Varför går S i Linköping, akademikerstaden som vimlar av miljöpartister och liberala väljare, i täten för hårdare kriminalpolitik och mindre migration?
Elias Aguirre beskriver stadens segregation och menar att sammanhållningen kräver mer än bara ord.
”Man är inte säker någonstans, säger Britt-Louise, boende i Linköpingsstadsdelen Ekholmen, och sammanfattar det många känner vid tillfället. Det är september 2023 och hon står vid resterna av den trappuppgång som sprängdes tidigt samma morgon. Ingen dödas i sprängningen men en rad boende tvingas flytta under vad som blir en långdragen reparation av huset. En del kommer aldrig flytta tillbaka.
Sprängningen är bara en i raden av allvarliga våldsdåd som drabbat Linköping under de senaste åren. Den gigantiska explosionen i centrala Linköping några år tidigare, i juni 2019, förstörde flera kvarter och sände chockvågor ut över hela kommunen. Det blev startskottet på en lång rad våldsbrott, skjutningar och mord knutna till lokala gängkonflikter. Liksom på många platser i landet har Linköpingsborna fått lära sig hur det är att vakna till ännu ett sprängdåd i trappuppgången. Mellan april 2021 och januari 2022 skedde sex uppmärksammade mord knutna till gängbrottsligheten i Linköping. En utveckling som kan sätta skräck i vilken mellanstor stad som helst.
S kan inte fortsätta ducka för samhällsproblemen
Det återkommande våldet är förödande för tilliten till samhället, särskilt när det är tydligt att samhället inte rår på problematiken. När rekryteringen av ungdomar fortsätter och mönstret upprepar sig. Det har varit en krissituation som påverkat oss socialdemokrater i Linköping och lett till insikten att vi inte kan ducka för de här problemen.
Fokus nationellt har för ofta varit på att ge motståndarna skulden för samhällsutvecklingen, eller att fokusera på allt man inte ska göra, snarare än att faktiskt göra något själv.
För i perioder har vi känt att vårt parti nationellt duckat för att på riktigt ta itu med problemen kopplade till gängens rekrytering, till våldet och till ett alltför segregerat samhälle. Fokus nationellt har för ofta varit på att ge motståndarna skulden för samhällsutvecklingen, eller att fokusera på allt man inte ska göra, snarare än att faktiskt göra något själv.
I stället borde man ställa sig frågan: Hur ska vi som parti kunna adressera klassklyftor i ett samhälle där segregation, arbetslöshet och till viss del kriminalitet blivit etnisk?
För oss har ett svar varit att erkänna för oss själva hur vi hamnade här. En historiskt stor migration och bristande integration, i kombination med nedmonteringen av delar av vår välfärd, banade väg för den gängkriminalitet vi ser i det svenska samhället i dag. Att vända utvecklingen kommer att kräva mer av oss än någonsin och ett omtag på flera politikområden.
Precis som i resten av Sverige finns det egentligen två olika Linköping. En relativt välfungerande, med många som klarar skolan bra, där föräldrarna har jobb och barnen rör på sig i den lokala idrottsföreningen. Ett Linköping där många gör en integrationsresa och kan landa som medelklass-Svensson i en helt vanlig villaförort. Samtidigt är Linköping präglat av gängkriminaliteten och våldet. Av en känsla av mindre sammanhållning i samhället, av större misstro. Av skolor med färre verktyg att vända utvecklingen än förr. Av parallella samhällsstrukturer som tar vid när majoritetssamhället inte når fram.
Staden drabbades hårt av påskupploppen 2022, med ett våld mot polisen som chockade många. Tillsammans med LVU-kampanjen, som pågick samtidigt, var det en händelse som spädde på misstron mot det omgivande samhället. Besvikelse över att koranbränningarna tilläts blandades med en oro över socialtjänsten och andra myndigheter. Socialsekreterare och fritidsledare fick svårare att nå fram. För oss som verkar i kommunen blev det en bekräftelse på att det parallellsamhälle vi successivt sett växa fram hade ett stort inflytande, särskilt hos dem som inte följer svensk medierapportering. Mest påtagligt var det i bostadsområdet Skäggetorp.
Hemgårdarnas Bollklubb
Skäggetorp har stolta föreningstraditioner, med en profilstark fotbollsklubb i spetsen: Hemgårdarnas Bollklubb. Vid ett av många besök hos dem blev jag häromåret stående framför lagfoton på klubbens a-lag genom tiderna. Värme, glädje och manlig gemenskap gick som en röd tråd genom fotona, oavsett årgång. Men hur spelarna på fotona såg ut förändrades med tiden – och då tänker jag inte på hårmodet.
