Har socialdemokratin dragit lärdom efter att ha fått sin första politiska vilde? Laila Naraghi resonerar om svårigheterna för svenska partier att hantera religiös konservatism, inte minst kopplat till islam.
Så fick vi som parti vår första politiska vilde sedan enkammarriksdagens införande. Nog finns det en hel del att säga om det, men denna text kommer inte att handla om allt. Det kan säkert andra skriva om. Jag vill i stället göra ett försök att skriva om partiets behov av att bättre se religiösa konservativa uttryck som på senare år tagit större plats i samhället. Också i svenska partier. Det finns flera exempel.
Vi såg det med en av Moderaternas riksdagsledamöter 2010–2014 som även varit ledare för ett islamistparti i Somalia, vilket han slussade svenska skattepengar till. Ett annat exempel var den miljöpartistiske kommunpolitikern som bjöd in Usama bin Ladins tidigare mentor till Sverige. Det finns enstaka exempel från alla partier. I Kristdemokraterna finns det flera, eftersom de har starka band till konservativa religiösa kretsar, bland annat sekten Livets ord.
Att skriva om det som rör vårt eget parti kan vara desto svårare. Men man måste försöka även om det är svårt. Så jag gör ett försök.
Min förhoppning är att vi i vårt parti ska tänka till – om någon blir arg så är det inte min avsikt. Jag förväntar mig dock förståelse. Efter alla de åthävor som Jamal el-Haj själv ägnat sig åt – och den förståelse som visades honom – måste vi som stått vid sidan av och förväntats försvara hela spektaklet, få chans att reflektera över det inträffade.
Den fråga som gnager är: Hur kommer det sig att jag – som svensk socialdemokrat och feminist, fostrad i detta parti – under lång tid förväntades försvara en väletablerad man med en konservativ religiös agenda? En agenda som torde ha varit känd för åtminstone delar av partiet eftersom ledamoten i fråga ringde Migrationsverket och försvarade en extrem imam, ett samtal som uppdagades redan 2017. Det är angeläget att vi som parti förmår lära av det inträffade – för att det inte ska upprepas.
Men först är det väl bäst att jag varudeklarerar mig. I en tid där misstänkliggörandet hänger som en blöt filt över politiska samtal som tangerar etnicitet och religion i allmänhet, och Mellanöstern i synnerhet, tänker jag att transparens kring min bakgrund underlättar om det väcks frågetecken om bevekelsegrunderna.
För nog är jag sedan 14 års ålder formad av ssu och Oskarshamns arbetarekommun, med allt vad det innebär. Men före repskapen, studiecirklarna och Bommersvik tog över hela min värld hade mitt liv färgats av de stora religionerna – med dess skönhet och konflikter.
Jag föddes i Teheran sommaren 1982. Efter att pappa blivit klar med medicinstudierna i Wien och mamma lämnat jobbet på FN, så hade familjen flyttat till hans hemland. Förlossningen var mitt under Iran-Irak-kriget. Min första jul tog mamma mig och storasyster till mormor och morfar i Sverige. Pappa blev kvar i Iran, vi sågs aldrig mer. Hela mitt liv har präglats av den islamiska republikens diktatur.
Morfar var jude från Wien. Han lämnade det nazistiska Österrike – som ensamkommande tonåring – på 1930-talet. Hans föräldrar, Fritz och Steffi, blev kvar. Kvinnan som hjälpte morfar till Sverige arbetade för Svenska Israelsmissionen och hette Anna-Lena – samma namn som morfars förstfödda fick: Min mamma.
Här i Sverige fick morfar uppleva den svenska anti-semitismen. Han utbildade sig till präst och träffade min mormor, missionärsdottern Ulrika. Mamma och hennes tvillingsyster föddes i Indien där morfar stationerats av Svenska kyrkan. Efter många yrkesverksamma år på olika ställen i Indien och Sverige landade mormor och morfar i Oskarshamn, där morfar var lärare och präst. Mormor var också hon verksam i kyrkan, och sjukvården.
Min barndoms söndagar innebar gudstjänst och söndagsskola. Efteråt var det lunch och vid särskilt festliga tillfällen åt vi mormors indiska curry med papadam. Chutneyn gjorde hon själv av plommon. Religionerna – och dess relationer – har format mitt liv handgripligen. Och många med mig. Tro inte att det har fått mig att missakta Gud, eller trons mysterium. Jag är själv troende, går i kyrkan och ber aftonbön. Men jag vet i mitt kött och blod den sprängkraft religionens mänskliga uttryck kan ha – det är ingjutet i min ryggrad. Jag är allergisk mot religiösa dogmer och de tvärsäkra. Det heter ju TRO, för Guds skull, tänker jag när fanatismen grasserar. Oavsett världsåskådning.
