I många år har det brottsförebyggande arbetet i Sverige misslyckats. Men hur ska vi förebygga brott om vi inte förstår brottens orsaker? Kriminologen Per-Olof H Wikström vill att vi tänker nytt kring brottsligheten.
Brottsligheten är ett centralt samhällsproblem. I den här artikeln diskuterar jag översiktligt några av det brottsförebyggande arbetets svårigheter och argumenterar för behovet av att utveckla en mer orsaksinriktad brottsprevention där brottsligheten bäst analyseras och angrips som ett moraliskt handlande.
Brottspreventionens centrala problem
Hur angriper vi bäst ett problem som brottsligheten? Det är knappast någon överdrift att hävda att det brottsförebyggande arbetet överlag inte är särskilt framgångsrikt och därmed i många fall riskerar att vara ett slöseri med tid och resurser. Arbetet brister i helhetssyn och styrning och kännetecknas som regel av en låt-tusen-blommor-blomma-ansats bestående av ett hopplock av dåligt samordnade åtgärder, inte sällan med en oklar kunskapsgrund men ofta med entusiastiska förespråkare.
Jag har tidigare hävdat att huvudskälet till detta tillstånd är en bristande förståelse av eller ett ointresse för brottslighetens orsaker bland brottspreventionens aktörer. Är det verkligen så?
I en genomgång från förra året av olika svenska statliga utredningar om brottsligheten och myndigheters och kommuners styrdokument för brottsprevention slås man av den nästan totala bristen på diskussion av varför människor begår brott, det vill säga vad brottsprevention ytterst ska påverka. En typisk slutsats är att brott är ett komplext fenomen med många olika orsaker på olika nivåer som alla måste angripas. Och det är ju en ganska hopplös allting-spelar-roll-utgångspunkt om man vill åtgärda och förebygga ett problem. Det ger knappast någon starkare vägledning för de olika aktörer som har till uppgift att utforma kriminalpolitiken och lämnar dem ofta att famla i mörkret när det gäller att identifiera effektiva strategier och åtgärder att angripa brottsligheten.
Ett centralt problem i sammanhanget är att de flesta förhållanden som har ett statistiskt samband med människors brottsdeltagande och som ofta diskuteras som riskfaktorer inte är orsaksfaktorer och därför saknar betydelse för det brottsförebyggande arbetet. För att gå vidare gäller det att identifiera de få av den stora mängden av riskfaktorer som är orsaksrelevanta och mot vilka brottsprevention bör inriktas.
Det brottsförebyggande arbetet underlättas inte av att det inom politiken och bland kriminalpolitiska debattörer ofta tycks finnas starkt ideologiskt baserade åsikter om brottslighetens orsaker och dess prevention vilket riskerar att låsa tänkandet och skapa onödiga motsättningar. Brottspreventionen skulle förmodligen må bra av mindre politisering och mer fokus på att diskutera kunskapsstödet för olika förklaringar. Jag har tidigare sammanfattat problemet med detta på följande vis:
Vad som orsakar människor att bryta mot lagen är inte en fråga som kan avgöras på ideologisk grund – orsakerna är som de är. Däremot har ideologiska värderingar en viktig och central roll när det gäller åsikter och beslut om vikbeteenden som bör vara kriminaliserade och vilka slags åtgärder som anses vara rättfärdiga och ändamålsenliga när det gäller att hantera och förebygga brottsligheten. Åsikter påverkar dock inte huruvida vidtagna åtgärder är effektiva. Åtgärder är endast effektiva om de motverkar brottslighetens orsaker.
Brottspreventionens problem blir särskilt tydliga om man analyserar innehållet i reformen med kommunernas ökade ansvar för den lokala brottspreventionen.
Kommunerna och brottspreventionen
Kommunerna fick förra året till uppgift att ansvara för och att utveckla den lokala brottspreventionen. En i grunden bra idé. Problemet är dock att eftersom det saknas en klar och effektiv kunskapsgrundad nationell vägledning när det gäller inriktning och organisation av det lokala brottsförebyggande arbetet finns det anledning att befara att det bara blir mer av detsamma som man alltid gjort: ett osystematiskt hopplock av svagt samordnade mestadels reaktiva åtgärder ofta med oklar orsaksrelevans kombinerat med en möteskultur.
