Att uppnå full sysselsättning var länge politikens främsta mål. När den socialdemokratiska regeringen 1990 la fram en skrivelse om att ”inflationsbekämpningen skulle överordnas andra ambitioner och krav”, väckte det stor debatt i kammaren. Inflationsåren under tidigt 1990-tal la grunden för en politisk omläggning som gav Riksbanken mer makt på bekostnad av den mer demokratiskt styrda finanspolitiken.
Stefan Löfvens mål om ”Europas lägsta arbetslöshet till 2020” var senaste gången en svensk politiker försökte kvantifiera, om än vagt, vad full sysselsättning skulle betyda i praktiken. Numera nämns inte ens full sysselsättning som ett mål i budgetpropositionen (Budgetpropositionen 2025). Arbetsmarknadspolitiken har över tid gått från att betraktas som en tydlig statlig angelägenhet, med fokus på arbetskraftsutbud i förhållande till tillgängliga arbeten, till att bli mer av en fråga om ekonomiska drivkrafter hos den enskilde (Engström, Elsa, Aktiv arbetsmarknadspolitik för full sysselsättning, rapport Arena Idé 2024).
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