Och frågan gnager, den jag beskrev här ovanför. Hur kunde detta ske i vårt parti, vi som förut gått främst i ledet för ett sekulärt, jämställt samhälle.
Med inte minst Hjalmar Branting i spetsen gjorde svensk arbetarrörelse upp med de religiösa dogmerna här i landet
Våren 1888 publicerar tidskriften Social-Demokraten en artikel skriven av Viktor Lennstrand som uppmanar läsaren att överge kristendomen och lämna Svenska kyrkan. Den ansvarige utgivaren för tidskriften, Hjalmar Branting, åtalas för ”yttrandefrihetsmissbruk”, och döms. Senare också till ett fängelsestraff för ett annat yttrandefrihetsbrott, som han avtjänade på Långholmen i Stockholm.
Med inte minst Hjalmar Branting i spetsen gjorde svensk arbetarrörelse upp med de religiösa dogmerna här i landet. Det var en förutsättning för att demokratin skulle kunna ta plats. Och det var en lång och hård kamp som krävde uthållighet, tankekraft och massiv folklig organisering.
Men vi socialdemokrater var inte heller ensamma i kampen. Liberaler, kvinnorättskämpar, nykterhetsrörelsen, olika frikyrkor – och många fler var nödvändiga pusselbitar för Sveriges demokratiska reformation och frigörelsen från kyrkans makt över samhället. Ut kastades en konservativ människo- och samhällssyn. Nu fanns plats att forma ett samhälle byggt på andra ideal: frihet, jämlikhet och solidaritet.
Tänk vilken resa vi gjort! Som land och parti. Vår tidigare partiledare och statsminister satt i fängelse på grund av religionskritik, vi S-ledamöter av i dag sitter i dag på samma plats där ett annat av den tidens fängelser låg – Rannsakningsfängelset. Det revs och i dag finns här ledamotshuset, som är en del av Sveriges riksdag. Här arbetar vi i ombonade lokaler, skyddade av svensk grundlag. I vårt sekulära land är det angeläget att påminna oss om Brantings gärning, partiets resa och arvet vi bär. Det förpliktigar.
I ljuset av vår historia, och arbetarrörelsens muskler som krävdes för att kasta religionens påtvingade ok bort från samhällskroppen, framstår det som häpnadsväckande hur blinda vi tycks ha blivit inför det hot som religiös dogmatism utgör i dag mot socialdemokratins idéer. Men – tänker jag – är det kanske för att Svenska kyrkan genom åren utvecklades till en demokratisk folkkyrka. Den står nu för en betydligt varmare och mer human plats än vad som kan sägas om många andra ställen i Sverige.
I takt med kyrkans demokratisering i vårt land – som socialdemokratin varit högst delaktig i – försvann kanske den akuta uppgiften för arbetarrörelsen att kämpa mot religiös fanatism. Vi kunde lägga vårt fokus på annat.
Men det vore ju inte bara naivt – utan direkt felaktigt – att tro att alla religioner och samfund är så demokratiskt präglade som vår gamla statskyrka har kommit att bli. Den är ju snarare ett undantag. Men som förhoppningsvis kan visa vägen för fler samfund. I alla religioner. För det behövs.
Religioner och deras mänskliga organisatoriska uttryck i församlingar och samfund – präglas generellt sett av patriarkala ideal och konservatism.
Oavsett religion. Oavsett världsdel.
Vi, som svensk arbetarrörelse, vet i vårt internationella arbete att detta också gäller islam. Olof Palmes internationella center har genom åren haft flera projekt för att stärka inte minst kvinnor i muslimska länder. När jag jobbade på Palmecentret minns jag ett projekt i Palestina vars syfte var att verka för jämställdhet. Kvinnorna tillverkade olika hantverk som de sålde. När de möttes i början kom alla åtföljda av en man vardera, som skulle hålla uppsikt. Efter en tid var bara en man med, som ansvarade för att hålla koll på dem alla. Och lite längre fram kom ingen man alls. Kvinnorna hade med egen kraft kastat av sig bördan – och med egen produktion och inkomst kom som bekant ökad frihet och jämställdhet. Makten över produktionsmedlen fanns inte längre bara hos männen.
Som första land i världen lanserade Sverige en feministisk utrikespolitik, där jämställdhetsglasögonen förväntades användas av alla i utrikesförvaltningen. Som utrikesminister spred Margot Wallström en fackla över världen vars eld brinner i andra länders feministiska utrikespolitik sedan Kristersson och Billström släckte den svenska. Men Sverige fick mycket gjort innan dess. Inte minst för att lyfta fram kvinnorna själva – runt om i världen. Så att de skulle få chans att bestämma över sina samhällen, och därmed sina egna liv.