I dag präglas och drivs klubben av de som numera är Skäggetorps absoluta majoritet, svenskar med utländsk bakgrund.
För det lag som tidigare mestadels bestod av etniska svenskar förbyttes genom årtiondena till en betydligt mer blandad grupp från jordens alla hörn. I dag präglas och drivs klubben av de som numera är Skäggetorps absoluta majoritet, svenskar med utländsk bakgrund. De gör ett beundransvärt arbete, de driver gratis fotbollsskola på sommaren och en lång rad barn- och ungdomslag i ett område där få föräldrar kan föreningslivet eller har råd att betala för det. Men, liksom lärare och socialarbetare i området, arbetar de i en sällan skådad motvind.
För i Skäggetorp är svenskan ett minoritetsspråk och fyra femtedelar har utländsk bakgrund. Bland barnen i områdets låg- och mellanstadieskolor är siffran än högre. Så gott som alla elever kommer från hem med annat modersmål, vilket självklart ställer höga krav på förskolor och skolor. Som uppvuxen i Hallonbergen, ett miljonprogramsområde i Stockholmsområdet, är jag inte ovan vid att möta och uppskatta den mångfald som finns i ett område där människor kommer från hela världen. Styrkan det finns att hämta i att ses som annorlunda, att slå ur underläge.
Men mina upplevelser av 90-talets miljonprogram bleknar i jämförelse med 2020-talets – segregationen är långt mycket hårdare i dag. Då fanns en skola som samlade barnen från höghusen och dem från villaområdet, och en ganska stor andel i höghusen var svensk arbetarklass. Läget är annorlunda i dag.
Ser man på utvecklingen av Linköpings befolkning så har andelen personer med utländsk bakgrund vuxit med 48 procent under de senaste tio åren. Det handlar om huvuddelen av kommunens befolkningstillväxt och är en liknande utveckling som i andra större svenska städer. En stor andel har, åtminstone inledningsvis, hamnat i redan segregerade miljonprogramsområden.
Ett parti på efterkälken
För ett brett och stort parti som Socialdemokraterna är förmågan att läsa av samhällsproblemen som vi ser i dag, och den utveckling vi kan skönja framöver, avgörande. Alltför ofta har vi känt att den nationella politik partiet fört i regeringsställning varit fylld av goda intentioner, men inte haft en förankring i hur verkligheten ser ut i dag. Låt mig ta några exempel:
De senaste S-regeringarna har fokuserat på att barn ska gå i förskolan i högre grad för att lära sig svenska. Men vad händer när segregationen blivit så rotad att även personalstyrkan är segregerad? Då räcker det inte att få barnet med svenska som andraspråk till förskolan – eftersom varken kompisarna eller personalen kan tillräckligt bra svenska. Trots att det under en tid stått klart att vi lider av en stark pedagogisk segregation i landet så har inte S i regeringsställning haft kraften att driva på för språkkrav inom välfärden. Till slut gjorde vi det till en lokal valfråga och inför nu språktest och krav inom både förskolan och äldreomsorgen.
På senare år har riksdagen gett kommunerna ett tydligt ansvar i att arbeta brottsförebyggande och trygghetsskapande i lokalsamhället. Men hur ska man kunna göra det när vi inte vet vilka som bor i våra bostadsområden? För oss, med områden där vi ser att många bor svart och befinner sig under samhällets radar, har det varit svårbegripligt att S bromsat insatser för folkräkning. Det smärtar att ett tydligare uppdrag om detta kom till Skatteverket först efter maktskiftet 2022.
Känslan har varit att vi är på efterkälken som parti, att vi inte läst av hur samhället ser ut i dag och därför saknar svar på hur det ska bli bättre i morgon.
I en tid när bostadsområden satts i skräck av gängkriminella och invånarna ropar på hårdare tag mot våldsverkare har det varit svårt att förstå det kraftiga motstånd mot exempelvis visitationszoner som länge drevs av vårt parti nationellt. Känslan har varit att vi är på efterkälken som parti, att vi inte läst av hur samhället ser ut i dag och därför saknar svar på hur det ska bli bättre i morgon. Att vi inser problemen först när de blivit så stora att de blir svårare att motverka.
