När ett virus från Wuhan spred sig lamslogs världen – medan politiken väcktes till liv. Tobias Lundin Gerdås skriver om den banbrytande perioden under pandemin och efterfrågar en politisk desperation.
Min son var en vecka gammal när jag utnämndes till statssekreterare i februari 2020. Jag skulle ansvara för socialtjänst, LSS, narkotikapolitik och mycket annat hos Lena Hallengren. Hon hade en portfölj som i dag motsvaras av fyra (!) borgerliga statsrådsportföljer och inledningsvis hade hon bara en statssekreterare – Maja Fjaestad. Och trots att Maja hade en osedvanligt hög arbetskapacitet så hade vi redan ett år in i mandatperioden nått någon form av tak för vad som var praktiskt möjligt.
Jag var då stabschef och väl förtrogen med det mesta av det som låg på statsrådets bord. Jag var dessutom väl involverad i den kollektiva oro som präglat stabens arbete sedan vi hade börjat diskutera det virus som hade upptäckts i Wuhan i Kina nyårshelgen 2019/2020. (Det är för övrigt inte klokt att det i vinter har gått fem år sedan dess.)
Den här texten ska dock inte egentligen handla om pandemin och den vad jag anser framgångsrika väg som Sverige valde igenom den. Den här texten ska inte heller handla om mig eller om barn. Vi är rekvisita för en berättelse om upplevelsen i att arbeta i en miljö där det mesta gick att genomföra. Hur det kändes att komma hem från jobbet och varit med och stängt gränsen mot Danmark eller förbjudit alkoholförsäljning efter klockan 20.00.
Kontrasten mot att slåss mot finansdepartementets budgetavdelning om ett myndighetsuppdrag till ”Myndigheten för delaktighet” innan pandemin och att sedan diskutera om det kunde vara 50 pers på Friends Arena eller om det borde begränsas till 8 eller om fjärrundervisning borde bedrivas för landets gymnasister blev stor. För de som vill fördjupa sig i pandemihanteringen rekommenderar jag varmt läsning av till exempel Maja Fjaestads (som ansvarade för smittskyddet) och Emma Lennartssons (som ansvarade för budgetfrågorna) bok Mitt i krisen.
Jag vill i den här texten i stället resonera kring värdet av politisk desperation. Om när, var och varför det politiska systemet ibland agerar med kraft. Då plötsligt allt blir möjligt. Och när dess motsats råder. När samhällsproblem får pågå år efter år utan synbar mobilisering från det gemensamma. För jag tror att fatalism och begränsningen av politikens verkningskrets i längden är farlig för demokratin.
Politisk desperation rådde under pandemin. Och det var väl egentligen inte så konstigt. Coronapandemin är den mest omfattande samhällskris som har drabbat Sverige sedan andra världskriget. Dess effekter på medborgare, ekonomiskt liv och samhällslivets förutsättningar kan inte jämföras med annat än andra världskrigets omfattande inkallelser, beredskapsövningar, varuransonering och skräck.
Vi ändrade vårt sätt att umgås och att arbeta. Ekonomin genomgick enorma påfrestningar. Det utvecklades vacciner och tester i en takt som få (ingen?) trodde var möjligt.
Men pandemin blev också ett på senare år ovanligt exempel på när politiken vidgade sin verkningskrets. Det vill säga fler områden ansågs relevanta för politiken och för det gemensamma. Trots att ett virus är ett biologiskt fenomen och att en viktig del av svaret var medicinsk forskning och nya behandlingar och vacciner så ansåg folken – inte bara i Sverige – att samhället hade till uppgift att skydda, försvara, förbättra och förändra våra samhällen så att de skulle stå emot pandemin.
Vi som är ”millennials” är vana vid att lösningen på de flesta problem är individuella. Är skolan dålig? – Byt. Är elpriset högt? Förhandla.
Det var inte individens fel om hen blev smittad. Det var inte den enskilde småföretagaren som skulle bära ansvar för den ekonomiska krisen. Det var inte upp till klinikcheferna att idka budgetdisciplin. Vi ansåg det vara självklart att vi bar krisens konsekvenser gemensamt.
Vi som är ”millennials” är vana vid att lösningen på de flesta problem är individuella.
Är skolan dålig? – Byt.
Är elpriset högt? Förhandla.