Det var en av de bästa sakerna med att jobba som politiskt sakkunnig hos Margot: att Sveriges röst användes för att lyfta dem som männen aldrig tidigare lyssnat på. Som nu fick en plats vid bordet – för att Sveriges utrikesminister ville träffa dem. Också i Mellanöstern. Och Margot tog ställning. Mot vapenleveranserna till den religiösa diktaturen Saudiarabien. Och för Palestina. Sverige var första EU-land att erkänna Palestina som stat, och jag minns allt arbete vi la ned på detta. För att bidra till fred och rättvisa.
Precis som vårt parti historiskt kritiserade kristendomen och kyrkan – men bjöd in till organisering för alla svenskar, oavsett om man gick till kyrkan eller ej – så förmår vårt parti när vi blickar ut över världen att kritisera religiösa aktörer – samtidigt som vi försvarar och vill lyfta människorna som tillber den Gud som olika överbyggnader försöker utnyttja för egen vinnings skull.
Detta tillvägagångssätt borde vi kunna tillämpa på alla nivåer. Vi ska skilja på å ena sidan överbyggnaden och å andra sidan människorna i den. Och vi behöver prata om det. Men där någonstans verkar vi som parti ha gått bet. Vi bjuder in alla – och det ska vi självklart göra – hos oss ska alla få plats så länge man delar våra värderingar. Men om vi slutar prata om våra värderingar – inklusive i relation till religionens konservativa uttryck – vad händer då?
Jag känner mig säker på att vårt parti, 2017 eller 2023, hade agerat resolut om det framkommit att en partiföreträdare hade velat hjälpa Ulf Ekman och Livets ord, eller för den del mormonerna, Jehovas vittnen eller Trumplägret, eller andra konservativa kristna rörelser. Om han hade deltagit i konservativa, religiösa möten genom att hänvisa till Bibeln och att det var viktigt för företrädarens tro och ursprung. Det hade partiet aldrig accepterat hos en riksdagsledamot. För där känner vi oss trygga, sedan mer än 100 år tillbaka. Men när det kommer till andra religioner, som islam, har vi – liksom andra svenska partier – verkat gå vilse ibland.
Högerextremister verkar tro att detta är ett resultat av att muslimer har infiltrerat vårt parti och planerar ta över Sverige. Det är naturligtvis trams och rasistiska konspirationsteorier. Det som hänt kan nog snarare vara ett uttryck för majoritetssamhällets nedvärderande syn på människor med utländsk bakgrund i allmänhet, och muslimer i synnerhet. För hur gärna man än vill tro att man är fördomsfri, så är ingen det. Krav och förväntningar på oss invandrade svenskar är annorlunda än på infödda svenskar. Allt som oftast handlar det om att kraven är betydligt högre på oss än på den som har en infödd svensk bakgrund.
Men fördomarna kan också leda till att majoritetssamhället i vissa situationer tenderar att vifta bort, förminska, sådant som i stället borde tas på allvar och hanteras just så: med allvar. Och detta som ett resultat av majoritetssamhällets fördomsbefläckade syn på människor med invandrarbakgrund, som en grupp som inte kanske riktigt förstår men som kan kontrolleras för att hållas inom demokratins ramar.
Kombinerat med vår starka övertygelse att religion i vårt sekulära land är en privatsak – blir detta besvärligt att prata om för ett politiskt parti som vårt. Även om det är uppenbart att när den privata religiösa övertygelsen står i bjärt kontrast till det man som riksdagsledamot, eller annan förtroendevald, är ålagd att arbeta för, vilket kräver att partiet agerar – så har det varit svårt. Fanatismen bär på en sprängkraft som lätt kan få oss sekulära att darra på manschetten.
Precis som vi står upp för allas grundläggande fri- och rättigheter, vill vi stå upp för också dessa människors.
Lägg därtill socialdemokratins insikt om att muslimer är en i Europa ofta mycket utsatt grupp – islamofobin är utspridd – så tillkommer ett ytterligare lager. Hur blir det om vi som Sveriges största parti lyfter kritik mot en religion som många utsatta svenskar bekänner sig till? Även om kritiken riktar sig mot den religiösa överbyggnadens dogmatiska uttryck, så kan den lätt kidnappas av främlingsfientliga krafter och bli ännu en slinga i dagens rasistiska melodi. Det vill vi så klart inte.
