Vad tror du om Solaris som fredagsfilm, älskling? Efter tacosen blir det lite sovjetiskt rymddrama – dystert och förvirrande, med mycket sparsmakad dialog. Existentiella bryderier i rymden, älskling. Två och en halv timme lång, ja.
Nej, älskling, det blir inte Solaris. Jag orkar inte.
Ibland tänker jag att hela livet är som en serie av händelser där man tvingas välja film. I bildlig mening alltså. Varför väljer man så ofta åttiofem avsnitt av The Kardashians istället? I bildlig mening, sa jag!
Minna Höggrens Kärleksgapet (Volante) tar itu med den valsituation som sannolikt upptar människors tankeverksamhet och känsloliv i hög grad: kärleken och parbildandet. Varför är det så svårt att få till det? Och varför fungerar det så bra för vissa?
Även om han bara nämns en gång i boken får jag för mig att Höggrens frågor kring kärleksgapet mynnar ur Zygmunt Baumans begrepp ”flytande modernitet”. Den polsk-brittiske sociologen lanserade termen som ett alternativ till ”postmodernism”. Med ”flytande modernitet” ville Bauman beskriva en samtid där alla förbindelser kan hävas och där flexibilitet är det mest eftersträvansvärda. Men det gör också att människor känner sig rotlösa och osäkra i världen.
Det är den melankolin som strömmar genom Höggrens text. Genom en kombination av intervjuer, populärkulturella referenser, vetenskapliga perspektiv och personliga reflektioner försöker hon hitta ett svar på om kärleksgapet går att överbrygga.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