Ett viktigt skäl till detta är att lokala aktörer som regel saknar tillgång till egen kvalificerad och relevant kompetens på kriminologins och brottspreventionens område och därmed också saknar användarkompetens, det vill säga kompetens att effektivt värdera värdet av olika förslag till brottsförebyggande åtgärder och deras eventuella bidrag och roll i en vidare brottsförebyggande strategi. I de kontakter jag haft med olika aktörer i kommuner och länsstyrelser efterlyser man ofta ett starkare kunskapsstöd från nationella aktörer som Brottsförebyggande rådet, Brå. Ett önskemål som också framförts från kommunalt håll i en tidigare enkätstudie som Brå utfört.
Jag har kritiserat Brå för deras gräv-där-du står-strategi som en grundval för att utveckla de lokala brottsförebyggande rådens brottspreventiva arbete. Till exempel att rådet uppmanar kommunerna att själva utföra orsaksanalyser av alla de olika enskilda brottsproblem de identifierar och på den grunden själva välja eller ta fram åtgärder. I ett läge där kommunerna åläggs att ansvara för och utveckla det brottsförebyggande arbetet är det snarare viktigt att de erbjuds ett starkt nationellt stöd från Brå beträffande det förebyggande arbetets inriktning och organisation byggd på bästa möjliga kunskap om brottslighetens orsaker (det vill säga vad brottspreventionen ska påverka) och brottspreventionens teknologi (det vill säga hur detta kan påverkas). Det räcker inte med att förorda samverkan och erbjuda ett smörgåsbord med tips och ge uppmuntran.
Vad som krävs men saknas är en enhetlig kunskapsgrundad strategi med fokus på vad som ska påverkas (orsaker) utifrån vilken de lokala aktörernas arbete kan inriktas och deras samverkan organiseras.
Särskilt problematiskt är att Brå framhåller behovet av kartläggning och samverkan på bekostnad av dess innehåll, alltså vad man ska påverka. Kartläggning hjälper till att identifiera lokala problem och deras karakteristika men ger inte mycket bidrag till förståelsen av dess orsaker. Ett grundläggande misstag är att anta att vad som oftare kännetecknar de personer som begår brott och de miljöer där brott ofta begås nödvändigtvis också är de förhållanden som orsakar brott. Att blanda ihop ett brottsproblems beskrivning med dess orsaker leder ofta det brottsförebyggande arbetet på fel spår och det är särskilt tydligt inom den s.k. riskfokuserade brottspreventionen.
Det finns 100-tals dokumenterade så kallade riskfaktorer – statistiskt signifikanta men ofta svaga prediktorer – av vilka man säkert kan utgå ifrån att de allra flesta saknar någon större betydelse. Samverkan är givetvis viktig men först när man vet vad man ska samverka om. Att olika lokala aktörer träffas och lär känna varandra och utbyter information kan ha sitt värde men är knappast en grund för att bättre inrikta och organisera det lokala brottsförebyggande arbetet.
Att organisera framgångsrik lokal prevention bygger på att veta vem av de lokala aktörerna som kan bidra med vad, enskilt eller i samverkan med andra, och framför allt varför.
Hårda mot brott, hårda mot brottets orsaker – frågan om nödvändigheten av att på kort sikt hantera och på längre sikt förebygga brottslighet
Den tidigare regeringen Löfvens slogan ”hårda mot brott, hårda mot brottets orsaker” (som man lånat från det brittiska Labourpartiet under Tony Blair: ”tough against crime, tough against the causes of crime”) är en bra sammanfattning av kriminalpolitikens två centrala uppgifter (brottsbekämpning och brottsförebyggande). Jag har hävdat att en heltäckande kriminalpolitik måste hantera två olika utmaningar.