Men efter att ha levt i denna individernas tid så blev frågorna under pandemin i stället på temat: Hur kan vi tillsammans se till att du och din granne inte får sparken när efterfrågan i ekonomin tvärstannar? Well, låt oss korttidspermittera en halv miljon löntagare? Hur kan virusets framfart begränsas? Vaccin är en bra idé. Låt oss upphandla några hundra miljoner doser tillsammans inom den Europeiska unionen. Är vi rädda att sjukvården inte klarar sitt uppdrag? Men hallå! Vi lovar regioner och huvudmän att de får ekonomisk teckning för allt de behöver göra.
På fråga efter fråga så blev svaret: Det finns ingen individuell flykt undan ett virus.
Vi drabbas tillsammans. Vi löser det ihop. Regeringen beslutade om krisåtgärder för över 200 miljarder kronor. Magdalena Andersson blev svensk historias mest aktiva finansminister med ett tjugotal coronabudgetar. Välfärdens verksamheter gick igenom århundradets kris med tämligen stora överskott! Det gick så långt att Elisabeth Svantesson försökte kontra med att lova näringslivet 100 miljarder i månaden för att stimulera efterfrågan. Plötsligt fanns inga metafysiska resonemang om Lafferkurvor. Från höger till vänster så blev staten lösningen och inte längre problemet.
Faktum är att statsutgifterna i Sverige ökade från knappt 1000 miljarder år 2019 till drygt 1200 miljarder 2020. En ökning på 20 procent (se diagram). Trots att många av utgifterna var pandemirelaterade kan man snabbt konstatera att statens utgifter för 2023 på omkring 1225 miljarder alltså även efter pandemin och trots en högerregering är betydligt högre än statens utgifter före pandemin. Statens utgifter (och ambitionsnivå) ökade strukturellt under och efter pandemin.
Vill man nörda ner sig ytterligare kan man konstatera att regeringens andra kraftfulla verktyg, det vill säga lagstiftningen, också gick på högvarv. Tittar man enbart på hur mycket lag som stiftades under mandatperioden 2019–2022 (januariavtalet försenade ju dessutom starten på mandatperioden) så lagstiftades det historiskt mycket (se diagram). Med fler än 1500 beslutade propositioner. Sannolikt ett svårslaget rekord.
Det är självklart att långt ifrån allt kan ha ansetts varit populärt och att lagar som begränsade rörelsefrihet, öppettider och diverse arrangemang skulle avskaffas så snart som möjligt. Men det fanns en uppenbarelse i lagstiftningsprocesserna som jag tror påverkade många. Vissa saker gick helt enkelt att stoppa ganska snabbt. Det fanns ingen känsla av apati. Det mesta gick att göra.
Regeringens tredje verktyg för att styra riket, myndighetsstyrningen, gick också på högvarv. Att vara statstjänsteman var plötsligt bland det finaste som fanns. Vi lyssnade och lärde av kollektiv kunskap. Vi fick till oss att ”allmänna råd” var något annat än ”föreskrifter” men samtidigt något att ta på allvar. Taha Alexandersson, Anders Tegnell och Snyggepidemiologen blev kändisar.
Och någonstans i sorgen över de som dog, och i det ansträngda arbetet för att säkra skyddsutrustning och läkemedel och att hålla i gång samhället blev det så tydligt för alla som höll på med politik att nyliberalismens tid var över. Bara kraften i det gemensamma kan besegra ett virus. De som är riktigt sjuka brukar ofta säga att deras perspektiv förändras. Jag tror det hände kollektivt under pandemin. Inget skatteavdrag kan hålla dig frisk. Ingen avreglering bygger resiliens som sjukvården.
Det finns ett uttryck som är svårt att tycka om när man sett de personliga tragedierna men som är sant ändå och det är Churchills ”Do never waste a good crisis”. Trots måttet av cynism i uttrycket så finns det något i uttrycket och det handlar om vår förmåga att omvandla krisens omedelbara effekter till strukturella landvinningar för det vi hävdar är ett bättre samhälle.
I efterdyningarna av pandemin fick dåvarande socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi höjd garantipension och höjt tak i sjukpenningen genom riksdagen. Det är sannolikt att den terräng som skapades under pandemin möjliggjorde den typen av tidigare svåra men viktiga reformer.
