I den feministiska klassikern Det andra könet av Simone de Beauvoir tar det åtminstone 100 sidor till dess att innebörden av hennes budskap sjunker in, att målet är att ”transcendensen ska övervinna immanensen”, det vill säga att kvinnors liv inte ska vara förutbestämda, omöjliga att påverka, utan utvecklingsbara. Att frågan om vad en kvinna är (och för den delen en man) är under utveckling och i ständig rörelse. Och att det är bra.
Eftersom det för drygt hundra år sedan till exempel togs som en sanning att kvinnor – till skillnad från män – enbart var känslostyrda varelser med begränsat intellekt. Och eftersom vi fortfarande sitter fast i begränsande könsroller.
I dag vet vi att kampen för jämställdhet och kvinnors frigörelse går hand i hand med kampen för andra rättigheter – såsom sociala, ekonomiska, hbtqi, antirasism, klimatfrågor – och i en kritik mot kapitalismen i dess otyglade form. Och att kampen för fri- och rättigheter är kollektiv och bred.
Vi har haft anledning att fundera över detta i samband med den debatt som föregick beslutet om den så kallade könstillhörighetslag som klubbades igenom i riksdagen i våras. Efter en debatt som visade prov på ytterligheter – både klokskap och grova fördomar. Detta var på ett sätt uppsamlingsheatet för en debatt som pågått de senaste åren, som ifrågasatt transpersoners (framför allt transkvinnors) rättigheter, och ytterst – existens.
Detta ifrågasättande har skett i en ohelig allians mellan partier som försvarar så kallade traditionella familjevärderingar (SD, KD), men också från företrädare för kvinnooganisationer och feminister på vänsterkanten. Vilket förvånar eftersom frigörelse från förutbestämda villkor är en radikal jämlikhets- och frihetstanke.
De argument mot könstillhörighetslagen som förts fram har inte bara berört den aktuella juridiska sakfrågan, utan även spillt över på frågan om kön och genus. Vad är egentligen en kvinna eller man? Vem definierar och vem har rätt att bestämma? Och framför allt; varför upplevs det av andra – än de som direkt berörs – som så hotfullt.
Vi som skriver denna text har av privata skäl varit tvungna att leva nära denna debatt. Vi har förvånats över det höga tonläget, det oförsonliga och oförstående samt den backlash i dessa frågor som nu sker – i världen och i Sverige och vill därför sätta frågan i ett större sammanhang.
Vad är egentligen en kvinna eller man? Vem definierar och vem har rätt att bestämma?
Det saknas i debatten djupare kunskap om dessa frågor och det är därför glädjande att läsa Judith Butler, filosof och professor vid Berkley, som i sin senaste bok Who’s afraid of Gender försöker reda ut begreppen. Butler beskriver och sätter i internationellt, teoretiskt och ideologiskt sammanhang den debatt – och hat – som rasat det senaste året framför allt mot begreppet gender och mot transpersoner. Hon beskriver diskursen mot genus och trans som en fantasm (illusion/hallucination).
Det finns etablerade och fler aspekter av kön: könsidentitet, könsuttryck, kropp, juridiskt samt socialt kön. Genus däremot handlar om attityder och beteenden relaterade till vad som anses vara maskulint eller feminint (könsroller). Engelskans ”gender” går inte fullt ut att översätta till genus eftersom det i engelskan har en bredare betydelse (olika aspekter av kön samt genus). Så varför blir det bara fokus på biologiskt kön (kropp)? Därför att det går en konservativ våg i världen mot – kvinnor, fattiga, hbtqi, klimatfrågor och mot vänster/liberala värderingar. Den drivs av både religion och politik.
När påve Franciskus beskriver gender som ett hot mot mänskligheten, mot civilisationen, och naturen, liknar det vid kärnvapenkatastrofer eller demonisk kraft – skrämmer det upp människor (som har all anledning att känna oro för mycket i världen just nu, dock mer för klimatkatastrofer, rasism, kapitalism, auktoritära regimer, krympande demokratier) blir detta en perfekt konkret fråga att placera all denna oro på. Katolska kyrkan argumenterar föga förvånande utifrån att det finns en polaritet mellan kvinna och man – roller som är av Gud givna.
På den politiskt konservativa/auktoritära sidan hör vi Putins tal om vikten av traditionella värderingar, mot västs dekadens, Trumps och republikanernas krig mot transpersoner, Melonis likhetstecken mellan invandring och gender – som de största hoten mot samhället. I samma kör hörs även de så kallade terf:s (trans exlusive radical feminists) – att endast biologiskt kön och att inte övriga aspekter av kön ska räknas. De utgår från att transpersoner inte finns efter som de inte är ”riktiga” män eller kvinnor. Men om de finns utgör de ett avgörande hot mot samhället i allmänhet, och andra (”riktiga”) kvinnor i synnerhet.
Butlers slutsats är att det behövs mer kunskap. Att vi behöver uppmana till försoning inom de liberala/radikala krafterna; för genus, kvinnor, hbtqi – och bredare; för ett hållbart samhälle. Att det krävs för att möta hotet från auktoritära och konservativa politiker som Trump, Putin, Meloni, Orban med flera, som på allvar är ett hot mot värderingar och en politik för rättvisa, jämlikhet och frihet.
Vår slutsats. Det har inom socialdemokratin/den breda vänstern ibland talats nedlåtande om så kallad identitetspolitik. Identitetspolitik är ett missvisande begrepp. Frågor om individers rätt att leva och råda över sitt eget liv stannar inte på individnivå utan förutsätter kollektiva fri- och rättigheter. Och hänger ihop med kampen – inom många områden – för ett jämlikt och rättvist samhälle. Fördomar, hot och hat mot en minoritetsgrupp är ett hot mot allas vår strävan för ett sådant samhälle. Vi är inte fria förrän alla är fria.
Eller, för att återknyta till Simone de Beauvoir, så att ”transcendensen kan övervinna immanensen”. Så att det inte är stängt vad en kvinna (eller man) är. På samma sätt som det är otänkbart att ifrågasätta vem som är jude, kristen eller homosexuell.
Eller som det uttrycks i Socialdemokraternas partiprogram: ”Människan ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv, forma sin tillvaro efter egna önskningar och påverka det egna samhället. Därför är jämlikheten frihetens förutsättning.”
Annica Dahl, socialdemokrat
Jacob Selander Dahl, psykologstudent
