hotell- och restaurangfacket, av kandidaturen. Snabbt enades de 14 förbunden om att välja Johan Lindholm från Byggnads till ny LO-ordförande. Mannen som några dagar innan kongressen ansågs vara för radikal för att vara spelbar, blev plötsligt ordförande för en av Sveriges mäktigaste organisationer.
Men det är också en organisation som har försvagats under en lång tid. Organisationen har sett en stadig minskning av medlemsantalet, där nu endast 59 procent av arbetarna är medlemmar i ett LO-förbund.
Johan Lindholm lovade vid sitt installationstal ett mer högljutt LO. Tidskriften Tiden mötte upp honom för att höra om planerna framöver.
Vill du säga något om under vilka omständigheter du blev vald?
– När man väl får frågan så är det inget man tvekar på.
Varför inte?
– Det är det finaste uppdrag man kan få som arbetargrabb. Om man varit en arbetare – i mitt fall timmerman och snickare – och sen får frågan att låna ett mandat för att arbeta för att upprätthålla arbetares villkor, då känns det svaret helt rätt och givet.
Jag tänker mig att den där självklara känslan måste bottna i en vilja att åstadkomma något. Vad är din vision för LO under ditt ordförandeskap?
– Långsiktigt vill jag att LO ska vara en garant för rättvisa. För mig är det ytterst en konflikt om vem som får kosta pengar. Se exempelvis på karensavdraget, det är en orättvis klasslagstiftning som bara måste bort. Att skrota det skulle kosta omkring 7 miljarder, vilket vi gång på gång får höra är omöjligt. Samtidigt gjorde bankerna 135 miljarder i vinst förra året. Det handlar inte om pengar utan om vilja. Sverige har gått isär för mycket, och då blir det desto viktigare med ett starkt LO som inte går att runda när det kommer till arbetarnas villkor.
En fråga som diskuteras intensivt inom hela arbetarrörelsen just nu är frågan om arbetstidsförkortning. När slutligen Annika Strandhälls arbetsgrupp presenterade sitt förslag i frågan handlade det om att i flera steg gå ner till 35-timmarsvecka. Men till skillnad från vissa andra förslag från de olika socialdemokratiska arbetsgrupperna som partiledningen ställde sig bakom eller har varit med och presenterat tycks mottagandet kring arbetstidsförkortning vara ljummet. För Lindholm råder det dock ingen tvekan om att frågan är prioriterad, men han påminner om LO:s kongressbeslut i frågan.
– Vi på LO arbetar mycket med detta just nu och det råder inga tvivel om vilken väg vi ska gå. Sverige har haft en lång resa av arbetstidsförkortningar och det är naturligt att den fortsätter. Det här är en fråga som många andra länder i vår närhet har lyckats hantera på ett rimligt sätt, så visst ska Sverige kunna göra det också. Det finns en stor orättvisa i att vissa får ihop livspusslet och andra inte.
– Jag har en kongress i ryggen som har sagt att vi ska testa det här avtalsvägen, även om vi inte har stängt dörren till att politiken eventuellt kan behöva täcka upp vissa delar. Men ska vi ta detta via den svenska modellen behöver vi även komma överens med vår motpart.
Tema för det här numret av tidskriften Tiden är politisk impotens. Men kraftlösheten gäller inte bara politiska partier och socialdemokratin, även fackföreningsrörelsen är försvagad. De senaste årtiondena har fackföreningsrörelsen lidit av en sjunkande organiseringsgrad. Lindholm menar att facken måste stärka sitt förtroende hos medlemmarna genom närvaro om utvecklingen ska vändas.
– Sverige byggs av arbetare ute på landets arbetsplatser. Att bygga förtroende handlar om att vara närvarande där. Jag får ofta frågor kring mina medlemmars relation till Sverigedemokraterna, men Sveriges arbetare är inte rasister som tycker illa om människor från andra länder; de är förbannade på politiker och etablissemanget. Det finns ett förakt där ute som man bara kan komma till bukt med genom att lyssna. Lite större öron och mindre mun är jag övertygad om är vägen fram för att få folk att förstå att det är skillnad på de politiska vägvalen.
Skulle du säga att LO inte varit den där närvarande kraften i tillräckligt stor utsträckning?
– Jag vill inte tala om hur saker har varit, utan vad som behövs i dag. Att bygga förtroende är något som LO och förbunden självklart behöver göra tillsammans, men även politikerna.
Problemet med bristande förtroende går igenom för arbetarrörelsen i många länder, och just närvaro och förtroende är något Lindholm återkommer till. Den franska ekonomen Thomas Piketty har visat hur arbetarväljare som tidigare röstat på arbetarpartiet har skiftat till högerpartier samtidigt som allt fler akademiker gått från höger till vänster.
När jag lyfter frågan om hur väl S och LO representerar arbetarklassen, sin medlemsbas och yrkeskårerna så återkommer han till närvaro på arbetsplatserna.
– Det skulle vara till gagn för Sverige om fler politiker var på arbetsplatserna, och inte bara förekom i fina reportage. Då kan vi få folk att känna tilltro till politik. Men det kommer ta lika lång tid att vinna tillbaka folk som det tog att förlora dem.
Trenden att arbetarväljare lämnar arbetarrörelsen är problematisk av flera anledningar, men kanske särskilt i Sverige där den facklig-politiska samverkan är stark. Om majoriteten av LO:s medlemmar skulle rösta på partier till höger skulle det bli allt svårare att motivera den nära samverkan man har med Socialdemokraterna. Och kanske särskilt det ekonomiska stöd fackföreningsrörelsen ger till S.
Lindholm menar att samverkan mellan LO och S i dag fungerar bra, men skulle kunna fungera mycket bättre. Han poängterar att LO inte är en ”enarmad bandit som är tillgänglig så fort det saknas pengar” utan att de är en självständig, stabil part. De vill inte vara ett politiskt parti utan har en samverkan för att våra medlemmars vilja och röst ska få gehör. Det gehöret, menar Lindholm, måste även synas i Socialdemokraternas praktiska politik, inte minst i vissa kongressbeslut.
I vår har Socialdemokraterna sin första och sannolikt enda kongress under den här mandatperioden. När jag frågar om vad LO kommer driva där är han tydlig.
– Karensavtalet är en prioritet. Vi står upp för att arbetare som är sjuka inte ska behöva gå till jobbet och det borde vara en självklarhet även för Socialdemokraterna. Sedan har de elva arbetsgrupperna ju levererat en mängd förslag, varav jag skulle tro att några snarare ska drivas avtalsvägen, vilket vi kommer påpeka.
Samtidigt menar Lindholm att LO själva måste göra jobbet med att ta fram duktiga kandidater och fylla valsedlarna, att luta sig mot socialdemokratin räcker inte.
– Om LO ska få till den politik vi vill så måste vi fylla valsedlarna med personer från arbetsplatserna. Det är så vi blir starka och det arbetet måste intensifieras. Vi kommer inte sitta tyst i båten utan driva våra frågor. Samverkan i all ära men inget är skrivet i sten.
Hanna Alexandersson, kulturredaktör Tiden
