Till viss förvåning valde Donald Trump senatorn J.D Vance som sin vicepresidentkandidat. Men den idag extreme senatorn var för några år sen hyllad av många. Malin Hanson har läst hans biografi Hillbilly Elegy för att försöka förstå.
Valet i USA närmar sig med stormsteg. Mitt i händelsernas centrum står Donald Trumps kandidat till vice president-posten, J.D Vance, känd för sina bisarra uttalanden och konspirationsteorier. En av många sanningar i Vance värld är att USA styrs av “childless cat ladies who are miserable in their own lives and the choices that they’ve made”. Där ligger nivån.
Att J.D Vance är en högt uppsatt politiker stoppar honom inte från att resonera fritt kring möjligheten att president Joe Biden skulle vilja mörda Trump-anhängare med fentanyl. Han ger sig på lärarfackets barnlösa ordförande Randi Weingarten med anklagelser om att hjärntvätta och förstöra barns hjärnor. Han har till och med flaggat för att en ny presidentrunda med Trump skulle kunna leda till något som närmast liknar en diktatur, där han i egenskap av vice president skulle uppmuntra sin chef att sparka tjänstemän och ersätta dem med ”våra egna”.
Det är lätt att peka ut J.D Vance som spritt språngande galen. Men jag måste erkänna att jag var uppslukad av hans biografi Hillbilly Elegy: A Memoir of a Family and Culture in Crisis när den kom ut 2016. Boken når hela tiden en allt större publik. Den har översatts till en rad språk, däribland svenska, och gjorts till film på Netflix. Vance var bara 31 år när han skrev sitt kritikerrosade verk – en sorgesång om släktens historia och kampen för en bättre framtid.
Ordet hillbilly används ofta nedsättande om personer från Appalacherna och Ozarkbergen som saknar utbildning, har missbruksproblem och försörjer sig genom kriminalitet. Vance vill ge en bredare, mer sann bild av människorna han växte upp med och förklara orsakerna till utanförskapet. Han skildrar personer som inte mår speciellt bra – men som försöker överleva.
Lojalitet är ett centralt tema i boken. Om frågan är ”hur då?” är Vance svar alltid familjen. Trots alla misslyckanden och kriser är det tack vare familjen han lyckats i livet. Ingående beskriver han sin mammas misslyckade förhållanden, morfaderns alkoholism och okontrollerade ilska, sin biologiska pappas tillkortakommanden, men också hur mormor öppnade plånboken när han behövde en miniräknare i skolan. Det var familjen som stöttade, ställde krav och fick honom in på prestigeuniversitetet Yale.
Alla formas vi av samhället vi växer upp i och J.D Vance är inget undantag. Sambanden mellan den moderna ekonomins framväxt, avindustrialisering och brist på framtidstro ligger som en fond för berättelsen. Kvar i samhället finns drogerna, arbetslösheten och känslan av utanförskap. I Vance jämnåriga får vi möta personer som varken vill eller klarar av att arbeta, inte ens när det finns jobb att få. Stoltheten som funnits över att yrkesarbeta är som bortblåst.
J.D Vance söker upprättelse. Han framhåller att politiska reformer bara hjälper till en viss del. Människorna i Hillbilly-land måste rädda sig själva. Familjen som institution ska tryggas med abortförbud och enkla vapentillstånd. Yttre hot bekämpas med alla medel. Det kan vara svårt att förstå hur man efter så mycket misär kan vända politiska välfärdsreformer ryggen – men det är lätt att se avståndet mellan makten i Washington och fattigdomen i Appalacherna.
När jag först läste Hillbilly Elegy fick jag en inblick i en värld som var ny för mig, ett unikt vittnesmål. Författaren hade chansen att använda sina erfarenheter till att förbättra livet för arbetarklassen – han tog den inte. Tvärtom har han kritiserats för att profitera på utanförskapet i Ohio för sin egen vinnings skull.
Nu återstår att se hur länge foliehatten på J.D Vance huvud gynnar honom. Kommer uppmärksamheten kring hans utspel att ligga honom i fatet eller rentav stärka hans ställning? Mycket talar för det senare. I presidentvalsdebatten 4/9 mellan Kamala Harris och Donald Trump så anklagade Trump en grupp immigranter i Ohio för att äta husdjur, ett rykte som hans vice president-kandidat inte var sen att elda på. En “vanlig” politiker hade varit uträknad för länge sedan. I Vance värld ser spelreglerna annorlunda ut.
Man kan bara spekulera i vad hans nästa steg är. 2016 skriver han i ett meddelande till en vän: “I go back and forth between thinking Trump is a cynical asshole like Nixon who wouldn’t be that bad (and might even prove useful) or that he’s America’s Hitler”. Vem vet vad han säger i morgon? En sak är säker: nivån på utspelen kan man garva åt –politikern Vance är livsfarlig.
Malin Hanson, Tidens redaktion