Dels ska den försöka hantera den brottslighet som händer här och nu, vilket sker primärt genom rättsväsendets och socialtjänstens insatser och civilsamhällets tillfällesbegränsande åtgärder, vilka alla väsentligen är reaktiva och inriktade på att försöka få redan brottsaktiva personer att avstå från fortsatt brottslighet. Dels ska den på längre sikt försöka förebygga inflödet (nyrekryteringen) till brottsligheten genom att verka för att reducera brottsbenägenheten i befolkningen eller särskilda grupper genom att arbeta för att motverka uppväxt- och vardagliga miljöer som bidrar till att normalisera (till exempel genom att uppmuntra, ursäkta, rättfärdiga eller glorifiera) brott eller vissa slags brottshandlingar samt motverka människors mottaglighet för sådana influenser.
Det finns ingen motsats mellan att försöka hantera och att förebygga brottslighet. Båda är viktiga delar av en heltäckande kriminalpolitik men i praktiken är den svenska kriminalpolitiken, liksom den i de flesta andra länder, i huvudsak reaktiv och defensiv, fokuserad på att hantera aktuella brottsproblem, och kanske särskilt de som för dagen ses som de mest allvarliga.
Gängvåldet är ett extremt exempel som kommit att dominera den svenska kriminalpolitiska debatten. Det är självklart naturligt och nödvändigt att man arbetar för att försöka hantera aktuella allvarliga brottsproblem – samhällsrepresentanter kan ju inte stillasittande se på när unga gängmedlemmar springer omkring och skjuter varandra och andra utan att försöka stoppa det. Men som regel innebär det att utvecklingen av den mer långsiktiga, proaktiva och offensiva preventionen som är inriktad på att attackera problemets grundläggande orsaker kommer i skymundan.
Båda behövs men det är knappast någon överdrift att hävda att långsiktigt brottsförebyggande arbete i stort sett lyser med sin frånvaro och ofta är reducerat till högst allmänna utsagor utan konkretisering om sådant som betydelsen av ett ökat välstånd.
En heltäckande kriminalpolitik kräver således att man jobbar på båda fronter och försöker att integrera kort- och långsiktiga strategier att angripa brottsligheten och särskilda brottsproblem. Något som inte låter sig göras på en kafferast utan kräver tid och tillgång till resurser och kvalificerad kompetens för att utveckla och förfina, till exempel inom ramen för en nationell brottsförebyggande strategi.
Av särskild vikt i sammanhanget är att också arbeta med frågan hur man bäst kan överföra
orsakskunskaper till verksam policy och praktik, ett arbete som med fördel utförs i ett samarbete mellan forskare, beslutsfattare och praktiker.
Intresset för och förståelsen av värdet av att satsa på att utveckla och tillämpa en heltäckande orsaksorienterad brottsförebyggande strategi tycks dock vara begränsat bland kriminalpolitiken och brottspreventionens centrala aktörer. Bristen på satsning på orsaksorienterad forskning kan delvis ses mot den bakgrunden – många anser sig redan veta orsakerna även om deras åsikter om dessa varierar högst markant, andra tycker att orsakskunskap inte är nödvändig för att agera mot brottsligheten, något som jag tidigare beskrivit som problemet med ”att handla utan kunskap”.
Att utröna brottslighetens orsaker är givetvis inget lätt problem men ett nödvändigt problem vi måste ta oss an på största allvar om vi vill utveckla det brottsförebyggande arbetet. Vad som behövs är en stark välgrundad orsaksteori som kan förklara och samordna olika relevanta insikter och forskningsresultat och vägleda utvecklingen av det brottsförebyggande arbetet.
Dags att tänka lite annorlunda: Brott som moraliskt handlande
Varför begår människor brottshandlingar? Hur kommer det sig att vissa människor i vissa omständigheter uppfattar det som acceptabelt och väljer, till exempel, att köra för fort i ett tättbebyggt område, att klottra på en husvägg, att sexuellt ofreda en kollega på en firmafest, att snatta matvaror från en butik, att undvika att taxera alla sina inkomster, att misshandla en partner, att delta i insideraffärer, att kasta gatsten mot polisen vid en demonstration, att använda illegala droger när de besöker en nattklubb, att begå välfärdsbedrägerier, att dumpa miljöfarligt avfall i naturen, eller att som hämnd skjuta en medlem av ett rivaliserande gäng? Svaret på denna fråga är grundläggande för hur det brottsförebyggande arbetet bör inriktas.