Färre särlösningar
Så vad kan vi socialdemokrater göra i det till synes dystra läget? För oss i Linköping har svaret legat i att agera som det breda samhällsbärande parti som vi är. Vår styrka ligger i att kunna appellera till människor oavsett var de kommer ifrån. Det har krävt att vi klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att göra insatser för att stärka tryggheten här och nu, som den satsning på ordningsvakter och kameror vi genomför i flera stadsdelar, samtidigt som socialtjänst och skola ges vettiga förutsättningar att arbeta förebyggande.
Det har krävt att vi vågar inse att det inte är att ge en nyanländ familj goda förutsättningar för integration när de hamnar i något av landets mest segregerade bostadsområden. Att det just därför varit viktigt att allmännyttan inte längre godkänner försörjningsstöd som inkomst vid inflyttning i ett antal av kommunens utsatta områden.
Det har också krävt att vi tänker om efter många år av särlösningar och fokus på olikheter. I vår konkreta politik i Linköping har vi i stället satt fokus på att vi är ett samhälle – med gemensamma lagar och ansvar. Så när vi sett ett behov av att stärka förutsättningarna för barn med svag svenska så har vi valt att förlänga skoldagen för alla som går förskoleklass. Det gynnar alla men särskilt barn från hem med kortare studiebakgrund och annat modersmål. Ingen behöver känna sig utpekad eller förfördelad.
När vi för tio år sedan satsade på fritidsgårdarna låg mycket fokus på några utsatta stadsdelar och en speciell verksamhet just för de områdena. När vi nu tar ett omtag blir denna fritidsverksamhet i stället en del av den övriga kommunens, med gemensamt namn och arbetssätt. Vi ser styrkan i att verksamheten kan knytas samman och ungdomar från olika stadsdelar mötas.
När vi påbörjade samarbetet med Moderaterna 2022 var SFI ett område vi fokuserade på. Fler behöver ta sig igenom utbildningen snabbare och vi har därför ökat kraven på att man även ska läsa sina kurser under sommaren. När det ledde till en diskussion med de som går SFI om rätten till sommarledigt har vi betonat vikten av att ta sig igenom SFI för att kunna komma ut på svensk arbetsmarknad. Precis som för alla andra studenter i Sverige kommer semester först när man är ute i arbetslivet.
Väljarna förväntar sig att S har svar
Att undvika särlösningar går hand i hand med försöken att återvinna förtroende hos de LO-grupper som hela vårt parti tappat under de senaste decennierna. Vi arbetar i dag tillsammans med flera LO-förbund för att hitta gemensamma frågor att ta itu med. Det har mynnat ut i ett nära samarbete med Kommunal, där satsningar gjorts på höjda löner för undersköterskor samt språkkrav inom äldre- och barnomsorg. Med Byggnads, där insatser görs för att stärka attraktiviteten för gymnasiets yrkesprogram likväl som ett omfattande arbete för att motverka oseriösa aktörer inom kommunala upphandlingar bedrivs. Återigen har vi valt vägen att inte blunda för de samhällsproblem som LO-medlemmarna faktiskt ser. Därför har S lokala politik de senaste åren exempelvis inbegripit ökade insatser för att få bort illegala bosättningar och tiggeri.
Samtidigt är det med viss oro vi följer de debattinlägg inom och runt partiet som tycker att tonen är för kärv och skrivningarna kring kriminalitet och migration är för hårda i det nya partiprogrammet.
Det är med vissa förhoppningar om att partiet är på rätt väg som vi går mot partikongress senare i vår. Politikutvecklingsgrupperna som arbetat med språk och integration respektive gängkriminalitet har dragit viktiga slutsatser om vad som behöver göras. Det inger hopp. Samtidigt är det med viss oro vi följer de debattinlägg inom och runt partiet som tycker att tonen är för kärv och skrivningarna kring kriminalitet och migration är för hårda i det nya partiprogrammet. Det finns en förståelig önskan om att kunna lämna den mörka utvecklingen bakom oss, att bara prata om det positiva. För min del är jag tvärtom övertygad om att S måste klara att både peka ut den hoppfulla riktningen mot framtiden, samtidigt som vi visar att vi kan ta itu med de gigantiska samhällsproblem som finns här och nu. Vi behöver visa att vi kan bekämpa samhällsproblemen i handling, inte bara i ord. Det är jag säker på att åtminstone väljarna i Linköping förväntar sig.
