”Vi vill ge Sverige en ny riktning, genom den nya politik vi ska fatta beslut om på kongressen som ska forma Sverige in i 2030-talet.” Så skriver partisekreterare Tobias Baudin i detta nummer. Ambitionen att blicka framåt snarare än i backspegeln är god.
Men är partiet där? För ett halvår sedan, när jag gick på föräldraledighet, var världen en annan. Joe Biden var president, Olaf Scholz ledde Tysklands största parti och artikel 5 i Nato existerade mer än bara på papper.
I dag? Världsordningen vi tagit för given har brakat samman.
Då såg jag fram emot en diskussion om arbetstidsförkortning. Vi svenskar jobbar orimligt mycket i allmänhet, och småbarnsföräldrar i synnerhet. Jag hoppades att kongressen skulle driva på för höjd skattekvot för att stärka välfärden och jag bar en förhoppning om att redan nu våga sätta ner foten kring vissa investeringar för att bryta segregationen.
Men nu? Hur relevanta är dessa frågor i en värld som brinner?
Förra året låg Sveriges försvarsanslag på 125 miljarder, motsvarande 2,2 procent av BNP. Enligt redan fattade beslut ska nivån öka till 2,6 procent år 2028, men nu verkar alla partier eniga om att det behövs mer – kanske närmare 4 procent.
Det innebär att försvarets årliga budget på relativt kort tid kan behöva stiga från 125 till 200–250 miljarder. Det är svindlande summor, en realitet svår att ta in.
Den enkla lösningen vore att låna till allt. Men det vore kortsiktigt och orättvist då räntekostnaden främst drabbar arbetarklassen.
Den enkla lösningen vore att låna till allt. Men det vore kortsiktigt och orättvist då räntekostnaden främst drabbar arbetarklassen. Redan 2024 uppgick statens räntekostnader till 50 miljarder, pengar som kunde gått till välfärden.
Att öka statsskulden kommer att vara helt nödvändigt. Såväl försvaret, infrastrukturen och klimat behöver investeringar. Men det räcker inte. Ingen vill kontinuerligt låna till löpande utgifter.
Den enda hållbara lösningen är höjda skatter. Låt mig vara tydlig: det måste ske. Utan en höjd skattekvot står vi inför drakoniska nedskärningar av andra utgifter.
En redan kroniskt underfinansierad välfärd riskerar att slaktas. Därför finns ingen viktigare uppgift, ingen uppgift lika akut, som att hitta nya kreativa sätt att öka statens intäkter på. Ett frenetiskt arbete måste nu påbörjas där hela arbetarrörelsen kreativt tittar på vilka skatter som kan införas, vilka som kan höjas och hur.
För en rörelse stolt över sin sociala ingenjörskonst borde det vara en uppgift att se fram emot. Ur askan av den gamla världsordningen kan en modigare socialdemokrati födas, likt en fågel Fenix. Men tiden är knapp. Arbetet borde ha påbörjats i går.
