Emma Fastesson Lindgren har läst Politics on the Edge av den tidigare konservativa ministern Rory Steward och får sina värsta farhågor om partipolitik besannade.
Vad är egentligen en parlamentsledamot värd? Hur mycket är personer villiga att anpassa sig efter partiledningens hegemoni för att kunna ta sig framåt? Och hur inkompentent kan en person vara och fortfarande upphöjas av sitt parti? Jag har svårt att släppa de frågorna efter att ha läst Rory Stewarts bok Politics on the edge.
Den konservativa politikern Rory Stewart blev parlamentsledamot i samband med David Camerons maktövertagande i Storbritannien. Stewart är son till en tidigare högt uppsatt tjänsteman inom MI5 och tillbringade sina tidiga utbildningsår på Eton College. Samma grundskola som Boris Johnson, prins William och Ian Fleming gått på. Därefter blev det Oxfords universitet, utrikesdepartementet och en NGO Afghanistan.
Väl hemma i Storbritannien sökte han sig till partipolitiken för att kunna ge tillbaka och arbeta för folket. Han ville vara en aktiv del av reformarbetet och såg upp till parlamentet och dess stolta traditioner. Inspirerad av tidigare ledamöter såsom Winston Churchill såg han fram emot intellektuella diskussioner och debatter i kammaren. Väl invald i parlamentet blir verkligheten en annan.
På knappa 417 pocketsidor går han igenom livet som parlamentsledamot, juniorminister och till slut departementschef och medlem av kabinettet. Åren sträcker sig från David Camerons valvinst 2010 till Boris Johnsons framfart och valet 2019. Efter nästan tio år i partipolitiken, med inga planer på att återvända, är han rå, vass och detaljerad i sina cyniska beskrivningar av partiets organisering, sina kollegor och landets institutioner.
Stewart var ambitiös och sökte höga positioner, något som inte uppskattades av hans kollegor som ansåg att det fanns en turordning. Många i parlamentet hade arbetat hårt i flera år för att nå dit eller få en viss plats i en särskild kommitté. Att en nykomling som inte har spenderat flera år med att kampanja för partiet lyckas knipa en parlamentsplats på första försöket sågs som provocerande. I boken skriver Stewart att han i stället för att bedömas utefter hur han sköter sitt parlamentsarbete bedöms utifrån hur många flygblad han delar ut. Detta finner han märkligt, men kanske inte helt nytt för oss i Sverige.
I Sveriges socialdemokratiska arbetareparti knackar vi dörr, mäter hur många dörrar vi har knackat och registrerar hur samtalet är. Kandidater, föreningar, arbetarekommuner och distrikt utvärderas efter hur mycket som knackas. Aktiviteten har en marginell effekt på valet vilket kan bli avgörande för slutresultatet. Samtalen kan också generera nya medlemmar vilket stärker organisationen och säkrar återväxten.
Samtidigt vet vi att det finns många, liksom Stewart, som föredrar policyarbete framför kampanjandet i vår organisation. Som kandidat till Europaparlamentet reste jag och kampanjade över hela vårt avlånga land. Jag skulle inte säga att det är min favoritaktivitet. Bland dem som säger att de ”älskar” att kampanja undrar jag ibland vad de menar. Men jag förstår också att utan personer som dessa faller organisationen. För att vinna val, växa och genomföra vår politik behöver vi kampanja och knacka dörr. Denna logik är dock främmande för Stewart.
Så i stället för att diskutera policy pratar ledamöterna bakom varandras ryggar.
Tillsammans med andra ledamöter hoppas Stewart i stället kunna vara med och utveckla politik i parlamentet men inser snart att det inte kommer att bli så. I stället beslutas reformer på Downing Street. Det är en liten krets runt David Cameron som bestämmer. Parlamentsledamöterna förväntas rösta med regeringen oavsett vad och om det inte sker blir det konsekvenser.
Så i stället för att diskutera policy pratar ledamöterna bakom varandras ryggar. De fylls av avundsjuka om någon annan blir befordrad och är ständigt nervösa över vad partiledningen anser om dem. Stewart tycker till en början att detta är lite ovärdigt beteende men med åren anpassar han sig. I slutet av mandatperioden överraskas han själv över hur han är lite extra högljudd under de veckovisa utfrågningarna av premiärministern för att visa lojalitet till ledningen. Stewarts höga ambition har fått honom att falla in i ledet.
De sista sidorna beskriver hur Boris Johnson, som ses som olämplig av sina kollegor, till slut röstas fram av desamma och blir landets statsminister. Enligt Stewart är det på grund av att för många valde att prioritera sin egen karriär framför partiet och landets bästa. Valet av Boris ångras i dag av många inom partiet.
Politics on the edge är en av de bästa beskrivningar om hur det är att vara förtroendevald som jag har läst. Stewarts skildring av det internpolitiska spelet krossar bilden av proffspolitiker som genuina personer vars ideologiska övertygelser får dem att kämpa för samhällets väl. Boken sammanfattar mycket av det som många finner toxiskt, orimligt och inkompentent inom politik och partier.
Jag rekommenderar alla politiknördar att läsa denna bok.
(Och för de, så som jag, inte har fått nog vill jag också tipsa om podden The rest is politics. Podden drivs av Stewart och Tony Blairs före detta kommunikationschef Alastair Campbell. Tillsammans diskuterar de dagsaktuell politik, intervjuar tongivande politiker och intellektuella. Bland annat intervjuar de Helle Thorning-Schmidt om hur hon förändrade det danska socialdemokratiska partiet.)
Emma Fastesson Lindgren, tidigare ordf. S-studenter och medlem i Tidens redaktion