Nyliberala tänkare har applicerat chockterapi på länder i Latinamerika och Östeuropa. Mest välkänt är väl katastrofen i det post-Sovjetiska Ryssland där gemensamma tillgångar auktionerades ut och fattigdomen exploderade. Men även socialdemokrater och socialliberaler har i perioder varit skickliga på att vända skeenden i historien till att också omdana samhället i till exempel en mer socialdemokratsik riktning. The ”New deal” efter depressionen i USA, kohandeln i Sverige, ”Great society” i UK. Men på senare år har vår förmåga att rida på toppen av tidens våg blivit sämre.
Paradoxalt nog så försvagades socialdemokatiska partier under 2010-talet efter finanskrisen. Migrationskrisen, is terror och 9/11 har också dragit de västliga demokratierna åt höger. I Sverige har gängvåldet och de perversa våldsdåd vi har bevittnat lett till fruktan. Det är svårt att vara progressiv när din grannes trapphus har exploderat.
Men mitt i mörkret så är pandemin ett exempel på att det fortfarande är möjligt för svensk socialdemokrati att visa ”politisk desperation”. Att lagstifta, öka statsutgifterna men också bygga förtroende för de offentliga institutionerna (tron på sjukvård, politiker och myndigheter stack i höjden) och visa en tro på att människan i grunden vill lösa problem tillsammans.
När vi ser den annalkande hösten 2024 i vitögat så kan det finnas risk att misströsta. Gängen rekryterar allt yngre barn till sina våldsdåd, segregationen sliter isär folkhemmet, klimatkrisen möts av billig högerpopulism, arbetslösheten behandlas som det vore en naturlag, kostnadskrisen har tagit hårt på dem som redan har det tuffast. Här har det politiska systemet ännu inte uppvisat den politiska desperation som sannolikt vore nödvändig för att lösa de stora samhällsproblem som Sverige lider av.
Så ibland tänker jag om det vore möjligt att igen få uppleva kraften i politisk desperation. På den surrealistiska tiden när min son föddes. Hur jag klev (eller av trötthet stapplade) in där på departementet och att alla jobbade med en gnista i ögonen. Inte för att det var roligt. Utan för att det var viktigt. För att det var möjligt att åstadkomma saker.
Politik blev det möjligas konst.
Vi klev ut från regeringssammanträden med en att-göra-lista som hade räckt för en hel mandatperiod men som skulle verkställas direkt. Det blev inte alltid perfekt men område efter område dissekerades. Fanns det en smittbärarpenning som var för dålig (och bara fungerande mot papegojsjuka) så skulle den fixas. Om de medicinska rutinerna på LSS-boendena eller bland de personliga assistenterna inte fungerade så måste det ju lösas! Om medicinteknisk utrustning hade fastnat i Lyon på grund av nitiska franska tullare så ringde vi helt enkelt Elyssépalatset. Politik blev det möjligas konst.
Sedan tänker jag också på de konstiga månaderna efter valet 2022. När vi hade förlorat. När jag hade min nyfödda dotter på bröstet och var både sorgsen och lycklig. Jag tänker på hur mycket jag tänkte de där månaderna. Hade vi kunnat göra någonting annorlunda?
Jag tänkte på samhällsproblemen vi aldrig hann lösa. Men som bara kan och måste lösas gemensamt. På alla problem vi levt med så länge. På att de som var fattiga innan inflationskrisen blev ännu fattigare. På bärplockare som luras i våra skogar som det vore någon sjuk årlig tradition. På tiggaren på hörnet vid Coop som hade suttit där i så många år utan att något blivit bättre av det. På barn i våra skolor som forfarande försvann efter sommarlovet. På barn som rekryterar barn till morduppdrag. På att fröknarna på förskolan som nästan alltid kunde peka på dem som hade behövt mer stöd men där stödet uteblivit eller satts in för sent. Jag tänker på alla de där samhällsproblemen som finns i Sverige.
Men så ropar min lilla kille på mig (han som snart blir fem år) och jag ser hur fantastiskt han har det mellan förskolor, parklekar, bibliotek och bamsegympa. Jag ser hur mycket som är fantastiskt med Sverige! Det finns inte skäl till politisk depression. Det är läge för politisk desperation.
Tobias Lundin Gerdås, tidigare statssekreterare åt socialminister Hallengren
