
Vill – men kan inte. Kanske är det så man ska förstå politiken i väst efter finanskrisen 2007/08. För vilka målsättningar har politiken uppnått? Vilka stora samhällsproblem har blivit lösta?
Det märkliga är att det politiska etablissemanget fortfarande saknar krisinsikt. I skrivande stund är det unge-fär 50/50 om Donald Trump, en 78-årig gubbe som inte erkänner att han förlorade valet senast, som är emot aborträtten och som knappt kan prata i fullständiga meningar, återigen blir vald av folket till president. Man kan förbluffas över folkets val, men vi borde förundras över Demokraternas oförmåga.
Samma sak kan sägas i flera länder. Melonis vinst i Italien, AfD:s framgångar i Tyskland, SD som Sveriges nästa största parti. Hur dåliga är vi som förlorar mot dessa?
Jag förstår att frågan är hårt formulerad. Men vi måste se sanningen i vitögat. Det som arbetarrörelsen gör i Sverige och väst fungerar inte. Vi har slutat lösa samhällsproblem. Den sociala ingenjörskonsten är död. I stället har vi blivit åskådare, och ibland medverkande, till en utveckling med alltmer alarmerande orättvisor. Den ekonomiska eliten har berikat sig på majoritetens bekostnad. Klassamhälle och segregation sliter sönder våra samhällen. Och i takt med vår oförmåga att lösa samhällsproblemen har vi skiftat från att beskriva samhällsorättvisorna som vår främsta fiende till att beskriva våra politiska motståndare.
De traditionella högerpartierna är inte bättre. Skattesänkningarna som skulle ”trickle down” stannade hos toppen. Avregleringarna ledde inte till effektiviseringar, tvärtom. Att göra arbetslösa ännu fattigare minskade inte arbetslösheten, det ökade bara fattigdomen.
Den politiska oförmågan, kraftlösheten – impotensen – hos de etablerade partierna att lösa samhällsproblem har fått väljarna att söka sig till andra alternativ. Inte för att de är dumma, utan för att de är rationella.
Det finns många orsaker bakom politikens impotens. En utdaterad ekonomisk politik, juridifiering, demokratins minskade verkningskrets, finanskapitalismen, de globala techbolagen och mer. Det ligger säkert något i allt.
Men orsakerna är inte särskilt intressanta så länge krisinsikt saknas. Om man tror att bara vi justerar lite grann; erbjuder ett extra barnbidrag, tillsätter en ”matpriskommission”, reglerar elnätsbolagen på marginalen osv. så kommer samhällsutvecklingen att vända har man inte förstått situationens allvar. Man har inte förstått hur vi hamnade här.
Om socialdemokratin, och våra demokratier, ska överleva räcker det inte med nya förslag. Vi måste skifta inställning och mentalitet.
Vi måste sluta fråga oss: Vad har vi råd med? Vad kan vi göra? Vad får vi göra? Frågan måste i stället vara: Vad krävs för att lösa våra samhällsproblem?
Magdalena Anderssons budskap om att ”säga som det är, och göra det som krävs” får inte bli tomma ord.
Text: Payam Moula, chefredaktör Tiden