Precis som vi står upp för allas grundläggande fri- och rättigheter, vill vi stå upp för också dessa människors. Dessutom är det rimligt att vi vill värna det förtroende som även många av de här svenskarna visat oss vid valurnorna. Men då gäller det – tänker jag – att påminna sig om att det finns många muslimer i Sverige, och världen, som inget hellre vill än att se ett slut på de religiösa dogmernas diktatur. Som nog gärna vill se en socialdemokrati som kan gå före, och markera mot högerkrafter oavsett om de är rasister eller klär sig religiöst och försöker använda religionen för att påverka samhället politiskt. Precis som högerkrafter alltid har använt fördomar och religioner: För egen vinnings skull och för att förtrycka kvinnor, barn, hbtqi-personer med flera.
Kan dessa olika trådar beskriva lite av vad som hänt? Som gjorde att det blev så sörjigt för partiet, svårt att nysta i. För uppenbarligen är det inte ett enkelt landskap att navigera i, det är lätt att gegga ned sig. Men det som är viktigt är sällan enkelt.
Det är i alla fall lätt att konstatera att hanteringen av Jamal el-Hajs förehavanden fick konsekvenser vi alla kunnat beskåda inför öppen ridå. Och som gjorde att vi alla – socialdemokrater och feminister – förväntades försvara en man som stod för sådant vi aldrig skulle ha behövt förväntas försvara.
Det som göms i snö – kommer upp i tö.
Det manar till eftertanke.
2003 kampanjade ssu – bland annat med ett uppmärksammat datorspel – för vikten av kondomer för att stoppa den allvarliga hiv- och aidsepidemin i världen. Udden var riktad mot Vatikanen som var motståndare till kondomanvändning – och som vi SSU:are menade försvårade för världens fattiga. Katoliker rasade mot ungdomsförbundet. Företrädare för katolska kyrkan i Sverige sa: ”Om man delar ut kondomer fritt så säger man ja till en sexuell kultur som katolska kyrkan inte kan ställa upp på eftersom vi menar att sexualiteten hör hemma inom äktenskapet mellan man och kvinna.” Vi i SSU sa i stället att katolska kyrkan måste se sambandet mellan aids och kondomanvändning.
På hemsidan stod: ”Det är sjukt hur en mossig syn på kondomer gör att en dödlig smitta sprids. Nu måste Vatikanen och katolska kyrkan skärpa sig. Kampen mot kondomer får inte skörda fler offer.”
Katolicismen är förvisso långt mycket mer än vad kampanjen handlade om – det visar inte minst olika katolska organisationers aktiva arbete mot fattigdom och för fred – men en ungdomskampanj kan aldrig spänna över allt. Och oavsett visar exemplet på betydelsen av att arbetarrörelsen klarar: 1) att se farorna med religioners konservativa uttryck, 2) att formulera en kritik, och 3) att mobilisera ett motstånd, för jämlikhet och frihet.
Det kräver ökad kunskap och öppen dialog om Socialdemokraternas tidlösa uppgift att bekämpa förtryck – också religiöst, också i Sverige. I grund och botten handlar detta om ett samhällsproblem – som även sipprar in i vårt parti. Som samhällsproblem tenderar att göra. Vi har sett det tidigare, också kring andra jämställdhetsfrågor.
Att historien kring vårt partis första politiska vilde i modern tid bär dimensioner kopplade till religiös extremism, är naturligtvis i sig ett problem – men det är också symptom på just de samhällsproblem som religiös fundamentalism innebär: Kvinnoförtryck och demokratins försvagning.
För att kunna hantera samhällsproblem – oavsett vilket det handlar om – behöver vi kunna hantera det i vårt eget parti. Vi ska så klart vara bäst i klassen bland svenska partier. Och för att kunna hantera det, måste vi kunna se det och tala om det. Artikulera, formulera, mobilisera. Precis som vi alltid har gjort kring alla orättvisor och problem. Det börjar i samtalet. Vi måste ånyo tala om religionernas konservativa uttryck och socialdemokratins uppgift att bekämpa dem.
Inspirerad av Brantings bevingade ord, tänker jag att vi som socialdemokrater och feminister måste revoltera mot en sakernas ordning, som dömer flickor och kvinnor att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.
Det inkluderar att socialdemokratin fortsätter Brantings gärning, för ett jämlikt och jämställt samhälle, fritt från religiösa patriarkat och dogmatism.
Jag är för evigt tacksam att mamma tog mig från Iran till Sverige. Och för att hon lät mig uppleva den kittlande känsla som infinner sig när man cyklar nedför backen till skolan med blåsten i håret.
Det önskar jag alla barn. I hela världen. Också i Sverige.
Laila Naraghi, riksdagsledamot (S) från Oskarshamn, Kalmar län och medlem i Tidens redaktion
