Hanna Alexandersson prisar Den sista boken om mordet på Olof Palme av Jon Jordås och skriver om hur sökandet efter mening kan ha lett vilse i sökandet efter gärningsmannen.
Våren 2020, drygt tre decennier efter mordet på statsminister Olof Palme, kallar polisen till en presskonferens om utredningen. De åhörare som bänkat sig framför livesändningen för att få klarhet i vad som hänt, lämnades med fler frågetecknen än de hade innan presskonferensen började. Inklusive journalisten Jon Jordås, som till följd av den kollektiva förvirringen blir till en av många privatspanare.
Resultatet är en tunn bok, så koncist berättad att man först undrar vad som undanhålls för läsaren. Men rakheten är ingen dimridå. Jordås förbiser ingenting, utan koncentrerar fokuset på ett sätt som utredningen aldrig gjorde. För Palmeutredningen har av många lyfts fram som ett praktexempel på vad som händer när armlängdens avstånd inte upprätthålls, och där i stället politisk press och samtidens idéföreställningar tillåts påverka det polisiära operativa arbetet.
Exempelvis upprättas inte en gärningsmannaprofil, vilket troligtvis leder till att man förbiser den man som Jordås introducerar som Christer A. Christer A är registrerad ägare till samma revolvermodell som använts vid mordet, bor på gångavstånd från Sveavägen och passar väl in på signalementen i flertalet – inklusive Mårten Palmes – fantombilder. Han beskrivs dessutom som något av en enstöring som har svårt att behålla ett jobb och på släktmiddagarna viskas det om att Christer A ska ha skjutit sönder sin tv-apparat när Palme visades i rutan. Han uppfyllde till punkt och pricka den gärningsmannaprofil som senare upprättades för brottet.
Men i stället riktar spaningsledaren Holmér in allt sitt fokus på spår som pekar åt kurderna eller åt sydafrikanerna – så till den grad att personer boende inom gångavstånd från mordplatsen och hade en revolver likt mordvapnet enkelt kan undslippa förhör genom att helt enkelt inte svara på polisens kallelse.
Den sista boken om mordet på Olof Palme är inte bara en berättelse om ett havererat polisiärt arbete. Det är en påminnelse att ens värsta öde inte alltid är att ha en fiende – utan att inte veta vem den är. En fiende tillåter en att kraftsamla och mobilisera ett motstånd. Särskilt för politiska rörelser kan en fiende eller motstånd skänka ett existensberättigande då dess motståndares själva uppenbarelse skapar en kontrast som påminner om vad man själv tror på och varför man organiserade sig.
Men den fiende som tar sig uttryck i form av en meningslöshet; i det slumpartade och oorganiserade, är det svårt att finna mening i. Då blir det lätt att bortse från rationaliteten, och i stället söka tröst genom att leta efter en större mening. Efter ett ideologiskt motiv eller politisk konspiration.
Till sist, när alla andra spår visat sig mer eller mindre uttömda, vänder polisen till sist blicken mot Christer A. De genomför sitt första förhör med honom nio år efter mordet, och det sista 21 år efteråt. När polisen knackar på dörren hos Christer A en morgon år 2007 öppnar han inte, utan tar i stället sitt liv. Och polisen släpper ännu en gång taget om Christer A för att på en presskonferens några år senare presentera Skandiamannen som den sannolike mördaren.
Att Christer A på många håll har presenterats som en nyhet, trots att det tidigare skrivits om honom, säger något om bokens behållning. Det är ingen tegelsten, utan en elegant och klarsynt sammanfattning.
Text: Hanna Alexandersson, kulturredaktör Tiden