Att människor begår brott beror knappast på att de till exempel är män, arbetarklass, har låg inkomst eller kort utbildning. Det beror inte heller på att de har vuxit upp med en ensamstående förälder i ett socialt utsatt bostadsområde. Varför skulle det göra det? Inget av de nämnda förhållandena gör i sig en människa mer benägen än andra att bryta mot lagens regler, som att våldföra sig på eller bedra andra människor eller att stjäla eller förstöra deras egendom. För oss som växt upp med en ensamstående förälder i ett så kallat problemområde (som det hette på den tiden) är detta ingen större överraskning.
Ett välbelagt forskningsresultat i västerländsk forskning är att den övervägande delen av människor som växer upp och lever under sämre sociala och materiella förhållanden inte begår mer brott än folk i allmänhet. Problemet här är snarare att förklara varför de få och inte de många med sådan bakgrund begår brott. Det är ju också så att människor som växt upp och lever under bättre sociala och materiella förhållanden begår brottshandlingar, även upprepade och allvarligare sådana.
Jag har hävdat att brott bäst förstås och analyseras som ett moraliskt handlande, det vill säga som ett handlande som ytterst vägleds av individers värdebestämda och känslomässigt grundade uppfattningar om vad som är rätt eller fel att göra i respons till en upplevd motivation (frestelse eller provokation) i en viss omständighet. Till exempel om det är okej att sno en laptop som kvarglömts på ett gym, att skicka ett hatmejl till en fotbollsspelare som missar en straff, eller att misshandla en dörrvakt som nekar en inträde till en nattklubb.
Att begå brott är inte att sakna moral. Vi är alla moraliska varelser, utan vad som kan skilja oss åt är innehållet i vår moral och hur det kan påverka om vi uppfattar att vissa brottshandlingar är okej i vissa omständigheter. Människor begår brott av en rad olika skäl. Ett skäl till att människor bryter mot lagens regler kan vara att de inte delar lagens uppfattning. Ett annat, och med säkerhet mycket vanligare skäl, är att de inte uppfattar en viss brottshandling som värst allvarlig eller bryr sig mycket om dess konsekvenser för andra. I vissa fall kan det till och med vara så att människor som bryter mot en lag själva anser att deras handlande är rättfärdigat. Till exempel att de tycker att en brottshandling är ett acceptabelt svar på en oförrätt de upplever att de utsatts för eller att de agerar utifrån en överlägsen moralisk princip, vilket kan gälla vissa brott som utgör politisk aktivism eller terrorism.
Jag har hävdat att om människor begår ett brott beror det i normalfallet på att de uppfattar en brottshandling som ett acceptabelt handlingsalternativ i den omständighet de befinner sig (och det saknas någon för dem relevant och effektiv avskräckning). Men det händer också att människor begår brott därför att de inte förmår att motstå ett yttre tryck, till exempel ett kamrattryck, eller
incitament att begå en brottshandling som strider mot deras moraluppfattning på grund av en bristande förmåga att utöva självkontroll.
Att försöka motverka att människor uppfattar brott, eller vissa slags brott, som acceptabla handlingar, och om de ändå gör det, att försöka få dem att välja att avstå ifrån att begå ett brott när de överväger detta, är brottspreventionens grundläggande uppgifter. Att arbeta för att få människor att inte uppfatta brott som acceptabla handlingar, till exempel genom att påverka människors moralbildning och motverka miljöers normalisering av brott, kännetecknar den proaktiva och offensiva brottspreventionen. Att arbeta för att få människor som överväger att begå brott att avstå, till exempel genom avskräckning eller tillfällesbegränsande åtgärder, kännetecknar den reaktiva och defensiva brottspreventionen.
Ju bättre den proaktiva preventionen lyckas desto mindre är behovet av reaktiva åtgärder. En heltäckande kriminalpolitik och brottsprevention integrerar proaktiva och reaktiva element.
Den proaktiva brottspreventionens framgång i ett samhälle kan förmodligen avläsas i hur väl dess medborgare tar ansvar för sitt eget handlande och hur detta påverkar andras välfärd.
Per-Olof H Wikström, professor i kriminologi, universitetet i Cambridge och Malmö universitet
